rättvisa

Sedan högstadiet eller gymnasiet har jag identifierat mig som liberal. Jag har tyckt och trott att valfrihet och självbestämande, genom att var och en gör det som är individuellt bäst, ska generera ett kollektivt bäst.

När jag skriver det nu tycker jag att det låter fantastiskt korkat. Det är nästan så jag redan nu vill ge mig själv en örfil och säga "Det inser väl vem som helst att det inte kommer att funka?!"

Genom att själv få bestäma hur man ska fördela sina resurser skulle en mer effektiv resursfördelning uppstå. Kollektiva lösningar kommer alltid att vara kompromisser av ett eller annat slag och, får man anta, en kompromiss är inte det mest resurseffektiva tillvägagångssättet man kan tänka sig. Att tillsammans gå rakt fram när du vill till höger och jag till vänster... Ja, det är ju så dumt så vem som helst kan förstå det.

Det är nog fortfarande så att jag i stor utsträckning identifierar mig som liberal. Men om jag ska rannsaka mig själv och mina uttalanden under de senaste två tre åren kan man nog säga att tiden blivit mogen för en revision.

Jag har bland annat kommit att anse att det som är mest effektivt i någon matematisk- eller ekonomisk-mening inte behöver betyda att detsamma inte är bäst i en mänsklig mening. Det kan finnas, och finns (inte minst), tillfällen då det är önskvärt, för att inte säga en moralisk skyldighet, att påtvinga någon form av resursfördelning, som alltså är suboptimal i någon teknisk bemärkelse, trots att det egna valet och den egna resursfördelningen bör vara den vägledande principen.

Jag tror och antar att det här brukar kallas för någon form av ett social-liberalt förhållningssätt.

En inte på något sätt revolutionerande slutsats eller ståndpunkt. Men.. nu är den åtminstone formulerad.

Jag kan inte riktigt peka på vad det är som föranlett den här förskjutningen i min uppfattning av rättvisebegreppet. Om det är en svårdefinierad men åldersrelaterad "personlig mognad" eller om det, vilket jag antar att det gör, går att peka på några mer substantiella argument.
Tydligen finns det studier som visar att högskoleutbildade personer har en ökad förståelse för orättvisor i samhället p.g.a. att dessa skulle ha synliggjorts under utbildningen. Kanske är de dessa som gjort skillnad.
Kanske är det mer specifikt Min utbildning och de framgångsfaktorer den pekar på, som slagit rot i mig och gjort att jag flyttat tyngdpunkten?
Kanske de personer jag umgåtts med.. som jag i och för sig inte upplever att det skulle haft något större behov av fördelningspolitik.. men som ändå har bidragit med sina åsikter och idéer om rätt och fel som påverkat mig?
Kanske lite av allt ovanstående och ytterligare lite till?
Kanske spelar anledningen inte heller någon roll..
men jag kan inte låta bli att undra.