Ålder går före skönhet?

Hur kan man leva med en människa?

På väg hem efter en joggingtur mötte jag två tämligen söta utbytesstudenter. Se där, tänkte jag, så söta. Sen tänkte jag på F. Hon är ta me fan jävligt söt hon också. Och så vill jag påstå att jag känner henne. Avsevärt mycket bättre än vad jag känner de två utbytesstudenterna.

När jag kom hem ringde jag henne och sa att jag vill att vi ska bli gamla ihop. Hon sa att den tanken hade hon också tänkt. Hon frågade varför, och jag sa att vi är bra ihop.. och när det är dåligt är vi ganska bra på att lösa det också. Hon höll med.

U. Eco skriver att utseende är förgängligt.. och det har han kanske rätt i. Att det värderas så högt (eller gör det?) i det här samhället beror kanske på... den generella utseendefixeringen. Oavsett vilket är det ju ett ganska smidigt sätt att bedöma folk på. Jaha, du ser ut sådär, alltså är du värd såhär många poäng. Det är i vilket fall som helst avsevärt mycket lättare än att behöva prata med och förstå någon, för att därefter göra sig en bild av personen.

Fast vad är det som spelar roll... egentligen? Om det nu är som Eco säger, att man blir fulare när man blir äldre.. varför då fästa någon vikt vid utseendet, bara för att man råkar vara snygg nu? Bör man inte snarare fundera på vilka åsikter som uttrycks..? hur man hanterar livet? Vilka grundläggande värderingar som styr ens handlande?

Fs föräldrar är ganska roliga. Men framför allt väldigt sunda. Det glädjer mig. Det känns som att F blir mera förutsägbar när jag vet hur hennes föräldrar är..

Det gör det även lite lättare att hantera bildsköna fruntimmer ute på lokal.