Att vara på fest

1. Varför reducerar man sig själv till ett stereotypt skämt om vem man är baserat på sitt ursprung?
2. Och varför är man som grupp genuint ointresserad av de personer som finns utanför gruppen?

1. Jag träffade J ikväll. Jag fick ingen riktig kontakt med honom. Det var lite trist, men jag uppfattade det som att han höll folk på avstånd med en självironiserande humor som jag inte alls tyckte var rolig (egentligen var det kanske bara mig han höll på avstånd). I vilket fall som helst hade jag tämligen svårt att ta honom på allvar eller finna honom intressant som person. Som fenomen var han däremot spännande.

J hade ett svenskklingande namn men ett utseende som lät en ana att han hade sitt ursprung utanför Europa. Jag uppfattade aldrig vad han gjorde om dagarna men några av hans skämt gick ut på att göra pizza och kebab med sina 97 kusiner.

Till saken hör kanske att jag träffade J på en födelsedagsfest fylld av akademiker. Vita sådana. Sånär som på J och ytterligare två personer, men som verkade tillhöra majoritetsgruppen och alltså redan vara accepterade. J var där i egenskap av pojkvän till en av de akademiska minoriteterna, men en av födelsedagsbarnets bästa vänner.

Som jag tolkade det hade J något slags mindrevärdeskomplex. Men jag kan ha haft fel, han kanske var trist på riktigt, även om jag har svårt att tro det. Nåväl, jag känner honom inte alls och kan ha missuppfattat allting. Även om han gav upphov till några förbryllande funderingar.

2. En annan sak som dök upp under är hur det kommer sig att majoritetsgruppen är så fullständigt ointresserad av någon annan än sig själv. Och i ärlighetens namn måste jag ju säga att jag var i minoritet och kanske är en lika god kålsupare som de när jag själv är i majoritet, fast jag då inte märker det. Men med det sagt: Mina vänner är trevliga prickar och lustiga att ha och göra med, jag känner dem, de känner mig och vi är oss själva. Vi har trevligt när vi umgås. Dock har vi hängt en massa med varandra. Så jag tror och hoppas, och det här är på fullaste allvar, att om vi är tjugo stycken och det dyker upp tio nya ansikten så kommer de tio nya att vara mer intressanta än de tjugo gamla.

Så icke fallet ikväll. Det är inte första gången jag det händer med samma personer. Det är lite märkligt och inte så lite lustigt. Om jag ska se till mig själv så är ju inte mina vänner så überintressanta att jag måste vara med, och prata med dem hela tiden. Utan kan nog gärna prova runt lite bland nykomlingarna och se om de är något att ha, för att naturligtvis återkomma till mina egna då och då...
äsch, ni fattar säkert vad jag menar.

Nåväl, spännande beteenden båda två. Eller kanske mer intressanta än spännande.

För att ge någon rättvisa till kvällen lär jag väl säga något om mitt eget uppträdande.
Själv var jag väl inte heller värsta partydjuret. Eller som J sa, "Jag kände en kille en gång. Han var alltid seriös. Han dog. Tänk på det." Det vore fel att kalla mig särskilt social.. Många verkar till och med ha svårt att veta vad de ska göra av mig, missförstår mina skämt och tycker att jag är svår att ha och göra med. Något dom gärna får göra.. alla är ju inte för alla.

Så jag hängde också med de jag kände sedan tidigare, log i mjugg och sippade på mina öl. Sedär.. ytterligare en i mängden.