det här har någon annan redan tänkt

det är på sätt och vis olyckligt att man lever det mesta av sitt liv i framtid eller dåtid medan det händer precis här och nu om man bara hade vett nog att öppna sig för det.

för vem vet hur livet kommer att utveckla sig?

obZen

Nu mat.

Vi är vad vi äger.

Vi är vad vi gör.

Vi är vad vi tänker.

Vi är vad vi vill.

Vi är våra strävanden.

Vi är komplexa.

Vi är förenklingar.

Vi är vilse.

Vi är ägda.

Vi är inte i kontroll.

Vi är en illusion.

Vi är i underläge.

Vi är gisslan.

Vi är nötta.


Ja, visst, jag såg också dokument utifrån här om dagen. Reklam riktad till barn och effekterna därav. Och, kanske ger det extra poänger att berätta om utsatta barn, men jag tycker nog att huvuddragen även kan sägas gälla äldre människor.

Medan vi andra upplever förvirring och rotlöshet till följd av sanningarnas upplösning i en post-modern värld tog reklambranschen tillfället i akt att gå på knock och ge sin version av sanningen. Som grova drag kan sammansfattas med "Du är vad du äger. Äger du inte är du inte."

Kanske är det en slump, kanske inte, men jag tycker mig märka en sakta gryende trötthet rörande denna köphets. Kanske påeldad av en ekonomi på darriga ben, vad vet jag. Inför årets upplaga av julafton önskade jag mig Unicefs vattenkaraff, samt ett gäng kanyler, enligt resonemanget, jag vill inte ha en massa prylar och vill jag ha något har jag möjlighet att köpa det själv. Men eftersom det är julafton och folk vill se paket blir det strålande bra med en biståndsgåva.
För några år sedan infördes en begränsning i julklappsinköpen som i princip gick ut på att vi har en önskeliststombola där man får stoppa ner sin önskelista med prylar upp till 500 pix, snurra runt, och sen få upp någon annans. Det här har efterlevts ganska dåligt med motiv som, du är fortfarande minst, när du får en egen inkomst slutar vi med det här, ja men ni ungar ska få något extra.
Vidare hade DN här om dagen en artikel om samma biståndsgåve-grej som jag själv kommit på. Och väskdebatten som pågick under året diskuterade även den, bland annat, konsumtionens vara. Det finns flera exempel.

Att vara vad man äger har ju den ganska trista konsekvensen att man kan köpa sig till någon. Att det enda som krävs för att man ska bli en intressant människa är att man har möjlighet att betala för sig. Men, och nu är det bergis mina egna fördomar som talar, hur intressanta brukar dom vara som lever efter devisen pappa betalar? Titta bara på trailarna för Ambulansidioti: Gute som går på någon tv-kanal.. folket som står och jazzar på uteterrassen med en snittsig paraplydrink i handen, tajta stuprör på benen och en liten scarfs i halsen... ser dom inte fantastiskt andefattiga ut? "Höjden av kul är att göra av med någon annans pengar".. Jag menar.. va? Den som gör av med mest pengar är mest intressant... VA?!

Jamen vad är lösningen då? Jovisst.. den har jag också funderat på. Men först.. vad är en lösning? Jag har min egen idé om vad jag vill att världen ska vara. Det kommer den inte att bli inom rimlig tid, är det då en lösning att föreslå denna idé? Ja, kanske. Fast det löser ju inte problemet nu, så, kanske inte. Betyder det att en dåligt förslag, som ändrar lite grann nu, men som egentligen inte löser problemet, är lösningen? Ja, kanske.. fast.. om det inte är en lösning.. well.. det säger ju sig själv. Är min idé en utopi? Kanske det... en målsättning..? Tveksamt..

Lösningen, alltså, är naturligtvis att ha flera parallella måttstockar för att avgöra personers intressanthet. Vill man vara med på TV-program från Gotland, fine, kläm ur farsgubben lite stålars, köp ett par vita loafers, kamma frillan och spruta skumpa på dina vänner. Vill man däremot tänka spännande tankar, dra på dig en kofta, häll upp lite the eller lite vin, och prova idéer på varandra så länge ni orkar.

När ni sedan träffas, en av er med en paraplydrink och den andra med en tekopp/vinglas, skulle jag vilja skriva att ni ska sträcka ut en hand och mötas halvvägs.. men.. ptja. Respektera åtminstone varandra.

Hur vore det om vi definierades av vad vi gör och vad vi tänker? Bättre säger jag, utan att tänka. Och frågar sen mig själv, vore det? Skulle vi inte bara få en massa protesterande medborgare som kräver påhittade rättigheter och belastar staten med en massa utgifter? Kanske det, jag hörde någon säga att amerikanarna var ett av de mer belästa folken innan TV gjorde sitt intåg och lade sig som en tung filt över folks fortbildningsambitioner, underförstått att dom slutade tänka när dom kunde titta på TV istället.

Och vadå, är inte folk vad de tänker och gör redan? Jo, det är dom naturligtvis i någon utsträckning. Så vore inte min förändring en fråga om grad snarare än art? Kanske det. Men ändå till det bättre, utan tvivel.

Om människans främsta egenskap visavi djurvärlden är hennes förmåga att tänka, vore det väl att regregera till ett djurstadium att sluta tänka, att hänge sig åt ett flockbeteende, att gå på känsla.. snarare än förnuft.

Hold it.. vad är förnuft nudå? Okej, jag erkänner, det kanske inte är förnuftet vi ska gå efter... snarare tanken. Vi måste ju tänka. Det kan bara vara av godo, trots allt dåligt det för med sig...

Komplexiteten. Och förenklingen. För att förstå gör vi förenklingar, generaliseringar.. buntar ihop och sätter etiketter. Samtidigt.. går om miste, hoppar över, gör det enkelt.
Beroende på situation och kontext möts dessa två. Förnuftets boja, kanske...

Idén med modeller och förenklingar är att skapa en bild av något som är svårt. Ju bättre modellen är desto svårare och mer komplex blir den i allmänhet. En modell som till 100 % efterliknar ett system är ju identisk med systemet och, således, lika komplext som systemet självt och fyller således ingen (nåja) funktion.
Så för att en modell ska bli användbar blir den med nödvändighet mer eller mindre bra/dålig, beroende på hur välvilligt inställd man är. Här i ligger en paradox, en perfekt modell har inget värde, en bra modell är dålig. (återigen, nåja, för en utförligare förklaring läs ovan).

Kan man säga något överhuvudtaget? Jag blir mer och mer skeptisk.. men känner samtidigt att jag behöver säga mer och mer. Låta det pysa ut, bubbla fram.. räta ut mina egna tankar.. sätta ord på, formulera.

Tyvärr tillåter formatet ett allt för ostrukturerat skrivande.. jag får häva ur mig vad jag vill utan att någon kan säga något annat. Fan.

Nu mat.

konvertering till mp3

$ ffmpeg -b 192k -i file file.mp3

En tråkig sak med teoretiska utbildningar är ju den starka betoningen på teoretiska kunskaper. Praktisk erfarenhet ftw.

roundup.

Inte sällan går pajkastningens vågor höga på de forum som finns på Internet. Det finns otaliga varianter på uttryck som påstår att folks klokskap och sunda förnuft har svårt att förmedlas via fingertoppar, tangentbord och skärmar. Det antar jag ska läsas som ett erkännande av att det är lätt att missuppfattas i text, att folk har svårt att uttrycka sig i text samt att folk egentligen inte är så märkliga som de verkar, hade man bara fått träffa dem person till person.

Jag tycker att det är intressant. Jag läser några få forum, ett i stort sett omodererat forum utan uppdelning i kategorier, klasser och ämnen, samt några med tydliga riktlinjer för vad som får postas, var det ska postas, samt hur det ska postas på forumet.

Det "omodererade" forumt är livfullt och socialt, ofta glatt och intressant att läsa, där blandas högt och lågt, det finns trådar som har med det forumspecifika ämnet att göra, samt trådar om it-problem, symaskiner, belgisk öl, hur man löser visumfrågor i gamla sovjetstater med mera. De andra forumen fungerar uteslutande som kunskapskällor, ställer man en fråga får man ofta svar efter förmåga, men att påstå att stämningen är familjär vore en överdrift. Så upplever åtminstone jag det.

Hur som helst, inte sällan uppstår missförstånd på grund av fel- eller vantolkningar, något som leder till att diskussionen blir väldigt personlig och folk tycks bli mycket upprörda varpå argumentationen gärna lämnar frågan i sak och mer får karaktären av "Tänk innan du skriver", "Förstår du inte det själv tänker inte jag ödsla tid på att förklara för dig" och så vidare.

Spännande som sagt. I ett försök att överkomma dessa missar brukar folk anta att personer har menat på ett eller annat sätt. Något som, när den missförstådde åter får komma till tals, är alldeles uppenbart feltolkat varpå personen känner sig kränkt över att ha blivit tillskriven åsikter... och.. så påbörjas ett nytt varv i diskussionsrundan.

Jag brukar inte engagera mig i de här diskussionerna och blir därför sällan indragen i detta monumentala kliva-på-tårna som pågår. Men jag tittar gärna på. och eftersom jag inte deltar är jag kanske inte särskiltl väl lämpad till att uttala mig om hur det känns, men å andra sidan är det ju därför jag sitter här och spekulerar, eftersom jag inte deltar. Nåväl.

Detta att bli missförstådd, vilket ofta verkar ske beträffande nyanser och toner, snarare än sakfrågan i sig, måste vara frustrerande med tanke på den iver och frenesi varmed folk försvarar sig, snarare än förklarar sig. Vidare, de som missförstår nyanserna, och påpekar, frågar eller motargumenterar lägger ju också ner mycken energi på att... påpeka missar. Snarare än att försöka förstå resonemanget och andemeningen.

Överhuvudtaget råder det ofta en konfrontatorisk stämning där ute som inte gynnar blodtrycket ute i landet eller diskussionen på skärmen. Jag tycker det är spännande för jag förstår inte att folk orkar engagera sig i det.

Kopplat till det här, trots att kopplingen är osökt, är ett resonemang jag fört med mig själv de senaste dagarna om en av mina vänners inställning till vissa delar av dennes liv. Jag började fråga mig själv varför jag bryr mig, frågar och kommer med svar på frågor jag inte har fått. Allt utifrån hur jag själv lever, eller åtminstone tror mig leva, eller i sista hand önskar att jag levde, mitt liv.

Person A har problem med B och löser det genom att kombinera C, D och E på olika sätt. Samtidigt hänger sig A åt B på ett sätt som kanske inte är optimalt med hänsyn till C. Problemet, eller lösningen om man så vill, är hur det optimala C definieras.

Jag och A har nog olika syn på det optimala C. Eller, jag har nog misstolkat As syn på det optimala C. Eftersom A nu balanserar B, C och D mot varandra får man väl gissa att A anser situationen vara, åtminstone, tillräckligt bra.

Det som slog mig när jag funderade på detta var att jag vanligtvis har ganska lite till övers för folk som går upp fullständigt i sin strävan efter B, C, D eller vilken annan bokstav som helst. Jag förespråkar ofta ett balanserande på en lagom mittenväg, där man blandar och tar lite från alla möjliga bokstäver, i hopp om en mer sammansatt syn på livet och vad som är viktigt.

Men så inte i detta fall, tydligen. Min rekommendation har varit mer utav D, att bibehålla C-nivån och minska på B och E. Ett avsteg från min egen bokstavskompott, således. Och ganska låg lyhördhet för att man kan ha olika nivåer och sammansättningar av dessa bokstäver samt definitioner av optimalt.

Än en gång blir det uppenbart att jag lever i en hopplöst homogen värld där de flesta runt omkring mig har samma utbildning, lever i heterosexuella parförhållanden och det det mest exotiska ursprunget är att ha en förälder från Polen eller Ungern. Hur ska jag kunna bli en god medborgare under sånna förhållanden?!

Alltså, jag borde ge mig in i högljudda diskussioner med en lyhördhet och önskan om att mötas på den andres planhalva för att reda ut våra respektive positioner, träffa fler representanter för andra sätt att leva sina liv.

Ett nyårslöfte?

...

undvikande som problemlösningsmetod.

jag har nu börjat författa resultaten från min undersökning. jag har lite svårt att hitta på ett bra sätt att strukturera dem på. därför läser jag om fiffiga program till Ubuntu, olika artister som kommer till Sverige med mera.

Ibland kan jag tänka att det vore spännande att leva någon annans liv. För att få nya perspektiv liksom. Dels för att se hur andra tänker och gör med sig själva. Men även för att se hur jag själv uppfattas.

Att vi bedriver vetenskap, mäter och förklarar saker på det sätt vi gör, med teser och bevis och sånt... det börjar gå upp för mig att det är ett väldigt trubbigt sätt att hantera saker och ting. Att det är somliga saker vi inte ser för att de ligger bortom vår fattningsförmåga.. vilket kanske beror på andra saker än främst hur vi bedriver forskning. Men jag tycker att dom är närbesläktade.

Nu ska jag ut och springa.

roundup

Venusdeltat är nu avslutat.
Kanske drabbas läsupplevelsen av att den har lästs i sängen i väntan på att sömnen ska inträda... men den var inte särskilt medryckande. Gav inte upphov till nya tankar eller känslor.. osv. Man kanske inte ska ha superhöga förväntningar på en samling erotiska noveller. Om hela målet är det erotiska.. well.. då levererar den väl om den är erotisk? Kan man begära mer..? Kanske.. är det meningsfullt? kanske inte.

oh well... det gick inget vidare med något av skrivandet idag.

urgh 2.0

den här dagen verkar inte lyfta överhuvudtaget.

urgh...

jag har packat ner mina träningsbyxor. ett par svarta saker i prassligt tyg med svettransporterande mesh på insidan.. dom är för stora. Att ha packat ner dem vore inget problem om jag kunde minnas var och fiska upp dem när jag behövde dem. Dvs. igår. Efter att ha suttit i skolan hela, faktiskt, dagen, tyckte jag att jag var värd en joggingrunda. så i trettio minuter rotade jag igenom väskor, lådor, skåp och påsar innan jag gick ner till källaren och rotade fram ett par shorts ur en av lådorna där, sen var det bara att snöra på sig skorna och dra iväg ut i mörkret. Det var en festlig känsla.

Därefter hemmasnickrad mat följt av en på alla sätt och vis risig Transporter 3.

Saker som inte sägs.

Jag hade tänkt att bara skriva "Måndag morgon." dvs.




Måndag morgon.




Men fastnade innan jag hade kommit så långt. jag började fundera på vad det skulle innebära. Förutom en tidsangivelse är det kanske ännu mera ett state of mind, en känsla eller kanske till och med en livsstil.. på samma sätt som snowboard, fjortis.
Men förutom att jag har lite svårt att kommma igång med dagens uppgifter var det nog inte så mycket mer än en tidsangivelse.

kändisar

För att kunna titta på den här bör man kanske stänga av Tamalesången..


http://view.break.com/542899 - Watch more free videos

Tänk om jag skrivit såhär mycket på mitt xjobb istället

Varför görs det fortfarande raka tangentbord? borde inte alla vid det här laget ha insett att en ungefär nittiogradig vinkel mellan underarmarna är den naturliga vinkeln om man lägger händerna framför sig på en bordsyta? På en fest för några veckor sedan hörde jag ett förslag om att skriva stående på ett tangentbord som är brutet på mitten, dvs. att man när man skriver har handflatorna mitt emot varandra framför sig. Mitt emot varandra på samma sätt som när de hänger längs med kroppen. Inte alls dumt tänkte jag.. tills dess att man måste ta tag i musen kanske, då kanske det blir lite långt att flytta handen.. Men det finns ju redan lösningar på det problemet också.

Jag lyssnade på en amerikanske diskussion om platt skatt. Där hävdades att idén var ungefär 25 år gammal.. vilket får mig att bli lite fundersam, jag har rätt länge tänkt att det borde ju vara alldeles utmärkt med en platt skatt, dvs att alla betalar samma procentsatts på inkomst, utan undantag, inget krångel, no fuss. Det borde ju göra hela skattesystemet oerhört mycket enklare, minska problem med skatteplanering, bidra till en ökad transparens och högre skattemoral, samt, en ökad rättvisa. Alla betalar proportionellt sett lika mycket. De som har tjänat mycket pengar så väl de som har tjänat lite pengar..
Det förbryllade mig att det inte var infört på flera håll i världen men jag kunde inte begripa vad som var det dåliga med det. Dåligt måste det ju vara eftersom så få har infört det. Så var det inte riktigt.. åtminstone enligt det där programmet. Det var snarare lösningen på de flesta problemen man kunde tänka sig. På många håll hade alla betalat mindre pengar, staten fått in mer pengar än tidigare. Fabulöst. Skälet till att det inte var infört, resonerade man, var att folk inte skulle begripa sig på fördelarna, folk var rädda för att mista de fördelar de hade nu, och politiker var fega.
Där den här skattefilosofin har införts, företrädelsevis gamla sovjetstater, hade man så att säga börjat med ett blankt blad. De gamla systemet hade havererat.. och nu skulle man skapa ett nytt "Ahh! Varför inte plattskatt?!" Det vore intressant om någon nu tog chansen i den rådande situationen att göra om skattesystemet. Nu kanske den insatte hävdar att det är ju olika typer av skattetrixande som gör att man får dålig kontroll på innehållet i ekonomin, att folk hittar på kreativa ekonomiska instrument och allting löper amok.. Och, det kan jag för lite om för att kunna uttala mig om, men erkänn att en platt skatt onekligen har en enkelhet och begriplighet som är rätt charmig?
Podcasten hittar du här.

Detta med att förverkliga sig själv. Jag tänker hävda att det har framförts som något önskvärt det senaste åren som grund för det kommande resonemanget. Att självförverkligande som mål i livet har argumenterats för i populärpress för att det är man värd. För att det är det livet går ut på. Och, jag ska inte ge mig på förverkligandet per se. Det är snarare vad det är att förverkliga sig själv som jag funderar kring. Kanske är det min egen vantolkning, men allt som oftast handlar det väl om att bo i köket man alltid drömt om. Eller åtminstone börjat drömma om på sistone. Eller kanske det där badrummet som var så populärt för några år sedan. Vi har ett vi också. På sätt och vis tycker jag att det påminner, åtminstone på ett plan, om husfrugrejjen som härjade nån gång i mitten på nittonhundratalet. Där meningen var att husfruarna skulle bli alldeles fuktiga av att få laga mat åt sina karlar.. Att dammsuga huset skulle vara höjdpunkten på dagen, osv. Somliga trivdes säkert, jag minns några tjejjer i min högstadieklass som ville bli husfruar, andra trivdes inget vidare. Dom skulle senare ut och förverkliga sig på arbetsmarknaden.
Jag känner att jag inte riktigt kommer någonvart, därför kastar jag mig rakt på pudelns kärna.


...fan. Jag kan inte formulera kärnan. Häng med nu, så ska vi se om jag kan komma åt den på omvägar åtminstone. Min idé är nog följande.. vad det är att förverkliga sig själv, på riktigt alltså, det godkända sättet, är väl lite för sällan upp till en själv. Utan lite för ofta något man kan läsa om i magasin med blanka sidor och mycket reklam. Alternativt kvällstidningar. Och handlar det inte väl ofta om att köpa något? Jag tycker att det verkar rimligt att självförverkligande handlar mer om sig själv.. än om förhållandena runt omkring.. Om det nu är meningsfullt att skilja dem åt.. det kanske man bara kan kosta på sig i ett lyxland som Sverige. Ordet självförverkligande kanske inte ens finns i länder som hade otur i livets lotteri. En spekulation som får mig att småle lite. Det är väl inte för inte Maslows pyramid ser ut som den gör.
Nu var det inte självförverkligandet i sig som skulle få sig en känga, utan just detta att det alltid handlar om att pengar ska spenderas. Börjar vi inte kunna det nu.. är det inte lite.. tröttsamt? Finns det verkligen inget annat för folk att hålla på med?
I gymnasiet hade folk vattenkrig på stan för att fira studenten. Här i stan sprutar studenterna skumpa på varandra en gång om året. Det är rätt lustigt, det måste jag erkänna.. Men, måste man ju också erkänna, fantastiskt meningslöst. I år var jag inte med, utan stod utanför och tittade på.. och nästa år ska jag nog skänka pengarna till nån som förstår att hantera dem bättre än mig själv. Amnesty *flirt*, eller Unicef kanske..
Att folk börjar fira en köpfri dag är väl bara ytterligare ett tecken i tiden.
När jag tänkte tanken första gången undrade jag om självförverkligande verkligen var för alla.. Det verkade orimligt, icke önskvärt och märkligt med en hel befolkning som går omkring och försöker förverkliga sig själv.. Tanken har nu som sagt mognat något och det är inte längre förverkligandet som sådant som jag ifrågasätter.. utan hur folk gör det. Men jag kanske har missuppfattat hur det går till..

Dagens Nyheter har en artikelserie om mäns våld, och verkar hävda att det inte är ovanligt att det härstammar ur känslor som otillräcklighet, rädsla, underlägsenhet med mera. Det låter inte helt orimligt i mina öron. Nu är i och för sig inte jag nån våldsverkare av rang.. Så det kanske inte är så konstigt att jag inte känner igen mig i bilden de målar upp. Men, i diskussionen som gick för några veckor sedan när boken Pittstim kom ut, förstod jag absolut ingenting. Det skulle väl vara grabbar i min ålder.. som brottades med frågor om identitet, kön, kvinnor och flickor och mamma och vänner och sånt... Och.. deras berättelser hade, givet att jag fortfarnde inte läst boken utan bara baserar det hela på vad jag snappade upp från debatten, inte det minsta med mina egna erfarenheter att göra. Jag tycker att det är så tämligen genomgående när man diskuterar manlighet i mediasverige, jag fattar ingenting och känner inte alls igen mig i de verklighetsbeskrivningar som ges. Var håller alla idioter hur? Och vad är det för värld jag lever i? Och, är det möjligen så att jag inte har någon som helst kontakt med mig själv?
När några av tjejjerna i gänget var på en tjejkväll med kvinnliga företrädare från IT-branschen där det bjöds på mat, mingel och föredrag var det några av mina pojkar som knorrade och inte förstod varför. Jag måste säga att jag inte förstod varför dom gnällde. Missunsamt tycker jag nog.. Jag menar.. hur många tjejjer finns det här på skolan? Ganska många, allra helst jämfört med när jag började här, men fortfarande i minoritet. Inte kommer väl det minska våra chanser att få arbete, lön med mera bara för att ytterligare några tjejer blir ingenjörer?
Hur som helst.. jag tycker det var trist av dem att visa.. avundsjuka på det där viset. Men kanske ännu mer förvånande..

Idétorka..

Det har varit tyst länge nu. Jag har inte så mycket att säga nu heller.. är här mest för att få igång mina egna tankar. Jag har några idéer.. men jag måste fila lite mer på dem..

Tills dess får ni hålla till godo med..

Det här håller inte längre, ni hittar den här om ni fortfarande är intresserade.

identiteten igen

Jag är 25 år gammal.
De senaste veckorna har jag kallats både för idealist och cyniker. Vad gör det mig till?

För ett tag sedan började jag titta in på reddit.com, där kan man hitta allt möjligt skoj, t.ex. detta.
Enl. McCain vill Obama omstöpa Amerika efter Svensk förebild, detta föranleder en diskussion om för och emot Sverige.

aktion

Moderaternas lokaler på Sturegatan har drabbats av vandalism enligt UNT.

Att hålla på med vandalism som politisk aktion i Sverige är så korkat så jag saknar ord... Samt ett utmärkt sätt att underkänna sig själv som människa och politiskt alternativ.

Jag som är en "småborgare" behöver man inte lyssna på var det någon som var avsevärt mycket mera övertygad än mig själv som sa en nyårsafton för några år sedan. Och.. det kanske ligger något i det.. mången gång har jag uttryckt beundran för dem som vet vad de vill. Skepsis också, för den delen, men det är en annan historia.
Hur som helst.. Är man emot Moderaterna har man som jag ser det två alternativ, 1 presentera ett eget attraktivt förslag. 2 protestera mot Moderaternas förslag.

Vandalism är ej okej.

efterklok-ness

För alla er som följt länken i föregående post.. här kommer en till tanke.

Kanske är det inte de troende det är fel på per definition. Utan mängden tro. Inte heller det någon shocker. Men att dra alla över en kam verkar ju vara att trilla i samma grop som man grävde åt alla iditer.

För övrigt släpptes en ny version av Ubuntu idag, Ubuntu 8.10 med kodnamnet Intrepid Ibex. Tjohej. Nu skulle man bara haft en laptop så man kunde ta del av de stora förändringarna.

Oh well, man kan inte få allt. (F köpte en Aspire One idag, jag är sugen på att åka dit och klämma på dem)

Did you know...

God prefers atheists

http://www.mrwiggleslovesyou.com/comics/rehab477.jpg

Möjligen kan man invända mot Florida, men jag har aldrig varit där, så jag kanske inte ska uttala mig.

Kulturtant 2.0

På tåget satt jag och fantiserade om detta inlägg. Jag skulle skriva om kulturtanten och hennes dotter som satt mitt emot mig och efterlyste sällskap som var intresserade av att diskutera litteratur och att försöka förstå sig på världen genom explorativa samtal. Till skillnad från kulturtanter som bara är kulturkonsumenter, som går på alla visningar, författarkvällar och så vidare. Näe, de här två ville gå vidare.. tränga djupare in i kulturen. Reflektera och diskutera.

Kulturmamman var dock inte intresserad av någon organiserad grupp eller ett specifikt ämne. Näe, bara några att diskutera aktuella frågor med.. Gärna personer som var på ungefär samma nivå, några specialkunskaper var det inte tal om, utan allmänt intresserade av kultur och världen runt omkring oss.

Jag satt, som du förstår, och tjuvlyssnade. Och tänkte för mig själv.. att det är ju det där jag också efterlyser. Och så tänke jag på det inlägg jag skulle skriva. Men nu när jag är hemma känns det inte så spännande längre.

Dessutom har jag huvudvärk.

är en bookkeeper en bibliotekarieförvaltare?

I augusti sammanställdes en lista på billig litteratur från en handlar som finns på webben. Den såg ut såhär:

Resor i Skriptoriet, Auster 39 kr
Dårskaper i Brooklyn, Auster 49 kr
Tärningsspelaren, Rhinehart 39 kr
Martin Bircks Ungdom, Söderberg 29 kr
Facebook - The Missing Manual, Moore 49 kr
Den Glada Vetenskapen, Nietzsche, 49 kr
Vetenskapen och Förnuftet: ett försök till orientering, von Wright 39 kr
Fursten, Machiavelli 39 kr
Från Vittsjö till Världen: om global Apartheid och alla oss som vill något, Fridolin 39 kr
Brev Till Samhället, Ericsson 39 kr
Fight Club, Palahniuk 39 kr
På Spaning Efter Den Tid Som Flytt, Proust 39 kr

Det har nu gått ett tag, och det är dags för en uppdatering, om än så liten, eftersom jag nu fått tummen ur och lagt en beställning hos nämnda handlare. Tidigare inlägg.

Nåväl, uppdateringen.
MAJ har lånat ut Fursten som nu ligger vid sängen och väntar på sin tur.
UniversitetsBiblioteket har lånat ut Vetenskapen och förnuftet. Den ligger till sig på skrivbordet.
Stadsbiblioteket var så goda att låna ut FightClub till mig. Den är läst och återlämnad. Filmen är nedladdad och väntar på tittning.

Det är en ganska klen uppdatering, jag har läst en och rekvirerat ytterligare två, men ändock. Jag har dessutom påbörjat en biografi om Palme, läst en popbok om ekonomi och diverse annat. Se så litterär jag är.
Sådär.. nu fick jag det sagt också.

50 kr rabatt =

Venusdeltat

rättvisa

Sedan högstadiet eller gymnasiet har jag identifierat mig som liberal. Jag har tyckt och trott att valfrihet och självbestämande, genom att var och en gör det som är individuellt bäst, ska generera ett kollektivt bäst.

När jag skriver det nu tycker jag att det låter fantastiskt korkat. Det är nästan så jag redan nu vill ge mig själv en örfil och säga "Det inser väl vem som helst att det inte kommer att funka?!"

Genom att själv få bestäma hur man ska fördela sina resurser skulle en mer effektiv resursfördelning uppstå. Kollektiva lösningar kommer alltid att vara kompromisser av ett eller annat slag och, får man anta, en kompromiss är inte det mest resurseffektiva tillvägagångssättet man kan tänka sig. Att tillsammans gå rakt fram när du vill till höger och jag till vänster... Ja, det är ju så dumt så vem som helst kan förstå det.

Det är nog fortfarande så att jag i stor utsträckning identifierar mig som liberal. Men om jag ska rannsaka mig själv och mina uttalanden under de senaste två tre åren kan man nog säga att tiden blivit mogen för en revision.

Jag har bland annat kommit att anse att det som är mest effektivt i någon matematisk- eller ekonomisk-mening inte behöver betyda att detsamma inte är bäst i en mänsklig mening. Det kan finnas, och finns (inte minst), tillfällen då det är önskvärt, för att inte säga en moralisk skyldighet, att påtvinga någon form av resursfördelning, som alltså är suboptimal i någon teknisk bemärkelse, trots att det egna valet och den egna resursfördelningen bör vara den vägledande principen.

Jag tror och antar att det här brukar kallas för någon form av ett social-liberalt förhållningssätt.

En inte på något sätt revolutionerande slutsats eller ståndpunkt. Men.. nu är den åtminstone formulerad.

Jag kan inte riktigt peka på vad det är som föranlett den här förskjutningen i min uppfattning av rättvisebegreppet. Om det är en svårdefinierad men åldersrelaterad "personlig mognad" eller om det, vilket jag antar att det gör, går att peka på några mer substantiella argument.
Tydligen finns det studier som visar att högskoleutbildade personer har en ökad förståelse för orättvisor i samhället p.g.a. att dessa skulle ha synliggjorts under utbildningen. Kanske är de dessa som gjort skillnad.
Kanske är det mer specifikt Min utbildning och de framgångsfaktorer den pekar på, som slagit rot i mig och gjort att jag flyttat tyngdpunkten?
Kanske de personer jag umgåtts med.. som jag i och för sig inte upplever att det skulle haft något större behov av fördelningspolitik.. men som ändå har bidragit med sina åsikter och idéer om rätt och fel som påverkat mig?
Kanske lite av allt ovanstående och ytterligare lite till?
Kanske spelar anledningen inte heller någon roll..
men jag kan inte låta bli att undra.

Bomber och granater

Multiagent systems

är ett fint sätt att säga att mobiltelefoner hjälper oss att uträtta ärenden.
Men det kan man säga på flera sätt, och MAS ökar inte förklaringsvärdet, så varför bry sig?!

Mera människa.

School of Life verkar vara ett sympatiskt ställe.

varför värdegrund

Det kanske blir uppenbart om en sekund. Jag har för övrigt inte tid att fundera på det nu, men slogs ändå av tanken..

Varför är samtalet intresantare än idiotpoplåten på radion?
Varför är introspektion och grubblerier mer äkta och värdefullt än en ultrasnabb superduper processor att peta in i datorn, en snajdig väska från en alligator i amazonas ihop sydd i Paris, en flådig bil att stajla omkring med, eller att pumpa Dompa på vännerna..?

Varför är det (tycks det) självklart att insida och eftertanke är bättre än yta och kändisskap?

KP gamle vän

Vem blir du helst tröstad av? Av 6000 ungar svarar 40 % Mamma, 35 % Kompisar eller någon annan, 11 % Inte någon alls och först därefter, med 14 % av alla svar kommer Pappa.

Det är ju uppenbart att ungarna måste lära sig något om jämställdhet om de ska kunna bli vettiga samhällsmedborgare. Att hålla på och bekräfta könsroller på det där sättet är ju horribelt (visst är det kul med statistik).

Tankeväckande är det också att Daddios där ute inte har något tröstnings-kapital hos sina småttingar.

Att vara förälder...
...klurigt.

Nextopia

Det är naturligtvis vanskligt att bilda uppfattningar om saker och ting utifrån en intervju skriven i en tidning. Än mer så om den är publicerad på Internet. Helst skulle jag läsa boken och fundera på egen hand. Men eftersom det är så lätt att göra, samt på ett fint sätt passar in i artikeln och det jag kommer att skriva om tänker jag inte bekymmra mig mer om eventuella förhastade slutsatser. Nåväl, here goes.

Micael Dahlén är professor på Handelshögskolan i Stockholm. Han har bland mycket annat skrivit boken Nextopia. Den påstås göra upp med ett trött och hopplöst förflutet och argumenterar för att vi ska öka farten in i framtiden. Eftertanke, tålamod och måttfullhet är hopplöst förlegat och har dessutom aldrig varit bra för något. Näe, Dahléns recept på lycka är att hela tiden sträva efter nya kickar som kan döva känslan av ångest, tristess, meningslöshet, frånkoppling och stress. Det är tråkigt att äga hus. Det är kul att köpa. Ergo, köp hus, men äg/förvalta dem inte, sälj och köp ett nytt istället.

Dahlén hämtar stöd från biologin och det system som ger oss kickar av att göra något nytt. Han har även studerat drogforskning och kommit fram till att vi människor kan behärska oss (till skillnad från råttor med fri tillgång på kokain, som dör till höger och vänster). Artikeln ger ingen ledning till varför vi skulle ha levt som vi gjort hittills, men forskning visar att vi ett år efter att vi gift oss är olyckligare än vi var innan giftermålet, enligt artikeln. Och, Dahlén kan hålla med om att detta nya leverna kan verka nymodigt och kanske till och med förvirrande för somliga, men, säger han, detta är ett paradigmskifte och det tar lite tid att lära sig.

Och, som sagt.. Det här är baserat på en intervju publicerad på Internet. Jag har inte läst boken, och jag känner inte till Dahlén sedan tidigare, men som sagt, det passar ämnet så jag tänker inte stanna upp och reflektera så mycket mera över detta.

Jag kan förstå att det är sexigare att skriva en bok som säger, Go go go!! Shoppa shoppa shoppa!! än att förespråka eftertänksamhet, introspektion och... ja, jag får lust att säga äkthet trots att det låter så corny. Men om detta paradigmskifte nu blir av får man anta att alla intressanta i-köket-på-festen-diskussioner kommer att försvinna till förmån för den senaste idiotpoplåten på radio. Att saker som tar mer än tre timmar kommer bli hopplöst omoderna och att folk kommer att sluta läsa böcker i högre utsträckning än vad de har slutat idag. Att folk inte kommer att fundera, undra och känna efter mera.

Att man tror att man blir lycklig av att gifta sig ligger väl i och för sig precis i linje med vad man kan förvänta sig av personer som tycker att det här verkar vara en bra idé.

Idioter.

Och ja, det är väl bara att erkänna att jag är en missanpassad bakåtsträvare som gör larviga/nöridga saker bara för att få vara lite udda.

DN.se..?

Dagens Nyheter har på sin hemsida ganska stort uppslaget att man kan skaffa ett alkolåsplugin till Gmail. Till detta en läsar-poll där hittills 207 personer har valt mellan följande tre alternativ: Ja, Nej, Inte till mejlen, men till mina sms på frågan "Skulle du vilja ha alkolås på din e-post?"

Alkolås FTW!

GraphJam

Efter att ha spenderat en del tid på GraphJam hittade jag den här och kände att jag borde dela med mig. Den heter Multivariate Increase of M.C.Escher's Popularity och är gjord av B. Brucker


more music charts

krypterad e-post

Hejhopp..

efter att försökt skaffa mig möjlighet att skicka krypterade e-post är jag nu på jakt efter vänner som också pysslar med krypto.

Det är lite oklart hur det funkar, men om jag säger att jag har nyckel-id: 5FE31E5D
så borde det väl kunna lösa sig om jag förstått det hela rätt.

Vet inte exakt hur det skulle funka att skicka krypterad post till mig själv för att kontrollera om det fungerar, har faktiskt inte ens försökt. Så, om någon känner sig manad?

D.F.W.

Dagens Nyheter berättar om David Foster Wallace, amerikansk författare som nyligen avslutade sitt liv vid 46 års ålder. Tidningen länkar även till ett tal han hållit inför en avslutningsklass 2005.

Talet var inte alls dumt, men jag fastnade särskilt för följande stycke.

"Because here's something else that's true. In the day-to-day trenches of adult life, there is actually no such thing as atheism. There is no such thing as not worshipping. Everybody worships. The only choice we get is what to worship. And an outstanding reason for choosing some sort of God or spiritual-type thing to worship -- be it J.C. or Allah, be it Yahweh or the Wiccan mother-goddess or the Four Noble Truths or some infrangible set of ethical principles -- is that pretty much anything else you worship will eat you alive. If you worship money and things -- if they are where you tap real meaning in life -- then you will never have enough. Never feel you have enough. It's the truth. Worship your own body and beauty and sexual allure and you will always feel ugly, and when time and age start showing, you will die a million deaths before they finally plant you. On one level, we all know this stuff already -- it's been codified as myths, proverbs, clichés, bromides, epigrams, parables: the skeleton of every great story. The trick is keeping the truth up-front in daily consciousness. Worship power -- you will feel weak and afraid, and you will need ever more power over others to keep the fear at bay. Worship your intellect, being seen as smart -- you will end up feeling stupid, a fraud, always on the verge of being found out. And so on."

Det sammanfattar på ett elegant sätt en tanke som jag själv gått och grubblat över under en tid. Jag har nog nämnt tidigare (trots att den kort sökning i bloggen inte påvisar den text jag trodde jag skrivit) att ett sätt att bli mera nöjd med sin tillvaro kunde vara att sänka ambitionen och målsättningen med tillvaron. Om man inte hoppas på eller drömmer om en ny flådig tv blir man mindre ledsen över att man bara har en gammal skrutt-tv som står upppallad på en pinnstol i ett hörn i hallen (som hos Carrie i SATC-filmen).

Citatet här ovan är på sätt och vis inne på samma tankegångar. Genom att välja det man värdesätter väljer man även om man kommer att uppleva med- eller motgångar. En ganska sympatisk tanke, på det sätt som Foster Wallace uttrycker den, mindre så i min egen förminskande version.

En annan del av hans tal tar upp möjligheten att saker och ting upplevs olika beroende på vem det är som upplever dem, en tanke som jag, som av en händelse, också tänkt och tyckt varit bra. Men det är väl så man säger, smarta människor tänker lika?

Tråkigt nog har han alltså bestämt sig för att avsluta sitt liv i vad som kan tyckas vara förtid. En dyster utsikt för mig, om vi nu tänker lika. Nåväl, den dagen - den sorgen.

Nu kladdkaka.

statlig verksamhet

Det var inte bara kö ut från systembolaget idag, men även in. Samt en väktare som stod och dirigerade folkmassorna. sic.

tisdag

Efter många långa om och med ska nu exjobbskursen äntligen registreras.. Även om någon del av mitt medvetande antog att det skulle bli så, förr eller senare, är det ändå en tämligen skön känsla av "Äntligen" tillsammans med en sten som trillat ut mitt bröst. Phew.. CSN, here I come.

Jag har börjat läsa The philosophy of friendship av Mark Vernon, som en del i mitt exjobb. Tanken var nog att jag mest skulle skumma igenom den och se om jag hittar något meningsfullt, men åtminstone de 48 första sidor som jag läst såhär långt har varit allt för spännande och insiktsfulla för att skumma sig igenom.

Jag hoppas kunna återkomma med en lite mer djuplodande kommentar framöver, det förtjänar den nämligen. Och detta för mig osökt in på det här med världens samlade verk och hur lite man har möjlighet att ta till sig.. Tänk vad mycket bra böcker man känner till men aldrig kommer att få läsa, vad mycket bra filmer man inte kommer se, och betänk att de filmer och böcker man inte känner till som är ännu bättre, sannolikt än så många fler... och därom är man helt omedveten.

Måndag.. med allt vad det innebär.

Jag lämnade blod idag. Jag svimmade inte.
Plus på karmakontot.

Vidare har det tagits några första steg mot att göra en återkoppling till programmet. Det känns meningsfullt, men vi får väl se hur det kommer att tas emot och, mot förmodan, implementeras.

Och när tusan blev klockan halv tolv?

Och när ska jag hinna sätta mig in i TrueCrypt?

Söndag 2.0

Det är märkligt vad mycket effektivare jag blir om jag innan jag gör saker, skriver ner dem på en papperslapp i listform. Då blir det plötstligt avsevärt mycket enklare att faktiskt göra dem, än om jag bara tänker att jag borde göra dem.
Jag skulle inte vilja kalla det för planering.. På sin höjd någon form av strukturering.. men så länge det gör tricket kanske det inte spelar så stor roll vad man kallar det.

Om någon har tips på ett litet och slimmat tema till Firefox 3 så tar jag tacksamt emot det. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå varför menyrader osv. ska behöva ta så stor plats. Och jo, visst kan man trycka F11 och visa i helskärm, och det kanske inte är så dumt egentligen, men då missar man ju de flikar man har igång, osv. Och visst, det finns säkert plug-ins som hanterar det också.. men det känns om att det blir lite krångligare än det borde behöva bli om man gör på det viset.

Sen jag installerade Ubuntu har jag tydligen återuppväckt en slumrande datornörd i mig. För första gången på flera år har jag börjat fundera på att uppgradera grafikkortet, skaffa en till skärm, lägga i lite mer ram-minne och kanske till och med byta ut processorn. Någon borde säga åt mig att sluta.
För övrigt har jag börjat snegla på netbooks också.. Vore det inte fräscht med en Dell Mini t.ex.?
Säg åt mig att sluta.

Är twitter något att överhuvudtaget? Efter att ha tittat på "Twitter in plain english" är jag långt ifrån övertygad. Stumble Upon, och alla de andra web 2.0 prylarna då? Kan nån fylla i mina luckor? Finns det en wiki för det här någonstans?

Som vanligt i framtiden har Google svaret inom en knapptryckning (Ctrl+k)
Här är en sida som listar några Web 2.0-tjänster.

peka-och-klicka

Beneath a Steel Sky

Under gårdagens sjukdomstillstånd tog jag mig friheten att utforska Ubuntus spelbibliotek. Där hittade jag bland mycket annat detta peka klicka-äventyr från -94. Spelet påstås ha ett slags steam-punk atmosfär och utspelar sig i en orwellsk framtid där det mesta i samhället är kontrollerat och övervakat, allt för produktionens bästa.

Staden centralstyrs av The Council, som fattar beslut om stort och smått. Invånarna är uppdelade i fyra klasser med olika frihetsgrader. D-klassen får i princip inte göra eller äga något, A-klassen har få om några inskränkningar i sina liv. Industrimagnater tillhör naturligtvis A-klassen.

Utanför staden finns The Gap, ett område där The Council inte har något inflytande och där laglöshet och barbari antas härja. Det är här äventyret tar sin början.

Efter att ett inledande föredrag av stamhövdingen avbryts av en helikopter med SecurityServices logga på tvingas Spelaren, Robert Foster, undervapenhop ombord på helikoptern och tas med till Staden. Stammen utplånas av en bomb på väg därifrån.
På väg till Staden minns Robert hur han kom till stammen från början, ironiskt nog på samma sätt, med en helikopter. Han var den enda överlevande i en helikopterkrash som bland annat tog hans mors liv. Det dröjde inte länge innan han hittades av stammen som hört krashen och kom för att titta. Robert togs snabbt upp upp i gruppen och behandlades som en av deras egna.
Inne i staden, påväg att landa, råkar helikoptern ut för svårigheter och krashar. Robert överlever återigen och tar chansen och flyr.

Spelet börjar.

Fast besluten om att ta reda på varför han har kidnappats och att lämna staden och ta sig ut i vildmarken igen slingrar sig äventyret fram och tillbaka genom staden, man möter och pratar med olika människor som ger sin syn på The Council, staden, den eviga produktionen med mera.
Få personer är hoppfulla, de flesta missnöjda eller försöker nöja sig med det lilla, att sköta sina rutinmässiga arbetsuppgifter med så få störningar som möjligt osv. Många verkar ensamma, kärlek och närhet har svårt att gro.
Plastikkirurgi är, lustigt nog, en lukrativ verksamhet och Dr. Burke är ganska samvetslös i sitt praktiserande. Juridiken är ett skämt, domarna ointresserade av juridiska teknikaliteter, utan ägnar sig istället åt att bjuda på en så bra show som möjligt, så även åklagare och försvarare. Skuld och rättvisa är hopplöst omodernt.
Världen är protektionistisk, de yttre fienderna många, de inre bara obetydligt färre.

Spelet visar upp en dystopisk framtid och ställer frågor om vad som är människovärde, vilken politik man bör föra och inte minst varför. Vetenskapens roll och syften ifrågasätts, vilka typer av tekniker vill vi ha, varför? Och är det upp till oss själva att bestämma eller finns det något oundvikligt i den tekno-vetenskapliga utvecklingen?

Foster fick sitt efternamn av två anledningar. Dels hittades han bredvid en burk Foster's öl, dels blev han fostrad av stammen under sin uppväxt. Detta får man veta i början av spelet. I slutet av spelet kommer en dator, en robot (förvisso programmerad av Robert själv) att ta över The Council och styrandet av staden.
Dessa två händelser tycker jag är lite märkliga i perspektiv till den berättelse resten av spelet berättar. Det finns onekligen, tycker jag, spår av anti-kapitalism, anti-konsumerism och ett starkt ifrågasättande av det tekniska framsteget. Som motvikt till detta har man Fosters stam ute i The Gap som lever en form av naturliv, renare, ärligare, verkligare än det liv som existerar i staden.
Ändå döper de sina ungar efter varumärken. Och trots framstegskritiken tar en robot över styrandet av staden, varpå ett mer humant styre vidtar, säkerheten lättas och andra världen överordnas produktionen, staden rensas upp och man börjar ta hänsyn till miljön. (Som skäl för vanstyret anges svagheten hos den mänskliga viljan, och den återkommande övertron på sig själv som kompetent nog att styra komplexa system, jmf. insättandet av kaniner i Australien (för övrigt ett av mina favoritexempel på männsklig hybris)).

Detta kan naturligtvis tillskrivas den konstnärliga friheten, vara små ironiska knorrar som ramar in historien, men jag tycker ändå att det är lite underligt.


Det var länge sedan peka-klicka-äventyr var kommersiellt gångbara, de som varit med ett tag minns kanske Sam n' Max, Day of the Tentacle med flera. Det kanske är minnet som förskönar men hade de inte en särskilt typ av humor, mer eller mindre skruvade problem och än mer skruvade lösningar.

Det var länge sedan jag spelade spel, det ska erkännas, men det var ännu längre sedan jag spelade ett spel som hade något att säga om tillståndet i världen och kanske ännu tydligare tillståndet i framtiden.
Det går ju uppenbarligen att göra spel som diskuterar den här typen av frågor, som vill något mer än att öva upp öga-handkoordination och reaktionshastighet. Det har gjorts senare försök, men jag har inte fått tillfälle att prova något av dem. Vilket är lite synd, det var ett par riktigt underhållande timmar igår.

Orakelnatten

Man skulle ju kunna tänka sig att jag borde varit bättre förberedd eftersom det i princip var exakt samma sak som hände förra gången.

Ändå kom det som en chock och gjorde att jag blev väldigt frustrerad, orolig i kropp och sinne och hade svårt att tänka på något annat under lång tid.

Jag är mycket nöjd.

mobilen som följeslagare

På min arbetsplats råder en form av kreativt kaos. Skrivborden är belamrade med prylar, det ligger verktyg här och där, demoprylar ligger i bokhyllorna, står på borden och klänger på datorskärmarna. Det är naturligtvis ett öppet kontorslandskap, datorintensivt. Många kör OS X, somliga varianter av Windows, några sitter med olika Linux-distributioner.

Klädseln är informell men proper. Inte så mycket skjorts och urtvättade t-shirts.

Det är synd att jag inte har någon kamera, det hade varit trevligt att få visa upp det för er.

Igår var jag på en föreläsning om pervasive-spelet Interference. Det var intressant.. och verkade roligt att spela.

Fortfarande har jag svårt att sätta fingret på vad jag ska göra men framför allt hur.

101

Nu går det mycket bättre igen.
Dessutom håller jag på att göra en gammal restuppgift från en av de första kurserna här i Uppsala..

It's the new me.

100 inlägg

Just nu går det inte alldeles utmärkt.
Men trots allt ganska bra, ty;
1. Jag ska flytta ihop med F
2. Jag har ett examensarbete att göra
3. Jag är frisk...

Listan på inte så bra saker...
kanske kommer någon annan gång..
vi får se.

Extra dryg.

Ibland kan jag bli full i skratt över mig själv..

Det brukar oftast hända när jag tycker att jag gör bra, eller kanske rättare "coola", saker. Som när jag var på biblioteket.. påväg ut med ett stort flin och vid gott mod började jag skratta åt mig själv och min larviga självgodhet. Jag var tvungen att hejda mig och säga till mig själv minst två gånger att jag inte är den enda personen som lånar böcker på bibliotek, kör Ubuntu och handlar kravmärkt.

Det förtar inte känslan av coolness, men jag hoppas att det gör mig lite mindre uppblåst och, be till valfri, lite mera ödmjuk.

Sen jag installerade Ubuntu, har jag vid nästan samtliga tillfällen då någon haft ett datorrelaterat bekymmer sagt "Det där skulle aaaaldrig hända på Ubuntu!"

Jag är dryg. Och det värsta av allt, är att jag tycker att jag är ganska festlig, while doing it.

Hjälp mig.

edgy

numera i Ubuntu

Växa opp

Jag har sett och lyssnat på Kiss under de senaste dagarna. Kiss, bandet som höll på att fördärva en hel generation ungdomar som med sina förförande toner lockade dem in i synd och ett liv i helvetet. Jag har haft detta i åtanke när jag har gjort narr av då tidens vuxna. Vad tänkte de med? Kiss.. alltså.. det låter ju mest som slätstruken diskorock. Var finns släktskapet med djävulen?

Förstå att det då är med viss fasa som jag inser att jag håller på att göra om samma... tabbe själv.

Yes, jag går omkring och funderar på hur ungar som växer upp i dag har det. Om de inte lever i en hemsk tid där de lockas i fördärvet från alla möjliga håll samtidigt. De kan ta sms-lån, de har idioter till idoler, de drömmer om att bli kända när de blir stora och de sminkar sig i högstadiet för att inte bli mobbade av alla andra vilsna själar som också sminkar sig för att inte bli mobbade (har jag hört).

På samma sätt som min egen generation höll på att förspillas av den fördummande videon och de förslappande TV-spelen.

Så.. vad ska man göra? Historien tycks ju upprepa sig på ett lågmält men ändå tämligen humoristiskt sätt.

Ska jag våndas eftersom dagen ungar, förutom TV-spel och video, dessutom även har ett porr-bemängt Internet på armslängds avstånd, mobiltelefoner som de kan mobba varandra för och pseudo-idoler som är kända för att vara kända och inget mer och summa summarum världen faktiskt är en mindre skön plats att växa upp i idag än vad den var på åttiotalet?

Eller ska jag helt enkelt slappna av och tro att det nog bli folk av dagens ungar även när de växer upp. Att det mänskliga i oss, likt en blomma som bryter fram genom asfalten, får oss att fundera, undra och vilja tänka egna tankar och finna våra egna svar?

Ett lyxproblem.

CDON saknar mig och har därför gett mig femtio spänn att handla för. Mecenat ger mig fri frakt. Oh yeah.

Förutsatt att man kan kombinera rabatter. Det lär visa sig.

Hur som..
Resor i Skriptoriet, Auster 39 kr
Dårskaper i Brooklyn, Auster 49 kr
Tärningsspelaren, Rhinehart 39 kr
Martin Bircks Ungdom, Söderberg 29 kr
Facebook - The Missing Manual, Moore 49 kr
Den Glada Vetenskapen, Nietzsche, 49 kr
Vetenskapen och Förnuftet: ett försök till orientering, von Wright 39 kr
Fursten, Machiavelli 39 kr
Från Vittsjö till Världen: om global Apartheid och alla oss som vill något, Fridolin 39 kr
Brev Till Samhället, Ericsson 39 kr
Fight Club, Palahniuk 39 kr
På Spaning Efter Den Tid Som Flytt, Proust 39 kr

Tips, idéer, andra alternativ?
Tack.

Dag

Människor.

...jag gillar egentligen inte den här att sitta och tycka att många har outnyttjad potential i sig som de borde göra något av. Men jag kan inte hjälpa det..

När dom håller på som de gör känns det faktiskt befogat.

Fantasier

Får man tänka vad som helst?

Är en fråga som jag grubblat på av och till under en tid. De flesta jag tagit upp det med har tyckt och sagt att ja det får man, somliga, även tyckt att det är ens plikt och skyldighet att göra det. Då ofta med motiveringen att det är handlingarna som spelar roll, samt att fantasier och prövande tankar är ett sätt att underhålla sin mentala hälsa.

Till viss del kan jag hålla med dem. Jag har nog tidigare skrivit något om hur man definierar sig mot visavi sin omvärld. Fortsätter man på den tanken bör man ju även kunna tänka ganska provocerande tankar för att se hur man reagerar på dem. Tycker man att det är problematiskt att fantisera om att skära halsen av personen bredvid en på busshållplatsen har man kanske något av den samhälleliga moralen i sig. Tycker man inte det, utan att det är en ganska trevlig fantasi, kanske man fortfarande inte befinner sig i riskzonen, så länge man vet att det är en fantasi.. men någonstans vill jag ändå tro att det finns en gräns.

Och det är nog här någonstans som jag börjar tveka och undra om det verkligen är rätt och riktigt att tänka vad som helst. Jag kan ju pröva tanken att åka till thailand och köpa sex av gråtande åttaåriga små pojkar. För det är ju bara en tanke. Men det är en tanke som i hög grad är motbjudande. Så långt allt väl, jag klarade testet, och får fortsätta kalla mig en etisk medborgare. Men ibland kan jag känna obehag bara av tanken på att ha tänkt liknande tankar. Och drar därför en sorts slutsats om att vissa tankar gör man bäst i att inte tänka. Rätt?

Fel?

Någon föreslog att jag felaktigt fått för mig att fantasier och tankar skulle definiera vem jag är. Att fantasier om Lebensraum för den Svenska Ariska Rasen inte gör mig till en tveksam typ. Åtminstone inte för än jag lever ut dessa fantasier på ett eller annat sätt.

I någon mening håller jag med.. Det verkar ju till exempel tämligen knasigt att sätta någon i finkan för sina idéer, istället för de handlingar som idéerna föder. Om någon går omkring och pyser av hat och mordplaner mot en annan person, kan man ju inte kasta denne i finkan innan det finns några mer påtagliga bevis för dessa mordplaner. Eller?

Hur jag än vrider och vänder på den här problematiken kommer jag inte fram till något vettigt svar. Jag håller delvis med de som säger att man får tänka vad som helst, till och med bör tänka dessa tankar, för att pröva sina värderingar, för att ta reda på vem man är.

Men samtidigt tycker jag att det finns något störande i tanken på att någon skulle fantisera om att döda mig, även om denna "tankemördare" inte har några planer på att genomföra dessa fantasier i det verkliga livet.

För visst finns det en gräns mellan det tänkta och det utagerade. För det mesta tror jag att den gränsen är tydlig och klar när det gäller de mer... exotiska tankar och fantasierna som folk tänker. Men ibland får man ju anledning att fundera på om det verkligen är så. Kanske är det istället en gråzon, där skillnaden mellan tanke och handling hela tiden fluktuerar. Berusning medels alkohol tycks ju ha en viss gränsupphävande effekt, där avståndet mellan tanke och handling ibland ökar, och ibland minskar. Skulle man i en sådan situation av olika anledningar inte tänka vissa tankar överhuvudtaget kanske dessa inte skulle leda till en oöverlagd handling som man kan få anledning att ångra vid ett senare tillfälle.
Men, har man redan provat den, eller en liknande tanke, vid ett nyktert tillfälle, kanske man inser att detta är en impuls som jag borde kväva, annars får jag anledning att ångra mig imorgon.

Fredrik Lindström sa i sitt Sommar-program på radio att vanliga människor som tycker att de har knasiga tankar när de fantiserar om personerna mitt emot dem på tåget är vanliga och normala, just därför att de tycker att de är knasiga när de nakenfantiserar om konduktören, har lust att sprätta iväg snorkråkan på lillungen på andra sidan gången osv. Detta eftersom de uppenbarligen är medvetna om de sociala regler som gäller och inser att dessa prövande fantasier, om de skulle realiseras, kommer att resultera i obehagliga konsekvenser. Emedan personer med nedsatt social fingertoppskänsla kanske inte skulle inse de effekter iväg fjuttandet av en snorlåma har.
Detta kan väl på sätt och vis tas som en indikation på att han tycker att man kan tänka provocerande tankar.

Funderingarna lär fortsätta...

Fear of a blank planet..

"Stoned in the mall the kids play
and in this way wish away
each day.."

Det är kul med musik. Det är läskigt med bifall.

I vår herres hage #3

Jag är lite tveksam till om jag borde syssla med hela den här programpunkten. Jag menar.. sitta och kommentera andra personers intressen i nedlåtande ordalag känns lite för lumpet för att göras. Men eftersom jag tycker att vinjetten är så bra så har jag kommit överens med mig själv om att det är okej att köra åtminstone ett par stycken.

Jag trillade över den här lilla pärlan idag. www.minipansar.se
En sida för de personer som är hobbyintresserade av stridsvagnar i skala 1:16, främst ifrån andra världskriget. Det är ju för härligt.
Tydligen kan man få med ljud och små rökpuffar också. Fantastiskt.

____________

En sak som jag lärt mig under de senaste åren är att någotsånär disponera krafterna under ett marathonlopp. Ganska trist och larvigt, men det är en start åtminstone. Mer elaborata svar längre fram. Får jag hoppas.

Jag är vem som helst. Du kan vara vem du vill.

"I’m an active and self-balanced person, positive and optimistic, with a sense of humor. I’m a pretty, easy-going and sociable girl who likes variety in everything. I dream to meet an intelligent man who keeps an active position in life and independent point of view."

I vår herres hage

"Det är så spännande=) och intressant."

Well well.. uppenbarligen finns det mer kvar att lära.
Om sig själv och de runt omkring.

Ibland önskar jag även att alla var som jag själv. Det är vid de tillfällen jag har svårt att uppskatta att vi är olika.

rekapitulera

Jag blev ombedd att nämna 10 saker jag lärt mig under de senaste tre åren.

Bra till levande ljus

This is the end, Beautiful friend
This is the end, My only friend, the end
Of our elaborate plans, the end
Of everything that stands, the end
No safety or surprise, the end
I'll never look into your eyes...again
Can you picture what will be, So limitless and free
Desperately in need...of some...stranger's hand
In a...desperate land
Lost in a Roman...wilderness of pain
And all the children are insane, All the children are insane
Waiting for the summer rain, yeah
There's danger on the edge of town
Ride the King's highway, baby
Weird scenes inside the gold mine
Ride the highway west, baby
Ride the snake, ride the snake
To the lake, the ancient lake, baby
The snake is long, seven miles
Ride the snake...he's old, and his skin is cold
The west is the best, The west is the best
Get here, and we'll do the rest
The blue bus is callin' us, The blue bus is callin' us
Driver, where you taken' us
The killer awoke before dawn, he put his boots on
He took a face from the ancient gallery
And he walked on down the hall
He went into the room where his sister lived, and...then he
Paid a visit to his brother, and then he
He walked on down the hall, and
And he came to a door...and he looked inside
Father, yes son, I want to kill you
Mother...I want to...fuck you
C'mon baby, take a chance with us X3
And meet me at the back of the blue bus
Doin' a blue rock, On a blue bus
Doin' a blue rock, C'mon, yeah
Kill, kill, kill, kill, kill, kill
This is the end, Beautiful friend
This is the end, My only friend, the end
It hurts to set you free
But you'll never follow me
The end of laughter and soft lies
The end of nights we tried to die
This is the end

...vår herres hage.

Ibland vill jag bara slå ut med armarna och fråga rakt ut i luften "Var kommer alla freaks ifrån och var håller de hus om dagarna?!"

Sen brukar jag sansa mig och påminna mig om de gånger jag säger att jag uppskattar att vi alla är olika. Ja menar, vad skulle man annars roa sig åt?

Kidz, don't try this @ home

1 burk svarta bönor
½ pkt fetaost
1 ägg
1 vitlöksklyfta
Salt & Peppar

Mixa ihop alltsammans i din presentnya mixer.
Häll ut smeten i en het stekpanna.
Servera med couscous.

Kafka

Här om dagen var jag och hyrde tre filmer. Efter att ha hört mig för med mina med-tittare hade jag några olika önskemål att ta hänsyn till. Det mest specifika var ett önskemål om Charlize Theron, följt av ett nyvaket intresse för klassiker och kultfilmer. Dessa utmynnade efter nogrann övervägning i följande filmer: ÆonFlux, Enter the Dragon och Kafka.

Efter att ha sett de tre filmerna är det utan tvekan Kafka som lämnat djupast avtryck. Den prickar in 6.9 IMDbpoäng, lite lågt kan jag tycka, men så är det ingen kioskvältarlättviktsaction heller. Filmen är en blandning av en biografi och en exposé över några av hans verk - tydligen, jag har inte läst några av dem än.

Filmen är ganska lågmäld. Handlingen och känslan drömsk..

Synnerligen underhållande. Me likey

Klubben för inbördes beundran

Jag har några bekanta som tryckte upp egna t-shirts en gång. Blåa var dem med vitt tryck i form av NATO-loggan. Superhippt tyckte de. Minns inte exakt vad jag tyckte men jag var nog inte fullt lika imponerad.

Frågan är nu om det berodde på något av följande:
1) De hade gjort egna t-shirts
2) De var jävligt nöjda med sina t-shirts och tyckte dom var hippa
3) De valde ett lite märkligt tryck. Ja menar... varför?

Ty mitt problem är följande. Jag smakar på idén att trycka upp min alldeles egna t-shirt i nån snajsig färg med min alldeles egna lilla lustifikation: ...mot bättre vetande? i fräsigt tryck över bröstet. Eller helt diskret i nacken, eller kanske över hjärtat. Det är än så länge något oklart.

Men, eftersom jag vill fraternisera med de coola katterna i stan och inte riskera att uppfattas som ohipp, idiot och/eller banal m. m. måste jag gå fram varligt med dessa bestyr.

Risken för att jag råkar ut för åtminstone 2 och 3 är ju tämligen överhängande. Jag kommer att tycka att jag är världens mest lustifika person och bli ledsen när folk inte har vett att uppskatta mig för detta. Varför kommer dom inte det, jo därför att som tänker.... vadå "mot bättre vetande?", varför har han en t-shirt som det står så på?

För övrigt kanske jag, precis som NATO, också borde ha någon typ av emblem eller logotyp. Hmm.



För övrigt två. Jag har en brun spindel med ett kors på ryggen som bor utanför mitt fönster. Där har den spunnit ett tämligen stort nät att passa sin tämligen stora kropp. Den sitter mest där.. men när något flygfä förirrar sig in i näten går det undan, ty snart blir den inlindad i... äsch, ni vet hur det funkar. Men det är lite intressant att sitta och titta på från första parkett såhär.

Blogger, en googleprodukt.

Varför sysslar blogger överhuvudtaget med textindexering när det ägs av Google som bygger på sökteknologi? Är det för läsarnas skull eller för författarnas?

Varför finns inte sök som ett alternativ? Nu har jag ju inte ens hundra poster, så det är fortfarande en rimligt dryg uppgift att hitta igen något som jag skrivit för länge sedan. Kanske hade det varit lättare om jag använd indexeringen och sorterat det hela med ettiketter, men lättare ändå hade det väl varit att begränsa google-motorn till att söka igenom mina poster, no?

Vem tycker du att jag är?

Återigen finns anledning att begrunda hur mycket av denna blog som är mig själv, vad texterna här säger om mig, vad de inte säger om mig, samt hur fullständig bild man kan göra sig av dem.

Hur nyanseras bilden av mig av det som står att läsa här, jämfört med bild man skapar sig av mig i den mer påtagliga världen?

Well.. nu är jag tillbaka i Uppsala, lite äldre och med ansvar för en liten parvel.

Intressant.

First Blood 2

Är en förvånansvärt meningsfull film. Den kan ses som lite allt möjligt, bland annat som en kritik mot teknologisk utveckling, eller åtminstone en övertro på tekniken som frälsare.

Innan Rambo ger sig av på uppdraget går de igenom den utrustning han ska ha med sig.

Murdock lovar att Rambo ska få "the best weapon-technology available" och slår sig för bröstet. Rambo svarar "I thought the best weapon was the mind."

Senare säger Col. Trautman - Since you're going in solo you'll have to rely on more equipment then you'll ever used before. And use it. What i'm saying is don't try the blood and guts routine, let technology do most of the work.

Rambo ska hoppa fallskärm in bakom fiendens linjer men precis när han hoppar fastnar i ett rep och blir hängandes på utsidan av flygplanet. För att reda upp situationen tvingas Rambo att skära av sig sin packning vilken dimper ner i djungeln under honom. Strax därefter lyckas han skära loss sig själv och komma loss. Han landar i djungeln med bara sin kniv och sin pilbåge men är fortfarande fast besluten att fortsätta med uppdraget.

På sedvanligt Rambo-manér hinner USA svika honom både en och två gånger, klara uppdraget och fånga kvinnan, som även hon sviker honom när hon sekunderna efter att de kyssts blir ihjälskjuten av fienden. När filmen väl börjar närma sig sitt slut kommer en sliten Rambo tillbaka till basen i en stulen helikopter och han är redigt förbannad, bitter och tämligen irriterad.

Väl där går han med bestämda kliv in i operationsrummet med den kulspruta han häktade av från helikoptern och fyller luften och all apparatur med bly. Därefter går fram till Murdock, sliter ner honom på ett bord, ser mordisk ut, hugger sin kniv i bordet och säger:
Mission.... accomplished.

Som sagt.. mer hjärna och mindre Blood and Guts än man skulle kunna tro.

Heter det inte fler än mig?

Fler än jag som gillar fyndiga t-shirtar

Såg en Wulffmorgenthaler-t-shirt med tillhörande utfyllnad igår (!!!)

onsdsag

Baksmälla med extra allt.

Ålder går före skönhet?

Hur kan man leva med en människa?

På väg hem efter en joggingtur mötte jag två tämligen söta utbytesstudenter. Se där, tänkte jag, så söta. Sen tänkte jag på F. Hon är ta me fan jävligt söt hon också. Och så vill jag påstå att jag känner henne. Avsevärt mycket bättre än vad jag känner de två utbytesstudenterna.

När jag kom hem ringde jag henne och sa att jag vill att vi ska bli gamla ihop. Hon sa att den tanken hade hon också tänkt. Hon frågade varför, och jag sa att vi är bra ihop.. och när det är dåligt är vi ganska bra på att lösa det också. Hon höll med.

U. Eco skriver att utseende är förgängligt.. och det har han kanske rätt i. Att det värderas så högt (eller gör det?) i det här samhället beror kanske på... den generella utseendefixeringen. Oavsett vilket är det ju ett ganska smidigt sätt att bedöma folk på. Jaha, du ser ut sådär, alltså är du värd såhär många poäng. Det är i vilket fall som helst avsevärt mycket lättare än att behöva prata med och förstå någon, för att därefter göra sig en bild av personen.

Fast vad är det som spelar roll... egentligen? Om det nu är som Eco säger, att man blir fulare när man blir äldre.. varför då fästa någon vikt vid utseendet, bara för att man råkar vara snygg nu? Bör man inte snarare fundera på vilka åsikter som uttrycks..? hur man hanterar livet? Vilka grundläggande värderingar som styr ens handlande?

Fs föräldrar är ganska roliga. Men framför allt väldigt sunda. Det glädjer mig. Det känns som att F blir mera förutsägbar när jag vet hur hennes föräldrar är..

Det gör det även lite lättare att hantera bildsköna fruntimmer ute på lokal.

Marknaden

Sedan några veckor tillbaka har jag då och då funnit mig själv ögna igenom kontaktannonserna i Dagens Nyheter. Jag tycker det är lite spännande att föreställa mig människorna och livsödena bakom annonserna. En gång i tiden trodde jag att det var freaks och outcasts som annonserade eftersom de var för knasiga, motbjudande och sekunda för att snärja en partner på de mera klassiska sätten, så som att be en kompis fråga chans, eftersom det här var i högstadiet eller så.

Hur som helst har jag nu på grund av en rad anledningar kommit att omvärdera dessa figurer och de framstår, föga förvånande kanske, som allt mer männskliga.

De flesta annonser följer någon slags standardmall och verkar bara vara variationer på samma tema. Ändå är det lätt att finna ett par stycken som står ut ifrån mängden. En formulering, ett lite udda ordval eller med en liten lustifikation.

Ibland förbryllar de. Gammelgubbar som söker flicksnärtor.. vad tror dom? Eller gammeltanter som söker en toyboy.. vad tror dom? Eller vice versa, en ungsnärta som söker en äldre herre för att bli uppfostrad. ?! Jag blir imponerad. Dels över målmedvetenheten, att ta tag i situationen och aktivt försöka förändra den. Dels över tydligheten. En tydlighet som kanske inte heller är så konstigt om man tänker efter.

Det hela slutar ofta med att jag brukar fundera över hur min kontaktannons skulle se ut. Det är rätt utmanande, att definiera sig själv på två eller tre rader samt ytterligare två eller tre för att beskriva den man söker. Jag menar, hur ska man veta?

Kroppskännedom.

När man svettas och har hud som håller på att flaga, dvs. har släppt från underlaget, men som fortfarande inte har någon kant, utan är som en liten bubbla, blir som små bubblor på huden. Lite läskigt. Lite läckert.

Likt en klocka

Jag ville ju bara ha något att stödja mig mot.

Illusioner

Pang bom. Färdig.

Inte klar. Knappt börjat.
Vill inte. Kan inte.

Hopp?
Hopplöshet?

En rörelse. En undran..

Njutbar sorg.

Ett eko.

Beröring

Här om dagen såg jag La Zona. Den var otäck. Idag såg jag Atonement. Den var otäck.

För någon vecka sedan såg jag The Mist. Den var småkul med ett snopet slut.

De två förstnämda rörde mig fantastiskt mycket mera än den senare vilket sannolikt har med likheten med världen utanför filmduken att göra.

Samtidigt sitter jag och tittar på foton på mig och Hon jag håller kär. Och kan inte låta bli att undra hur stabil eller snarare skör tillvaron är. Egentligen.

Givet att vi sköter oss, går det vår väg då? Eller kommer hennes tåg att spåra ur i morgon och välta ner i Mälaren och jag bli överkörd på cykeln inne i stan?

Ibland har man om folk inom sjukvården som inte går hemmifrån i vredesmod, eller utan att ha rett ut ett gräl. Eftersom folk blir påkörda, trillar omkull och så vidare.. och sen är det helt och fullt nya förutsättningar för tillvaron som gäller. På ett sätt som man inte alls kunde tänka sig när man blev griniga på varandra för att man inte kunde komma överens om vem som skulle handla hem mat.

Varför tycker jag att såna här filmer är bra när jag bara blir nedstämd av dem?

Kunst

Banksy min banksy..

det är festligt och framför allt fantasieggande med hemlighetsfulla personer. till saken hör väl tyvärr att folk kommer att försöka demaskera..

Jag hoppas du lyckas hålla dig kvar på fötterna.. och att du kan fortsätta, om det nu är dig de har hittat, trots allt.


För övrigt finns det en hel del talangfulla människor på Grafiskt Forum. Jag önskar jag hade lite mer sånt i mig.

70

Vad ofantligt tråkigt och förenat med hög starttröskel det är att tvätta kläder.

Om feminism.

Vad är en människa?
Hur är en människa?

Somliga är större än andra

http://happymtb.org/forum/read.php/1/499338

hur många xp för att bli vuxen?

Som barn fick jag frågan "vad ska du bli när du bli vuxen?" jag misstänker att jag svarade något fyndigt som "äldre". Nu när jag är lite äldre brukar jag svara att jag hoppas på att bli nöjd och belåten, samt en bra pappa. Men det är inte om det jag skriver ikväll. Jag tänkte istället fästa tankarna vid en av frågans implikationer. Nämligen att man blir vuxen. Det är ju liksom en förutsättning för att ställa frågan.

Och det får man väl säga är en tämligen välgrundad förutsättning. De flesta personer är vuxna och är dom de inte så blir dom det så småningom.

Men trots sin synbara enkelhet har jag lyckats smyga in en missuppfattning i hela den här problematiken. Jag har uppfattat vuxen som en nivå, en mer eller mindre tydlig gräns som skiljer ungdomen och vuxenheten åt. Inte helt olik de olika nivåer TV-spelskaraktärer genomgår under sin resa mot eftertexterna. Att "vuxen" på samma sätt som level 18 automagiskt ger en tillgång till ett antal färdigheter, karaktärsdanande poäng också skulle ge en nya eller utökade perspektiv, åtaganden och annat som jag förknippat med att vara "vuxen". Att det faktiskt finns en gräns då man kan säga, nyss var jag inte vuxen, men nu är jag det.

Sakta håller det på att gå upp för mig att det inte sker på det viset. Mina första, fundersamma, föraningar om sakernas tillstånd kom någon gång på gymnasiet då jag fann mig själv spela en del datorspel. Inte bara en del utan ibland ganska mycket, vem minns inte den minnesvärda rundan på Dust då jag förblindade hela motståndarlaget samt mig själv med en flashbang, sköt vilt med min Deagle och förmodligen knäppte en eller två innan de tog sig samman och övermannade mig? En klassiker från gymnasieåren. Hur som helst. Jag hade antagit att jag skulle slutat spela TV och datorspel vid den tiden. Det hade jag inte så jag fick skruva upp sluttiden ett par år. Definitivt inte efter tjugo, då skulle man ju vara vuxen..?! Tji fick jag, eftersom jag fortfarande tycker att det är larvigt kul att åka hem till Lasse och gå loss på/med hans xbox.

Nu kan man i och för sig hävda att TV-spelsintresse inte är den ultimata vuxen-markören. Men vad är det i så fall? Svaret är naturligtvis, som man kanske anar, att den ultimata vuxenmarkören inte finns. Det finns ju en del tester som delar ut vuxenpoäng och därefter bedömer hur vuxen någon är. Dessa tar hänsyn till en rad faktorer och leverar inte sällan sina svar med hedern i behåll. Att bli vuxen är inte att plötsligt vakna upp och se världen med nya ögon, känna att den dimma har lättat från ens huvud och tankar och att man är redo att ta sig an nya ansvarsområden. Att bli vuxen har kommit att bli, eller har alltid varit, en gradvis, glidande process som väl påbörjades när man föddes.. och kanske tog ytterligare fart i pubertet och tonår för att avslutas.. närdå?

När är man vuxen?

Som jag påpekat förr känns det som att många lösa trådar håller på att knytas ihop i och med att tiden här vid universitetet håller på att ta slut. Många tankar och idéer som inte riktigt har kunnat formuleras under ett antal år trillar nu förvånansvärt lätt ut som självklarheter. Det är angenämnt. Det känns som jag har värsta flowet.

Häpp

----------------
Now playing: Queens Of The Stone Age - Go With The Flow
via FoxyTunes

Good vibrations

Det är bra humör idag.
Snerikes kommer att få se upp.

Cuz i'm a punkrocker, yes i äm.


----------------
Now playing: Queens Of The Stone Age - No One Knows
via FoxyTunes

paradigm shift

Man skulle även kunna tänka sig ett liv där man friskt tar ställning i till både det ena och det andra, även utan kött på benen. Meningen med detta skulle vara att få möjlighet att diskutera de olika frågorna och ges möjlighet att ta del av en större "tanke-pool" med idéer och på så sätt få fler och bättre argument för det ena eller det andra.

----------------
Now playing: Meshuggah - In Death - Is Death
via FoxyTunes

Nina!

En tid har jag tänkt säga något om Nina Björk. För mig mest känd som skribent i DN. Men hon är tydligen även aktiv inom universitetsvärlden, studerade i Lund och arbetar nu vid Göteborgs universitet. Hon är feminist och verkar ha vänsterorienterade åsikter.

Jag tycker hon skriver många kloka saker. Och det är tydligen inte bara jag för idag har hon fått pris för sitt skrivande.

Jag har lagt hennes Under det rosa täcket till listan över böcker jag ska försöka pallra mig igenom under sommaren. Jag skulle även vilja läsa Det andra könet men den känns skrämmande tjock.

Mer en annan gång.

Inför sommaren:

Efter att ha varit på "intervju" i Sthlm verkar det nu som att jag har tagit ytterligare ett steg mot att ha ett exjobb. Jag hoppas de också kommer till insikten att jag är kvalificerad nog att sköta uppgiften och att det hela går i lås.

Risksamhället har avslutats med buller och bång. En bra bok, som jag nog måste läsa om slutet på för att se om jag förstod alltihopa.
Jag har även slukat Miss Wyoming av Douglas Coupland nu i dagarna. Under såna här seminariekurser blir det inte så mycket tid och ork över för skönläsning därför var det skönt nu när kursen började lida mot sitt slut och jag tog mig tid till lite egenvald litteratur. Jag tycker Coupland är bra. Jag köpte ju upp ett gäng böcker på senaste bokrean och har kommit halvvägs genom bokhögen. Kvar har jag All Families are Psychotic och eventuell någon till som jag har glömt namnet på. De jag har hunnit igenom vid det här laget är iaf Hey Nostradamus, jPod, Generation X samt då Ms W. Insåg för ett tag sedan att jag läste Girlfriend in a Coma i lumpen, men det kanske jag har nämnt redan. Nåväl, den var bra den med.

I sommar ska jag även ge mig i kast med ytterligare något av Umberto Eco. Jag har, även den från rean, Gårdagens ö liggandes på lager. Ahh, så mycket att läsa och ett helt sommarlov framför mig!! Tjohej!

Jag har även sagt att jag ska försöka lära mig cykla på bakhjulet. Var ute igår kväll och snurrade runt på grusplanen här utanför. Jag kan konstatera att det är bra att sommaren bara har börjat om jag nu ska hinna lära mig denna konst.

På sista tiden har det snackats mycket om programmet. Lärdomarna börjar utkristalisera sig, en del slutsatser kan dras och man har fått lite perspektiv på tillvaron. Det är kul. Jag har som ett exempel på en lärdom, eller kanske insikt, blivit mer positivt inställd till toppstyrning. Toppstyrning i motsats till autonoma enheter på en marknad. Vidare har jag, kanske i linje med det samma, blivit avsevärt mycket mindre tvärsäker i mina liberala värderingar.

Det brukar sägas att Sveriges journalistkår är ett gäng kommunister. Eller åtminstone har hjärtat till vänster. Hur kommer det sig? Är det en konspiration, eller helt enkelt så att de insikter de får i jobbet formar deras syn på världen? Eller kanske något annat..

Alla böcker till trots är det lite trist att inte ha ett jobb. Men att spendera sommaren i uppsala med händerna i fickorna, spankulerandes på stan och då och då slicka i sig en glass har, åtminstone på pappret, även det sin tjusning.

Risksamhället - U. Beck

Intressant som det kan vara, kräver denne Beck allt för hög koncentration för att man ska tycka att det är fröjdigt att ta sig igenom hans revolutionerande 400-sidors pjäs.

Tro.

Lång historia kort: Vad har kyrkor och samfund överhuvudtaget i en tro att göra?
Vad är tro om inte en etik? Och vad ska man då med den till?

Det vore intressant att kunna mera.

Färdig

Nu är min uppsats i princip färdig. Jag ska fixa några små ändringar för att därefter lämna in ett arkivexemplar. Vidare ska uppsatsen distribueras till ytterligare ett par läsare.

Det är skönt.

Tyvärr är allt inte frid och fröjd och jag ur bojjorna för detta. Nej, framför mig ligger först några småsaker i form av en essä, en kortare hemtenta och en debattartikel, men framför allt. Till hösten ska jag utföra ett examensarbete. Gud bli varse.

Och var hittar man ett sådant? Inte så svårt tror jag. Inte så lätt heller, börjar jag misstänka. Hörde av mig till ett företag som verkar intressant förra veckan. Samtalade med högsta hönset om mina synnerligen löst formulerade idéer. Han lyssnade artigt, bad mig skriva ner dem i ett brev och lovade att återkomma om ett par dagar. Idag är det tisdag. Han har inte återkommit.

Jag är lite bekymrad över de löst formulerade idéerna. Det känns som att de är så oprecisa att de kan avfärdas som helt oseriösa. Med någon slags rätt, för all del. Om det inte vore för att de är seriöst menade. Vad menar jag?
Försök själv formulera en undersökning på ett problem som du tror att någon kan ha, som du inte vet så mycket om.
"För att Ann ska bli bättre på att läsa skulle hon kunna ljuda orden högt för att höra hur de låter." Problemidentifiering -> Lösningsförslag. Problemet uppstår ju om Ann inte har några direkta problem med läsningen.. För att komma runt det, och på så vis undvika ett nekande svar eftersom Ann kan läsa, kan man istället formulera problemet mer öppet och generellt "Undersöka kommunikationsprocessen och föreslå förbättringsåtgärder". Utmärkt. Om det inte vore för att den formuleringen rymmer precis vad som helst och alltså intet.
Vad göra?

Jag skrev några öppet formulerade ingångar med potentiella frågeställningar, förklarade varför det är vettigt med en exjobbare, vad jag kan och vem jag är. Nu får man hoppas att de lägger ihop två och två, tycker att jag är intressant och att vi kan inleda en diskussion om vad jag Egentligen ska göra.

Fyra år har alltså, eller snarare tydligen, gått sen jag började läsa i Uppsala. Tiden går undan. När det hela är klart kanske man bör göra en liten resumé. En tidslinje som markerar olika händelser. Någon slags representation över de processer som har pågått och som såhär i efterhand står ut som särskilt intressanta, viktiga osv. En lista över några av de lärdomar jag har kunnat dra och de erfarenheter jag har erhållit. För att fatta mig kort, jag borde göra ett regelrätt Före - Efter reportage om mig själv.

"Vad håller vi på med?

På en resa i tiden finns utrymme för självransakan och hopp."

Så kommer det att låta. Alla förberedelser är inte klara, men blir det under veckan. Ni kan börja fundera så meddelar jag när allt är klart.

Lycka till.

"Det är komplext."

Motstridiga känslor.

Inte sällan ser man i filmer "Rätt" och "Skönt/kul/fränt" sitta på var sin axel hos en rådvill person och ge sina åsikter på hur denne bör handla i en given situation. Liknelsen är inte så dum.. fast jag tycker alltid att det saknas axlar för de små liven att sitta på.. för väldigt sällan är det bara två känslor eller ännu oftare alternativ som talar till mig i olika situationer.

Det känns ibland som att jag befinner mig i en boxningsring och har en massa lasson runt midjan och de olika Viljorna (i brist på bättre) drar åt varsitt håll medan en massa åhörare står i en ring runt omkring och skränar och härjar medan jag stapplar fram och tillbaka mellan de Viljor som drar hårdast för stunden.

Märkligt nog brukar det hela sluta med att jag sansar mig, tar tag i, och drar in viljorna och avväpnar dem, en efter en innan jag sen går åt det håll som Jag bestämmer. Kalla det rådvill.. om du vill. Det är det väl i någon mån.. för all del. Men snarare är det kanske en lurkig, klockan är efter midnatt-representation av att väga för- och nackdelar mot varandra, ställa alternativ bredvid varandra och jämföra deras olika förväntade utfall och välja det alternativ som, enligt något sätt att räkna, leder till störst nytta. Vad nu det är (!).

Jag läste någonstans att en erfaren civilingenjör på frågan vad två plus två är svarade "ungefär fyra". Utan särskilt mycket erfarenhet, och med hänsyn taget till att jag fortfarande är en teknolog, vill jag ändå påstå att jag börjar ana hur lite jag har insett att det nog är sant.

Fast ännu mera börjar jag misstänka att jag inte alls har förstått vidden av hur svårfångat och undanglidande "bäst" eller kanske "rätt" är. Jag börjar mer och mer luta åt att något sådant helt enkelt överhuvudtaget inte existerar annat än som en djup och innerlig önskan hos människan. Det kanske inte är särskilt förvånande att det samma kan sägas gälla för "fel" och "sämst", men det är å andra sidan minre intressant av lätt insedda skäl.

Efter ett eller ett par tankehopp hamnar jag i att frågan om rätt, bäst och riktigt trots objektiva (?) argument för de olika alternativen i slutändan kommer att avgöras av moralen. Inte heller det någon revolutionerande insikt kanske... (varför känns det alltid som att jag är tvåa på bollen?). Men det ställer ju frågan att givet att jag nu vill göra det som är bäst, eftersom det är rätt, bör ha en god moral och... hur får man det? Kan man öva upp sin moral.. eller räcker det att vara medveten om den...? Det har jag svårt att tro. Det är en dålig liknelse, men bara för att man vet att man har en kondition, och för all del en dålig sådan, blir den ju inte bättre. Även om det, även i det här fallet ändå utgör någon slags grogrund för att förbättra den. Är jag omedveten om den helt och hållet blir det ju ännu svårare att göra något åt den. Så om man i jakten på bättre kondis ger sig ut i löparspåret gör man vad i jakten på en god och livskraftig moral........?

Hjälper tanter över vägen?
Minskar sitt koldioxidanvändande?
Protesterar mot dödsstraff?
Protesterar mot aborter....?

Den etik jag grundar mina förhoppningar om framtida moral-handlingar kommer från... vadå? Att jag är en man som är född i Sverige och är uppfostrad av Mina föräldrar och ingen annans? Att jag går min utbildning, har mina vänner och mina intressen..?

Knivigt.
Det är kanske att gå för långt att säga att det var först när lätt slutade existera som det blev intressant.. Men det är nog inte så våldsamt långt ifrån sanningen. :)

Och jag som trodde att jag inte hade något att skriva om ikväll.

natten till söndag

hej på er..

nu sitter jag här och är lite bitter efter skvadern.. inte så att jag upplevde en massa oförätter, blev trampad på tårna eller hade en dålig dag.. inte alls. jag blev nog bara lite för cynisk och onykter.

jag satt i en fåtölj och tittade på människorna runt omkring mig.. pack och patrask överallt. en nedslående känsla.. det hade varit imponerade om jag hade kunnat sitta där förundrad och imponerad av mina medmänniskors kvalifikationer, finess och elegans. Imponerande och tankeväckande på ett angenämnt sätt. Nu satt jag istället och tittade på en idiot som inte förstod varför jag hade en Allram Eest t-shirt på mig i skolan. Han satt i skjorta. Jag insåg det inte då.. och kanske inte nu heller (jag skriver ju trots allt i affektion) men naturligtvis hade jag en åsikt, en idé och en tanke som inte var att passa in och vara en drönare, utan något slags ambition.. en egenformulerad (med reservation för att det är en docka från TV) tanke om vad som är bra kultur. Idioten i fråga, som säkert är en reko kille om man bara försöker, satt och limmade på nån brutta med stjärnor på ryggen.

Ja ni hör ju själva.. Bitter var det.

Coheed & Cambria var finemangs.. jag kände ett stråk av ungdomsromantik när jag stog och puttade tillbaka ynglingarna som kastade sig in i varandra i takt till musiken och mindes min egen rock n' roll uppväxt (ja jag vet, jag var ganska lugn och timid) och hur jag brukade publiksurfa när tillfälle gavs och så vidare. Lite mindre romantiskt var det när någon av dem kom intrillandes i min näsa, varpå jag råkade skalla nån stackare som stod bakom mig. Fortfarande ömmar det lite... men hey, jag höll också på sådär som pojk. Bra musik var det iallafall... länge sedan jag var på en så medryckande konsert.. Kenta senast var ju rätt trötta, och Way out west led av lite halvkeft väder och osköna lokaler.. Näe.. det var glatt att komma iväg igen.

imorrn är det söndag. nu regnar det. blir det regn imorrn. fasen också.

Ignatius J. Reilly

På samma sätt som Ignatius när han lämnar New Orleans upplever att dimman lättar och huvudvärken skingras var det idag efter bara några minuter i friska luften.

Musik och Natur. Det är galet vad det kan göra.

Vadan detta behov av att uttrycka mig för offentligheten?

Sökandet...

Sökandet efter en mening är väl vad som gör oss mänskliga?

Morbror igen..

jaha.. full ful och nybliven morbror åt en liten tös alltså. Det är allt en förunderlig värld man har förmånen att leva i. Ena dagen funderar man på meningen med livet, universum och allting.. och nästa dag pratar man med en nybliven farsa som låter så lycklig så lycklig som man aldrig har hört honom. Det är allt härligt..

Fan vad glad jag är för dem.

att sätta punkt.

Kan det vara så att jag är i stort sett klar med uppsatsen? Jag hoppas det. Det vore skönt. Det vore på tiden.

Coheed & Cambria

Coheed & Cambria spelar i Stockholm om nån vecka eller två. Vill du med mig gå?

Jag hoppas att denna nödrimspoesi gör det stört omöjligt att stå emot denna invit och att du vill göra mig sällskap. För jag vill gå. Och de tråkmånsar jag har frågat hittills har inte förstått storheten med bandet eller tjusningen med att gå på konsert.

Så, ska vi slå följe?

Jag mig och mitt. Resten av världen är vit.

På förekommen anledning, som vanligt, började jag fundera på det begränsade liv vi lever. Det är egentligen inte så märkligt att jag lever och tolkar mitt liv utifrån de referenser jag har i mitt liv. Det är väl på sätt och vis det enda sättet man kan leva på.

Men ibland kan jag tycka att det hade varit lärorikt att leva flera andra liv. Med andra upplevelser och andra förutsättningar. Hade jag inte blivit klokare då? Hade jag inte haft en större medkänsla och förståelse för andra människor, deras strävanden och lyckoämnen i livet? Jag vill åtminstone tro att det hade varit på det viset.

För ibland kommer jag på mig själv med att tolka, eller bli tolkad, på ett oavsiktligt sätt. Till stor del beroende på de olika förutsättningarna för tolkningen. Inte heller konstigt, märkligt eller ovanligt får jag anta.. men det får en att stanna upp och inse hur lite man vet om det som händer utanför det egna livet.

Man tror att man vet. Man generaliserar och fyller igen luckor med antaganden om hur det borde vara, brukar vara, "måste" vara. Men vad vet man?
Hur brukar det formuleras "Döm ingen förrän du har gått tio mil i dennes skor." eller något liknande. Det är inte så dumt sagt.

På egna ben.

Min oförmåga att tänka egna tankar irriterar mig.
Men jag kan nog påstå att jag åtminstone försöker tänka själv.
Och det kanske tillräckligt bra?

Att vara på fest

1. Varför reducerar man sig själv till ett stereotypt skämt om vem man är baserat på sitt ursprung?
2. Och varför är man som grupp genuint ointresserad av de personer som finns utanför gruppen?

1. Jag träffade J ikväll. Jag fick ingen riktig kontakt med honom. Det var lite trist, men jag uppfattade det som att han höll folk på avstånd med en självironiserande humor som jag inte alls tyckte var rolig (egentligen var det kanske bara mig han höll på avstånd). I vilket fall som helst hade jag tämligen svårt att ta honom på allvar eller finna honom intressant som person. Som fenomen var han däremot spännande.

J hade ett svenskklingande namn men ett utseende som lät en ana att han hade sitt ursprung utanför Europa. Jag uppfattade aldrig vad han gjorde om dagarna men några av hans skämt gick ut på att göra pizza och kebab med sina 97 kusiner.

Till saken hör kanske att jag träffade J på en födelsedagsfest fylld av akademiker. Vita sådana. Sånär som på J och ytterligare två personer, men som verkade tillhöra majoritetsgruppen och alltså redan vara accepterade. J var där i egenskap av pojkvän till en av de akademiska minoriteterna, men en av födelsedagsbarnets bästa vänner.

Som jag tolkade det hade J något slags mindrevärdeskomplex. Men jag kan ha haft fel, han kanske var trist på riktigt, även om jag har svårt att tro det. Nåväl, jag känner honom inte alls och kan ha missuppfattat allting. Även om han gav upphov till några förbryllande funderingar.

2. En annan sak som dök upp under är hur det kommer sig att majoritetsgruppen är så fullständigt ointresserad av någon annan än sig själv. Och i ärlighetens namn måste jag ju säga att jag var i minoritet och kanske är en lika god kålsupare som de när jag själv är i majoritet, fast jag då inte märker det. Men med det sagt: Mina vänner är trevliga prickar och lustiga att ha och göra med, jag känner dem, de känner mig och vi är oss själva. Vi har trevligt när vi umgås. Dock har vi hängt en massa med varandra. Så jag tror och hoppas, och det här är på fullaste allvar, att om vi är tjugo stycken och det dyker upp tio nya ansikten så kommer de tio nya att vara mer intressanta än de tjugo gamla.

Så icke fallet ikväll. Det är inte första gången jag det händer med samma personer. Det är lite märkligt och inte så lite lustigt. Om jag ska se till mig själv så är ju inte mina vänner så überintressanta att jag måste vara med, och prata med dem hela tiden. Utan kan nog gärna prova runt lite bland nykomlingarna och se om de är något att ha, för att naturligtvis återkomma till mina egna då och då...
äsch, ni fattar säkert vad jag menar.

Nåväl, spännande beteenden båda två. Eller kanske mer intressanta än spännande.

För att ge någon rättvisa till kvällen lär jag väl säga något om mitt eget uppträdande.
Själv var jag väl inte heller värsta partydjuret. Eller som J sa, "Jag kände en kille en gång. Han var alltid seriös. Han dog. Tänk på det." Det vore fel att kalla mig särskilt social.. Många verkar till och med ha svårt att veta vad de ska göra av mig, missförstår mina skämt och tycker att jag är svår att ha och göra med. Något dom gärna får göra.. alla är ju inte för alla.

Så jag hängde också med de jag kände sedan tidigare, log i mjugg och sippade på mina öl. Sedär.. ytterligare en i mängden.

Plötsligt händer det

I ett ögonblick av klarhet påväg hem från mataffären slog det mig. Svaret på frågan om meningen med livet, universum och allting är enligt Adams 42, en inte så tokig approximation. Och frågan, som tämligen naturligt följer, och som även Adams ställer sig är, vad betyder frågan. Där lämnar han inget direkt svar. Vilket är lite synd, kan jag tycka. Som litterärt drag är det naturligtvis alldeles utmärkt, det lämnar ju läsaren frågande. Undrande.. något som ger anledning att återkomma till serien i både tid och otid.

Fast jag undrar om det är så enkelt ändå. Det svar man kan skönja mellan sidorna är inte så olikt det jag själv insåg påväg hem. Fast egentligen har jag vänt på resonemanget. Jag inser att det var det Adams menade och att det fanns där hela tiden, nu när jag har insett vad jag ska titta efter.

Insikten finns även i någon av de ostasiatiska mytologierna. Jag tror att det är buddismen, men jag kan ha fel. Den jag tänker på är den som räknar med karma och som strävar efter att minimera karmat. 0 karma när man slutar vinner. Insikten, nirvanat, gör att man slipper ur ekorrhjulet och fortsätter till nästa nivå, i någon annan form. T får gärna rätta mig om jag har blandat ihop begreppen.

Jaha, så varför är inte jag påväg till nästa nivå då, frågar man sig. Jag har ju både svaret, 42, och påstår mig ha insett meningen med frågan. It's a done deal, I'd say.. or is it?

Givet att karma-jakten är väsentlig så har jag ju gjort bort mig fullständigt. Jag får ju bra och dålig karma hela tiden.

Dessutom är nog svaret inte så enkelt som Adams sammanfattade det. En god approximation, det kan jag ge honom. Men det vore "skosnöre", "respit" och "hoppa" också. Svaret, kan nog approximeras som i stort sett vad som helst.

Så vad är det jag kommit på? Well.. med risk för att ha haft en hemlighetsfull och stämningsbyggande inledning som inte alls motsvarar det som följer.. here it goes.

Meningen med att vi går omkring här.. lever och håller på.. är helt enkelt att det ska upplevas. Gärna med någon insikt framåt slutet. Det ska upplevas, och man ska dö med en större förståelse för hur livet bör levas. En insikt om hur vi bör behandla varandra, med en förmåga till empati. Eller vad det nu må vara. Mitt ögonblick av klarhet tog slut ungefär här.. så jag kom aldrig riktigt fram till vilka insikter som räknas.

Men kort sagt, livet är till för att levas. Och tolka nu inte det som att man ska prova allting och vad som helst som att bedra varandra för spänningens skull, döda någon för att känna hur det käns eller nått annat korkat, det är inte så jag menar. Jag menar att man ska prova på. Undersöka, testa.. göra världen lite bättre, för att använda ett slitet uttryck.

Jag kom dessutom på att det är en aning fåfängt att känna mig nedstämd vid 24 års ålder för att jag inte förstått meningen. Eftersom jag numera kan räkna med en livslängd uppemot 75 år har jag redan, undermedvetet, avsatt tid för att uppleva, lära, förstå världen i ytterligare 50 år innan jag börjar summera mina fynd och eventuellt försöker mig på att sammanfatta min visdom. Innan jag kan börja sätta ord, som förvisso inte kommer att betyda något för någon annan, eftersom det inte kommer att gå att relatera till då jag är jag och du är du och alla andra någon annan. Mitt liv, är ju, per definition, mitt eget. Nåväl, det finns ju inga garantier för att jag kommer på meningen när jag är 75 heller. Men jag kan åtminstone luta mig tillbaka, trygg om att veta och förstå mera om mig själv och min omvärld då jämfört med nu. Och det är väl alltid något, inte sant?