Nu mat.

Vi är vad vi äger.

Vi är vad vi gör.

Vi är vad vi tänker.

Vi är vad vi vill.

Vi är våra strävanden.

Vi är komplexa.

Vi är förenklingar.

Vi är vilse.

Vi är ägda.

Vi är inte i kontroll.

Vi är en illusion.

Vi är i underläge.

Vi är gisslan.

Vi är nötta.


Ja, visst, jag såg också dokument utifrån här om dagen. Reklam riktad till barn och effekterna därav. Och, kanske ger det extra poänger att berätta om utsatta barn, men jag tycker nog att huvuddragen även kan sägas gälla äldre människor.

Medan vi andra upplever förvirring och rotlöshet till följd av sanningarnas upplösning i en post-modern värld tog reklambranschen tillfället i akt att gå på knock och ge sin version av sanningen. Som grova drag kan sammansfattas med "Du är vad du äger. Äger du inte är du inte."

Kanske är det en slump, kanske inte, men jag tycker mig märka en sakta gryende trötthet rörande denna köphets. Kanske påeldad av en ekonomi på darriga ben, vad vet jag. Inför årets upplaga av julafton önskade jag mig Unicefs vattenkaraff, samt ett gäng kanyler, enligt resonemanget, jag vill inte ha en massa prylar och vill jag ha något har jag möjlighet att köpa det själv. Men eftersom det är julafton och folk vill se paket blir det strålande bra med en biståndsgåva.
För några år sedan infördes en begränsning i julklappsinköpen som i princip gick ut på att vi har en önskeliststombola där man får stoppa ner sin önskelista med prylar upp till 500 pix, snurra runt, och sen få upp någon annans. Det här har efterlevts ganska dåligt med motiv som, du är fortfarande minst, när du får en egen inkomst slutar vi med det här, ja men ni ungar ska få något extra.
Vidare hade DN här om dagen en artikel om samma biståndsgåve-grej som jag själv kommit på. Och väskdebatten som pågick under året diskuterade även den, bland annat, konsumtionens vara. Det finns flera exempel.

Att vara vad man äger har ju den ganska trista konsekvensen att man kan köpa sig till någon. Att det enda som krävs för att man ska bli en intressant människa är att man har möjlighet att betala för sig. Men, och nu är det bergis mina egna fördomar som talar, hur intressanta brukar dom vara som lever efter devisen pappa betalar? Titta bara på trailarna för Ambulansidioti: Gute som går på någon tv-kanal.. folket som står och jazzar på uteterrassen med en snittsig paraplydrink i handen, tajta stuprör på benen och en liten scarfs i halsen... ser dom inte fantastiskt andefattiga ut? "Höjden av kul är att göra av med någon annans pengar".. Jag menar.. va? Den som gör av med mest pengar är mest intressant... VA?!

Jamen vad är lösningen då? Jovisst.. den har jag också funderat på. Men först.. vad är en lösning? Jag har min egen idé om vad jag vill att världen ska vara. Det kommer den inte att bli inom rimlig tid, är det då en lösning att föreslå denna idé? Ja, kanske. Fast det löser ju inte problemet nu, så, kanske inte. Betyder det att en dåligt förslag, som ändrar lite grann nu, men som egentligen inte löser problemet, är lösningen? Ja, kanske.. fast.. om det inte är en lösning.. well.. det säger ju sig själv. Är min idé en utopi? Kanske det... en målsättning..? Tveksamt..

Lösningen, alltså, är naturligtvis att ha flera parallella måttstockar för att avgöra personers intressanthet. Vill man vara med på TV-program från Gotland, fine, kläm ur farsgubben lite stålars, köp ett par vita loafers, kamma frillan och spruta skumpa på dina vänner. Vill man däremot tänka spännande tankar, dra på dig en kofta, häll upp lite the eller lite vin, och prova idéer på varandra så länge ni orkar.

När ni sedan träffas, en av er med en paraplydrink och den andra med en tekopp/vinglas, skulle jag vilja skriva att ni ska sträcka ut en hand och mötas halvvägs.. men.. ptja. Respektera åtminstone varandra.

Hur vore det om vi definierades av vad vi gör och vad vi tänker? Bättre säger jag, utan att tänka. Och frågar sen mig själv, vore det? Skulle vi inte bara få en massa protesterande medborgare som kräver påhittade rättigheter och belastar staten med en massa utgifter? Kanske det, jag hörde någon säga att amerikanarna var ett av de mer belästa folken innan TV gjorde sitt intåg och lade sig som en tung filt över folks fortbildningsambitioner, underförstått att dom slutade tänka när dom kunde titta på TV istället.

Och vadå, är inte folk vad de tänker och gör redan? Jo, det är dom naturligtvis i någon utsträckning. Så vore inte min förändring en fråga om grad snarare än art? Kanske det. Men ändå till det bättre, utan tvivel.

Om människans främsta egenskap visavi djurvärlden är hennes förmåga att tänka, vore det väl att regregera till ett djurstadium att sluta tänka, att hänge sig åt ett flockbeteende, att gå på känsla.. snarare än förnuft.

Hold it.. vad är förnuft nudå? Okej, jag erkänner, det kanske inte är förnuftet vi ska gå efter... snarare tanken. Vi måste ju tänka. Det kan bara vara av godo, trots allt dåligt det för med sig...

Komplexiteten. Och förenklingen. För att förstå gör vi förenklingar, generaliseringar.. buntar ihop och sätter etiketter. Samtidigt.. går om miste, hoppar över, gör det enkelt.
Beroende på situation och kontext möts dessa två. Förnuftets boja, kanske...

Idén med modeller och förenklingar är att skapa en bild av något som är svårt. Ju bättre modellen är desto svårare och mer komplex blir den i allmänhet. En modell som till 100 % efterliknar ett system är ju identisk med systemet och, således, lika komplext som systemet självt och fyller således ingen (nåja) funktion.
Så för att en modell ska bli användbar blir den med nödvändighet mer eller mindre bra/dålig, beroende på hur välvilligt inställd man är. Här i ligger en paradox, en perfekt modell har inget värde, en bra modell är dålig. (återigen, nåja, för en utförligare förklaring läs ovan).

Kan man säga något överhuvudtaget? Jag blir mer och mer skeptisk.. men känner samtidigt att jag behöver säga mer och mer. Låta det pysa ut, bubbla fram.. räta ut mina egna tankar.. sätta ord på, formulera.

Tyvärr tillåter formatet ett allt för ostrukturerat skrivande.. jag får häva ur mig vad jag vill utan att någon kan säga något annat. Fan.

Nu mat.