idioter överallt.

M sa igår att fler och fler studenter tycks se universitetet som en förlängning av gymnasiet. Min egen tolkning är att studenterna saknar mognad. Kanske är det därför som något eller några barn på skolan har börjat spraya logos på olika ställen i skolbyggnaderna. På toaletter, bakom tavlor eller, för all del, på väggar.
Tidigare har jag varit lite stolt över att vara ingenjör och att få hålla till där jag gör, ty, när man har haft ärenden till andra institutioner har det varit mycket vanligt med klotter på väggar och så vidare till skillnad från "våra" lokaler som varit skonade från sådant.
Men så icke längre alltså. Det är trist. Det är barnsligt och idiotiskt. Att välja en övervakningskamera som sitt märke för att synas... det finns, kan jag erkänna, en snygg ironisk liten vink, men varför sabba den goodwill man kan få med sånna finesser genom att visa sig fullständigt korkad genom att spraya skiten på en vägg? Det vore fasen så mycket fränare att tejpa upp samma logga på ett papper på samma ställen som man nu sprayar.
Gjorde man det skulle det här inte bli ett skitkastande inlägg med svordomar utan ett hyllningstal till den okände upprorsmakaren.

om valspråk och honnörsord, ett tillägg

Idag deklarerade F, med armarna i kors icke mindre, att det vore tråkigt att ha mig som kung eller president för ett land. Och, misstänker jag, detta utan anknytning till vad som försiggår på denna lilla bloggeliblogg. Eller så var det möjligen ett hörsammande av funderingarna kring vilsna unga män utan mothugg. Vad vet man.. lite lustigt var det iaf.

Tjillevippen

om valspråk och honnörsord

Kan man ha "Ambivalent, mot bättre vetande." som valspråk? En liten spetsfundighet som jag tar på mig äran för att ha kommit på och som jag är omåttligt nöjd över. Om jag blir kung ska jag nog ha det som valspråk på mynten i mitt konungarike. Detta givet att mynten finns kvar, förstås, och inte ersatts av kontokort och mobiltelefonbetalningar. Men, tills dess får det helt enkelt vara titeln på denna, min obskyra anslagstavla i rymden.

För några dagar sedan läste jag något om den blinda övertygelsen som en väg till undergång, död och förintelse. Sannolikt en rimlig slutsats, om man iakttar vad övertygelser har gjort med mänskligheten genom tiderna. Därför borde ambivalens, som ett uttryck för en hälsosam skepticism kunna vara ett rimligt förhållningssätt till livet. Det ger kanske inte så mycket vägledning eller några enkla svar, men det är å andra sidan en av poängerna med det. Enkla svar är väl på något sätt per definition felaktiga. Får man enkla svar ställer man fel frågor.. Tror jag. Eller adresserar frågan till fel respondent.

Likt somliga unga män som varit på glid före mig sitter jag nu på min kammare och funderar på livets stora och små frågor. Min räddning är kanske att jag är hemskt dålig på att komma på svar utan mest tycks gräva ner mig än mera i mina frågeställningar. Men det vore nog inte så dumt om jag blev emotsagd då och då. Tvingades att stå till svars för de tankeslott jag bygger, eller, kanske ännu hellre, kan riva ner dem och bygga en timmrad stuga i tankeskogen istället. Nu har jag iofs några personer runt omkring mig som jag ibland testar mina funderingar på.. tillräckligt många och tillräckligt ofta för att inte råka i fördärvet alldeles får man hoppas. Det vore ju synnerligen snopet om jag faktiskt skulle viga mig själv till kung och därefter fortsätta dela ut enkla svar till folket medan jag skickar dem i döden via en del tveksamma projekt, likt somliga unga män på glid för mig gjort. Inga andra jämförelser i övrigt.

En kritiker jag är bekant med, som förutom en hel del andra saker även, kallas cyniker, felaktigt kan man tycka. Han är snarare begåvad med en svart humor och ett till synes fatalistiskt förhållningssätt till världen och de olyckor eller bara händelser som vardagen, naturligtvis (får man lust att säga), för med sig. Kanske ingen hjälte i vanlig mening, eller ens någon, men väl begåvad med en angenäm inställning till livet. Kanske inte ambivalent ty mycket verkar han ha klart för sig, men nyktert skeptisk, trots den motsägelse det kan tyckas utgöra. Ibland kanske skeptisk överkant, men det är han förlåten.


För en hel massa år sedan beskrev någon mig som pragmatisk. Då visste jag knappt vad det betydde men slog så fort jag fick möjlighet upp det i en ordbok och blev inte så lite stolt när jag fick reda på betydelsen. Pragmatisk, det tyckte jag var en bra sak. Det tycker jag nog fortfarande.. självgod som jag är.. men har nog nyanserat bilden en aning. Nåja..

Ledtrådar och spår

Efter den senaste tidens skriverier om att Facebook äger din själ.. eller åtminstone allt du producerar och gör på siten börjar jag, såklart höll jag på att skriva, fundera.

Hur mycket är det värt? Visst kan det vara fint och bra med ultraskarpa reklamerbjudanden och att kunna ta betalt för reklamplatser. Men sen då? Det kommer iofs bli rätt intressant att se vad som händer med framtida kändisar som levde och verkade på Facebook eller godtyckligt annat community innan de blev kända. Skvallerpressen går en ljus framtid till mötes. Men tillbaka till frågan, sen då? Nu verkar det inte bara vara jag som brottas med betalningsmodeller för sociala siter utan betydligt fler och skarpare hjärnor som inte heller tycks ha kommit någon vart. Frågan är väl hur man automatiserar informationsbearbetningen och omvandlar den till att kunden ger mig pengar. Lunarstorm byggde ju ut en massa kringtjänster som de tog betalt för, samt för åtkomst till viss funktionalitet och vissa delar på siten om jag inte missminner mig. Under 2006 visade dom tydligen positivt kassaflöde, så något gör dem ju rätt. Men det är ju inte samma sak som att nyttja informationen om någon för att få denne att vilja betala för något.

Det jag egentligen är ute efter.. eller rättare sagt: hade tänkt komma till efter inledande kringsnack är följande. Om jag visar upp min blogg för en psykolog och ber denne analysera innehållet och ställa en diagnos, eller kanske göra upp en fantom-profil är mer rättvisande, vad skulle den då komma fram till? För att ha någon trovärdighet kvar efter "testet" måste ju svaret vara rätt nära mig själv, inte sant?

Och här kanske kopplingen till inledningen kommer, hur mycket måste man veta om någon för att kunna dra slutsatser om det man inte vet, och för att skapa en profil av personen? Säkert mindre än jag vill veta. Jag menar, helt oskyldiga saker som att jag är sladdbarn och har två äldre systrar? En vän drog slutsatsen att det var därifrån min, som hon påstod, respekt för kvinnor härstammade. Och då har jag inte ens börjat redogöra för mina tankar och funderingar.

Någon annan sa att handling talar starkare än ord. Kanske är det så. Men vad säger det om mig i så fall? Usch. Jag känner en lätt paranoia sprida sig upp längs ryggen.

Återkoppling. Jag läste en gång om en snubbe som inte fick ett jobb på grund av att hans flickvän hade uttrycks sig negativt till det i sin blog. Om jag minns rätt skulle killen vara tvungen att flytta till en annan ort för att kunna ta jobbet och det var den här flytten hon motsatte sig. Företaget hade läst bloggen och drog slutsatsen att han inte var deras toppkandidat längre. Trist för honom. Trist för tjejen. Trist för alla som skriver bloggar.
Någonstans måste ju ändå gränsen dras för vad som tillåts påverka beslut. Om någon skriver att hon svedde myror med förstoringsglas som ung, blir hon misstänkt för att ha seriemördartendenser då? Brukar dom inte ha gjort sånt, dom som blir seriemördare?

Å andra sidan. Under en period läste jag en blogg skriven av en kvinna som läste sista året på sin utbildning. Innehållet på bloggen hade koppling till hennes utbildning och blev omskriven i ett antal tidningar. Tyvärr lades bloggen ner när hon hade fått ett jobb som låg i linje med utbildningen. Fint arbetsprov, tänkte jag, och funderade på att starta en liknande blogg när det skulle bli dags. (Vilket för övrigt är ungefär nu)

Ja, säg det som kan brukas som inte kan missbrukas.

Det börjar bli dags att runda av.

• Facebook.. kom såg och segrade 2007. Undrar just vilken community det blir nästa år.
• Psykologer är otäcka. Vem vet vad de går runt och smider för ränker.
• Blog. Bra eller dåligt? Vem vet, det är iaf så få som läser här så det spelar nog ingen roll vad jag kräker ur mig. Än så länge.

Hej så länge!

Moviestar

När jag stegade mig upp för trappan till min lägenhet funderade jag på hur mitt liv skulle te sig på bioduken. Jag hade nämligen sett min spegelbild i reflektionen i ytterdörren och tyckte det såg sådär dressmanreklamigt ut att komma gående mot dörren. Men sen då..? Öppna dörren och ta trapporna upp till andra våningen, nyckeln i låset och så vrida om. Sopa undan breven innanför dörren med fötterna innan jag kliver in genom dörröppningen. Sen svängde jag av mig ryggsäcken, hängde av mig ytterkläderna och klev in i köket och la plånbok, nycklar och mp3-spelaren på köksbordet innan jag klev tillbaka till hallen och snörade av mig mina sneakers. Bam! jag var hemma. Men resoluta kliv gick jag till datorn och knäppte igång den, därefter förstärkaren och förvånades lite av musiken som började spelas, innan jag mindes att jag hade stängt ner datorn i viloläge och inte helt och hållet igår innan jag gick till träningen. Öppna en Internetanslutning, kolla mailen, lägga lite nya låtar i spellistan innan jag reste mig och gick tillbaka till hallen och hämtade upp posten från golvet. Ett stort vitt kuvert som föreföll innehålla någon slags katalog eller kraftigare trycksak. Utan avsändare och inget som jag kunde minnas att jag beställt. Tankfullt gick jag tillbaka till vardagsrummet medan jag öppnade kuveret och såg att det innehåll ett nummer av Neo. Märkligt, tänkte jag för mig själv medan jag började bläddra i tidningen.

Nu några timmar senare har jag kokat kaffe, börjat läsa en artikel till informationsutvinningskursen, avbrutit läsningen för att läsa Neo, avbrutit det för att käka ost o skinksmörgåsar som sväljs ner med kaffe allt emedan jag lustfyllt bläddrade i gårdagens Dilbert-albumfynd. Fyra smörgåsar blev det. Två koppar kaffe. Därefter tillbaka till vardagsrummet och läsningen, först Neo sen artikeln.

...inte mycket till handling i en film va? Näe, tur att man inte är med i någon.. förstå vilken prestationsångest man skulle behöva dras med..

Det är fan inte så dumt att vara en vanlig svennebanan. Vit, medelklass, man.
Kanske inte så jävla hett heller, om man tänker efter lite.. självgod och utan perspektiv på tillvaron.

Är det inte en evig strid så säg.
Ambivalent.. var det så?

en vecka

Oi, för en vecka sedan funderades det på vilka man umgås med och vill bli sedd av. Nu är det dags igen. Ut på dansgolvet.. svänga de lurviga. Medlidande med de sökande. Glädje i musiken.

det är lördag.

Betraktelser från ett dansgolv.

great spirits proclaim that: capitalism, is, indeed organizied crime..

efter en kväll på klubb kommer jag hem och läser om kändis som har åsikter om nattlivet. man tycker att könsrollerna är från stenåldern, ytligheten maximal och respekten minimal.

och så kanske det är. vad vet jag. jag går inte på de ställen man pratar om. däremot var jag igår på ett ställe känt för sin.... köttighet. och jo.. köttigt var det. men jag tror eller hoppas att det på något sätt är på lika villkor. pojkar går dit för flickorna. flickorna går dit för pojkarna.

jag ska inte fördjupa mig i det här.. men jag vill få sagt att jag har lite svårt att förstå hur man inte kan hitta en lösning på det problem det verkar innebära att få gå på klubb och få en knasig kvinnouppfattning. för nog är det ett problem alla gånger. på klubb A får man inte ha mer än trosor och bh på sig, har jag läst.. varför går man då inte till klubb B där man blir behandlad som en människa? Får man ingen uppmärksamhet där..? För att man har brallor och en topp på sig..? Om det är så, bör man då inte ta sig en funderare på vilken sorts uppmärksamhet man är intresserad av..?

Eller missar jag något..? Är det coola gängets snedvridna ideal som är det enda som gäller eftersom det är coola gängets ideal? Eller kan man tänka sig att man, åter igen, bör ta sig en funderare på sina egna ideal och kanske inse att rosa skjortor alltid.. ALLTID är fult.. oavsett om det är på modet eller inte?

Tänk själv... hur fantastiskt svårt kan det vara?

Och snälla ni, motsäg mig.. varför har jag fel? Var i mitt resonemang går jag bort mig? Vilken premiss är felaktig? Vilken slutsats är upp åt väggarna? Peka mig i rätt riktning, snälla!!

känsla

Vad är det att känna någon?

Att känna någon på riktigt alltså..
Sina vänner och bekanta behöver man ju inte känna. Inte heller sin familj.. eller, för all del, sig själv. Just det är förvisso en annan fråga, vilka man känner, jämfört med vad det är att känna någon. Men man kanske skulle kunna få en ledtråd genom att studera dem man känner.

Nu tvivlar jag så pass att jag med lätthet skulle kunna reducera de personer jag känner till: ingen. Så den vägen var inte heller framkomlig. Otur.

Så vad är det att känna någon. På riktigt.
Att veta hur den känner? Hur den tänker? Vad den vill? Att förstå denne?

hårklyveri och myrsteg

Ögonsten
Efter att ha glott mig själv i spegeln en tid noterade jag att nattgrus hade fastnad i den begynnande skäggstubben på styrbords kind. Nattgrus. Säger jag. Nattgrus? Säger du. Sånt där som hamnar i ögongiporna under natten och som inte är helt accepterat att gå omkring med under dagtid. Gulaktigt är det visst. Hur som.. under en tid kallade jag det för ögonstenar.. innan jag insåg att ögonsten redan är tjingat och syftar på något som man tycker om lite extra. En tavla, en servis, en person eller något annat ting.

En tanke leder till en annan och plötsligt uppenbarar sig den oundvikliga frågan: var kommer ordet ögonsten ifrån? Nationalencyklopedin översätter ögonsten till the apple of somebody's eye. Vilket inte ger mig någon ledtråd. Jag frågade J, som tyckte att jag hade tappat fokus och borde ägna mig åt viktigare saker än språktekniska hårklyverier. Kanske det.. men du vet hur det är. När man försöker glömma bort något kan man vara säker på att komma ihåg det. Idiotiskt det där.. och därför sitter jag således här och häver över min okunskap på den svenskspråkiga delen av världsaltet. Åtminstone den svenskspråkiga delen av världsaltet som intresserar sig för mina funderingar.

Sexköp och synen på kärlek och relationer
Jag läste om en uppsats, tror jag det var, som hade undersökt sexköp i Sverige under 1800-talet. Det som lyftes fram var hur naturligt det ansågs att köpa sex, detta eftersom onani av olika anledningar var otänkbart, avhållsamhet ansågs inte vara lämpligt då det kunde leda till psykologiska besvär och sist men inte minst så fanns det skäl till att inte skaffa familj för tidigt. Nu som då var det en karriär som skulle ordnas först och främst. Föräktenskapligt sex med någon man hade en relation till verkade inte heller vara ett alternativ. Lösningen på dilemmat med det könsdriftsproblematiken löstes genom prostitution. En lösning som av de flesta tycks ha uppfattats som en tämligen bra och vettig konstruktion.

Artikelförfattaren.. eller om det är uppsatsförfattaren, jag tyckte inte det framgick helt klart och jag har inte artikeln alldeles färskt i minnet, spekulerar i att synen på äktenskapet som en affärsuppgörelse gjorde att steget till motsvarande uppgörelse fast i ett mindre format inte var så långt. Tydligen var kärlek i någon utsträckning underordnat mer världsliga spörsmål, konsolidering av gården, är ett exempel som nämns i artikeln. Detta i en tid då sex och sexualitet rent generellt tycks ha varit tämligen tabubelagt och krångligt i största allmänhet.

Idag är synen en annan. Olle svarar på frågor i TV om sex och samlag. Kvällstidningar med flera har frågespalter om sex och samlevnad och jämställdhet är ordet för dagen. Samtidigt tillskrivs prostituerade inte sällan en offerstämpel. Och i många fall kan jag hålla med om att de verkar vara offer. Men bilden av den lyckliga horan verkar inte vara legitim. Hon behöver kanske inte ens vara lycklig.. bilden av prostitution som ett yrke eller ett acceptabelt sätt att dryga ut kassan är inte heller legitim. Det är ju att utnyttja någon. Att köpa sex är att göra säljaren till en produkt.
En haltande liknelse. Att köpa en massage är väl att göra massören till en massageprodukt? Det finns ju för bövelen, kan man säga, massageapparater. Använd en sån i stället.

När sex och kärlek blivit.. viktigt förändras synen på dem. En plattityd av stora proportioner. Det samma gäller ju precis allting. När miljöhänsyn blev viktigt har synen på den förändrats. När datorn blev var mans egendom blev tröskeln för att kvala in som datornörd höjd. Exemplen kan staplas på varandra, men det tjänar ingenting till.
Slutsatser..? Kanske inga. Kanske att prostitution är en delikat ämne att diskutera, något som redan var bekant. Kanske att världen inte är svart eller vit. Bekant, även det.

Ett litet steg på vägen i en större kedja.. kanske?
Det är ju inte för inte bloggtiteln är som den är.

till nästa gång.

Pålitlig performance

Efter att ha börjat mäta saker.. prestanda, kvalitét m.m. tog det inte lång tid för än tankar på att förbättra resultaten uppstod. Men jag är en aning skeptisk.. Då blir syftet något annat än vad det var i början.

Att föra en fortlöpande diskussion om syfte och mål tycker jag förvisso är att betrakta som ett hälsotecken, snarare än... automatiskt farligt onödigt, dumt eller vad man nu kan tänkas kalla det. Men det var lätt att bli upphetsad över snygga siffror, och, i steg två, försöka få dem ännu snyggare. Men som sagt.. det var inte det som var syftet från början. Och det är fortfarande inte det som är syftet.

Dock är det, fortfarande, något oklart vad syftet Faktiskt är. Än så länge drivs verksamheten lite planlöst och på något slags.. ljummet intresse. Kanske som en del i ett lärande experiment som kan vara bra att ha.. Kanske för att försöka skörda avlägsna och högst potentiella frukter av dagens arbete i framtiden.. Eller.. något annat, vad det nu kan vara.

Tills vidare..

En gammal vän

"It's not a war on drugs, it's a war on personal freedom, that is what it is, okay? Keep that in mind at all times, thank you."

I kväll gjorde jag något jag inte gjort på väldigt länge. Jag lyssnade på musik. Det är jag hemskt glad för. Jag minns inte riktigt när det var jag tappade bort mig själv och musiken.. men nu har jag hittat tillbaka till den. Det var hemskt länge sedan musiken gav mig sådan glädje och inspiration som den gjorde ikväll.

Den var rik och nyanserad, full av glädje, påhittighet och energi. Något som var synnerligen tacksamt att ta emot efter en dag med slokande öron, ett tungt huvud och ett dystert sinne.

Det var riktigt trevligt att sitta där för sig själv. Att stänga av telefonen, datorn och sen släcka ner i hela lägenheten.. och bara lyssna. I halvmörkret med lite glass och en skvätt whiskey med mig själv och mina tankar och känslor. Det tog i och för sig inte så himla lång tid innan musiken hade gripit tag i mig och ruskat om mig kraftigt nog för att känslor och tankar skulle försvinna för att ersättas med glada tankar och en skön känsla av.. ren glädje. Så som jag känner den.

Snart kom dock tankar på större bättre och finare upplevelser. Mera ljud.. mera skivor, bättre precision i återgivningen.. mera teknik.

Nu sitter jag och växlar mellan den här sidan och Hifiklubbens hemsida.. tusan också.

på återseende.

Avslutning

Som stöd för sig själv kom insikten till mig om att tänkande och resultaten därav uppstår i en kumulativ process. Med små inkrementella skutt adderas tankefragment till tankefragment och formar (snart?) en insikt.

De tre senaste inläggen, samt några dessförinnan, har rört mina finfina idéer och hur svårt det har varit att konkretisera dem i text. Det sista fick mig att sluta tänka under en period då jag ansåg mig oförmögen till några djupare reflektioner. När jag på nytt tog upp samma tråd för några dagar sedan såg jag problemet från en ny vinkel och det tog inte lång tid för än ett lösningsförslag uppenbarade sig.

Nu kan man iofs fråga sig om den här insikten, att det tar tid att tänka tankar, är vare sig revolutionerande eller särskilt djupsinnig. Men det spelar egentligen ingen roll. Jag är synnerligen nöjd med att ha kommit fram till detta, och det räcker väl? Problemet uppstod i mitt huvud, så väl som lösningen. Vad mer kan man begära?

Nästa projekt: ...?

På ett halvt kräkframkallande tycker jag omåttligt bra mina små underfundiga formuleringar ibland. Å andra sidan kan jag tycka att samma förmåga, att formulera mig underfundigt, ibland utgör ett handikapp. Särskilt i umgänge med nya bekantskaper. Det har skojjats om min något haltande förmåga att leverera klockrena skämt och hur dessa faller platt till marken och misstolkas som analkande mördarpsykoser. Och dom skämten, alltså om min oförmåga att skämta, kan ju vara kul.. även om jag börjar bli en aning led på dem.. nåväl. Jag gissar att min oförmåga att skämta dels beror på underfundiga formuleringar, dels taskig tajming, dels ett svårtolkat ansiktsuttryck.

Som att folk inte förväntar sig att man kan leverera ett skojs med en gravallvarlig uppsyn. Knäppt. Nåväl.

Jag vet inte riktigt var det här teraputiska behoet kom ifrån.. men nu får det vara nog. Jag tänkte avsluta med en partybild från den senaste helgen.

Till nästa gång!!

audiofån

Efter min senaste insikt blev det ganska trist att försöka plita ner mina tankar och funderingar. Men here goes..

Jag har flyttat ner till Uppsala.
Jag har varit ut med K och hojjat.
Jag har, idag faktiskt, varit ute och sprungit på jag vet inte hur länge.
Jag har haft ett uppsatsmöte.
Jag har varit med vänner i skärgården och grillat, käkat kräftor och haft det trevligt.
Jag har fjällvandrat.

och det är det.

Tankar som jag har tänkt.. mja.. mest frågor till mig själv eller folk som råkat stå i närheten. Det mest "edgy" var när jag ifrågasatte varför demokrati är bra. Detta efter att inte alls ha blivit nöjd med att bli nedröstad trots att det skedde i demokratisk ordning.

Jag fick ett erbjudande om att förstärka högtalarparken. Utgående modell som var prissänkt till 2/3 av org. pris. Sugen.. så sugen.. men fattig, så fattig. Vidare har kloka personer förklarat för mig att jag inte kommer att kunna utnyttja prestandaökningen på ett sätt som skulle motsvara de ekonomiska utläggen. Inte helt nöjd.. men det var det enda rimliga. Diskussionerna förde åtminstone det goa med sig att jag återigen börjat intressera mig för ljudåtergivning och min CD-samling. Samt att jag börjat kolla på en ersättare till den gamla slitvargen från Sony.. som börjat glappa och som nästan aldrig varit bra.

Till nästa gång..

Klarhet

För en tid sedan beklagade jag mig över att jag sällan kommer ihåg alla kloka och djupsinniga funderingar som jag har. Vidare har jag även kommenterat hur svårt det är att skriva bra och övertygande när man är rödvinspåverkad, trött, har en finne på näsan eller på något annat sätt en mindre än perfekt dag.

Sen slog det mig.

Anledningen till att det är så svårt att fomulera alla mina bra tankar är, tam ta tam, för att dom inte är så fantastiskt bra. Inte så konstigt kanske.. lite nedslående tycker jag nog att det är. Jag vill liksom inte helt släppa tanken på att det skulle kunnaf innas ett korn av intressanta tankegångar i det jag skriver.. därför räddar jag mig med den gamla klassikern "det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta". Att det helt enkelt inte blir bättre formulerat därför att tankarna inte är vridna och vända på helt och fullt.. att det finns mera (!!!) att hämta om jag bara tog tid till mig.

vad säger ni om den självförnekelsen? inte illa om jag får säga det själv.

nåväl.

Jag pratade med en kollega om ekonomi idag. Han tyckte att barnen, när de börjar bli tonåringar och har önskemål om mera pengar osv, skulle få ett varsitt kontokort kopplat till familjens gemensamma konto. Att de ska få ta del av alla pengar med samma förutsättningar som de övriga familjemedlemmarna, dvs. föräldrarna. Syftet med detta är naturligtvis att lära dem att hushålla och att få dem att inse att pengarna inte är ändlösa.

Köper ungarna sig ett par jeans för massor med pengar så blir det, som en direkt konsekvens av detta, mindre mat på bordet, en kortare semester eller vad det nu kan vara.

Jag tycker förslaget är riktigt spännande. En aning oortodoxt och tämligen våghalsigt. Men spännande. Tänk om det funkar..! Tänk om barnen inte flippar ur, inte går berserk med sitt nyvunna förtroende utan faktiskt lär sig, förstår och blir bra människor!!

Å andra sidan. Tänk om barnen flippar ur, går berserk och man blir ruinerad...

Jag antar att det är en fråga om förtroende, utbildning och vett.

Det verkar spännande att ha ungar. Spännande och rätt läskigt.

Kan jag köpa en stereo kan väl ungarna köpa en häst.. åhh tänk alla knasiga diskussioner! Tänk vilka insikter som potentiellt finns i den här metoden.

homo sapiens

Är människor är något annat än djur?
Oavsett om man svarar Ja eller Nej får det intressanta konsekvenser.

Svarar man Nej skulle man kanske kunna få en rimlig förklaring till en myckenhet av de saker vi utsätter varandra för, då menar jag oftast sånt som vi inte uppskattar. Mord, våldtäkt och så vidare. Dessutom antar jag att rättvisa blir ett överflödigt uttryck och istället ersätts med något slags djungelns lag.

Svarar man Ja blir ens första uppgift att definiera vad som gör människor till människor och inte djur. Jag misstänker att resultatet av den definitionen förpliktigar. Att vi som människor måste vara männskliga... Att vi måste tänka, känna, kommunicera. Det borde även innebära att vi måste sluta bete oss som djur.. helt enkelt sluta vara idioter.

Hmm.. det är svårt att resonera övertygande när man är rödvinspåverkad.

Notes to self:
Svårt att lära sig av andras erfarenheter.
Den eviga föräldrarollen. Nyfikenhet på familjen.

Irritation

Inte sällan tänker jag kloka tankar.. har funderingar man borde gräva djupare i eller fyndiga iaktagelser som man borde dela med sina vänner. Men allt för ofta lyckas jag glömma bort dem när jag väl har tid och möjlighet att fördjupa mig i mina tankar. Synnerligen irriterande.

HBT
Pride har dragit igång. Med detta får man hoppas även diskussioner på arbetsplatser, i tidningar, bland kompisgäng och vid middagsbord. Jag deltog i en sådan diskussion igår, 2007-08-01. Jag trodde i min naivitet att folk visste vad hbt stod för. Det gjorde dem inte nödvändigtvis.
Och jag ska väl erkänna att jag har gjort mig rätt lustig över att somliga av dessa personer har valt att kalla sig hbt-personer. Detta eftersom jag tyckte det var inte helt olikt, adhd, damp, cp, hiv och andra förkortningar som betecknar sjukdomstillstånd och därmed ganska korkat gjort.
Nåväl, det var ingen vidare hög nivå i diskussionen igår.. men åtminstone en person påpekade att homo- och bisexuella personer ser bortom kön och istället blir kär i personen "innanför" kroppen, oavsett dess yttre attribut. Det tycker jag var en aning tänkvärt och rätt hedrande.

Mrs. Rowlings

Kommer Harrys mamma någonsin få Nobelpriset i litteratur?

Jag skulle inte tro det, är hon inte allt för populär så säg?
Är det föressten någon som vet vad Svenska Akademien har för bedömningskriterier?

Prioriteringar och mognad, funderingar från en sadel.

Jag har en stereo som kostat mig ungefär 10.000 kr. Den är en av de "enskilda" grejjor som jag har betalat mest för i mitt liv, cykeln kostade ungefär lika med div. kringutrustning och sånt, kanske mera till och med.

Nu under sommaren bor jag hos mina föräldrar men min stereo står kvar där jag är skriven. När jag är där, dvs. under terminerna, är den igång praktiskt taget alla timmar jag är hemma och vaken och jag tycker att den är värd pengarna. När jag inte är hemma och när jag inte lyssnar på något annat lyssnar jag på en bärbar musikspelare. Den kostade mig ungefär 2500 kr i inköp och till den har jag vanligen ett par lurar för ca. 4-500 kr.

Nåväl, nu befinner jag mig alltså hos mina föräldrar och lyssnar på musik ur en spelare, som för övrigt är ganska dålig, och som kostar en fjärdedel av min stereo.

Poängen som jag tänkte göra, och som jag tyckte var mycket klar medan jag cyklade hemmåt idag, var att jag borde lägga mera pengar på den bärbara spelaren eftersom jag lyssnar mera på den jämfört med den stationära. Men nu när jag har skrivit ner det och fått tänka lite till inser jag ju att jag lyssnar mera på den stationära och att prioriteringarna i så fall ligger rätt. Åtminstone hyffsat rätt.. enligt mig. Somliga, har jag förstått, tycker att det är galet att lägga pengar på ljudåtergivning överhuvudtaget.


När jag trampade hemmåt blev jag omkörd av ett antal kids på moppar. Sånna där EU-moppar som går fort, som man får sitta två på och som ser ut som de där mopparna som finns kring medelhavet. Tydligen håller ungdomarna på att köra ihjäl sig på dom där.

Min resonemang blir ungefär följande. EU accepterar döda ungdomar i Svergie för konkurrensens skull. Ett påstående som implicerar att svenska ungdomar "måste" komma att köra ihjäl sig p.g.a. att mopparna lagligen går 15 km/h snabbare än förr och att det är mer tillåtet att skjutsa en polare.

Som man snabbt inser är implikationen osann. Svenska ungdomar "måste" inte alls köra ihjäl sig. Att dom ändå gör det beror rimligen på något annat än att EU är för konkurrens. Man kan säkert hitta en mängd förklaringar (vad nu en förklaring är) till att det ändå händer, men en som sammanfattar mina tankar om det ganska bra är i stil med "omognad".

"Omognad" sammanfattar i sin tur en massa andra egenskaper; ungarna är inte mer än barn, föräldrarna vet inte vad barnen sysslar med, föräldrarna är knappt mer än barn själva, det är status att vara dum i huvudet, med mera.

Det är synd att det är så. Världen skulle vara mycket bättre om den befolkades av fler som är som jag.

Klantskalle

en man gick på stan, föll och slog sig blodig.

trist för honom. klantigt kan man tycka. åskådare fick sig nog ett gott skratt.
skärrad, blödande, skamsen går han till närmsta hälsocentral, där han nekas vård p.g.a. att de har för mycket att göra.

dagen efter talar han ut i tidiningen. med stor bild på förstasidan, bild inne i tidningen och en allvarlig uppsyn ger han sin version av händelsen. han tycker det är dåligt att han inte fick vård.

och det kanske det är.. vad vet jag?

Jag vet åtminstone att jag tycker det var fånigt av den som tipsade tidningen, att tipsa tidningen. Nu är det förvisso en lokaltidning i en s.k. medelstor svensk stad. Det är sommar och kanske händer det inte så mycket annat att skriva om. Att döma av de övriga artiklarna den senaste tiden gör det inte det.

Det borde finnas viktigare saker att skriva om än att hälsocentralens personal är på semester, att de har mycket att göra och måste prioritera de inkomna ärendena. Hur många krig pågår det inte i världen som stadens medborgare skulle kunna upplysas om? Hur går det i HIV/Aidsfrågan? Det är kanske inga nyheter i någon mening, krigen har säkert pågått ett tag och HIV har ju funnits på marknaden flera decennier. Men i den medelstora svenska staden är det säkert nyheter för någon.
Skriv något tänkvärt för tusan, har jag lust att säga.. nästan skrika. Kanske är jag pretto.. kanske är jag dryg och uppblåst.. kanske är invånarna fast i sin lunk.

Vem är jag att sätta mig till doms?

en månad

Tydligen var det en månad sen sist. är inte det en slump?

Sen dess har jag börjat på ÅF, F har kommit hem, vi har varit på semester, en kvinna har drunkat i en bil under en viadukt och jag har köpt nya jeans.

jag har även hunnit läsa en del bloggar och blivit inspirerad till att skapa något vettigare än den här naveskådande idiotin. stora viktiga tankar.. eller nått.

nåja, som det ser ut nu har jag ju fullt sjå med att hålla den här uppdaterad alls, så det kanske är ganska långt kvar till det blir något mer seriöst. Vad vet jag..

Tills nästa gång - E

borta bra...

Adams andra rymdskepp landade verkligen på jorden. Och jag är nästan säker på att det landade i Gävle. Men det gör inget. Det är trevligt att vara hemma. Jag njöt i fulla drag av att promenera på stan och bara titta på alla människor.
Minnas varför man ville härifrån.. fast på samma gång, nästan lite perverst, känna ett sting av saknad. Jag längar till min första utgång. Det ska bli mycket spännande!!

Nästan klar

Dåså, var synopsen färdigskriven, inlämnad och lagd till handlingarna. Åtminstone tills på tisdag. Då är det dags att bli opponerad.. förhoppningsvis får jag lite vettiga och användbara tips och inte bara en massa synpunkter på stav- syft- och andra idiotfel.

Klockan är inte ens tolv, fantastic! En hel dag till förfogande!!

Om en vecka ska jag börja jobba. Innan dess ska jag springa ett marathon, ha ett möte om hur vi ska gå vidare för att få projektet publicerat, samt packa ihop mitt liv inför flytten till Gävle.

Men först, ut och bada!!

hejs!

tentatider

En vän från förr gjorde sig påmind. Det gladde mig, tänker också på henne då och då. Undrar vad hon gör, hur hennes liv har utvecklat sig. Om hon är sig lika lik sig själv som hon tyckte jag var.Nåja, om du tittar in igen: Vinke vink och stor kram. Hoppas allt är bra med dig!

Den nionde går Stockholm Maraton av stapeln. Jag har inte tränat alls. Det ska bli spännande och se hur det går. Tror nog jag kommer runt.. hur svårt kan det vara.. i värsta fall får man väl gå? Men det blir nog ingen förbättring av förra årets tid. Och under 4h är ju bara att glömma.
En del av anledningen till den någon taffliga träningen är att den har obstruerats av min nya, finfina cykel. Som är mycket roligare att härja runt på än vad det är att snöra på sig löpardojjorna och ge sig ut och springa. Dessutom är det en fröjd att se den stå lutad mot väggen här hemma.. lekfull och fräsig, tjusigt svart.

Skepp o hoj.

En halv hälft

En bekant berättade om sin affär med någons äkta hälft.

Kanske är jag gammaldags.. eller naiv. Möjligen är jag själv inte så himla mycket bättre. Men det kändes himla dumt att höra det. Någonstans inne i mig var det något som sa att "så gör man inte". Bekantingen sade sig vara medveten om det moraliskt tvivelaktiga i det, men ville inte be om ursäkt för sitt agerande. Det tänker jag inte lägga mig i.
Däremot tycker jag synd om makarna, och blir samtidigt lite ledsen på mänskligheten.

Jag har iofs en annan bekant som också varit med någon annans hälft, har jag hört. Fast det var i dåtid och inget jag funderat så mycket på. Det här fick jag höra i dagarna och.. ptja.. nu plitar jag ner mina funderingar som en reaktion på detta.
Livscoach Peter Nilsson, känd från radion, tycker inte att det är så svårt. Några älskar varandra, resten intalar sig att dom älskar sin partner, men när kräfthatten åker på åker kuken likförbannat in i fel hål. Jag kan tycka att det borde vara ännu enklare, har man en partner och har ett till ytan monogamt förhållande, ja, då har man det på djupet också. Har man däremot något annat slags förhållande, ptja, då får man väl röra sig inom ramarna för vad som är ok där.
Men vad vet jag. Jag vet knappt något om någon av de två parternas situation. Döm inte någon innan du gått en massa mil i dennes skor heter det ju. Säkert ett klokt råd. Men man måste ju få tycka..? Man måste väl ändå kunna få känna att saker är rätt eller fel? Bra eller dåliga? Min syster sa att hon tyckte att Oprah Winfrey hade en god känsla för rätt och fel. Nu tittar jag inte så mycket på hennes program eller läser hennes tidningar, men jag har en liten aning om att hon inte aktivt tar ställning i de konflikter som tas upp i hennes program. Men är noga med att båda sidor i en tvist ska få komma till tals.. Kanske är jag helt ute och cyklar och det må väl så vara. Jag vet inte riktigt varför jag kommer in på det här med Oprah.. Men jag tror att poängen är att man får ha en uppfattning om rätt och fel i folks handlande, och samtidigt kan låta bli att döma och nöja sig med att man inte kommer att få alldeles klart för sig vad som motiverar folk och varför de väljer att göra som de gör.
Känslan för rätt och fel.. Uppfattningen att vissa handlingar och beteenden är acceptabla, kanske önskvärda, medan andra är inte är det och till och med oacceptabla. Jag misstänker min mor för att ligga bakom många av mina värderingar. Det är en kvinna med många principer. Somliga som jag tycker är bra och vettiga men även en hel del som jag inte delar med henne. Det ska bli intressant, men en aning skrämmande, att bli äldre och se hur många av dem som jag kommer att behålla och lära mina egna barn, samt att se om jag kommer att minnas hur jag tyckte att några av hennes var alldeles uppåt väggarna och göra på något annat sätt. Man får hoppas att en klok hustru (F?) står mig bi och kommer med tips och råd och bollar tankar med mig.

I mitt hjärta bor en flicka

Hon heter F och jag älskar henne.

Dagboksterapi

I ett annat sammanhang var det någon som sa att skrivande är en utmärkt analytisk process. Vi får väl se..

Olof Johansson påstås tänka högt. Jag misstänker att det är något liknande med mig. Jag är ganska dålig på att tänka.. det går långsamt och trögt om jag ska göra det för mig själv sittandes på kammaren, men får jag skriva ner vad jag tänker, eller diskutera mina tankar brukar det kunna gå lite bättre. Men jag tycker ändå inte att mina nerplitade tankar här är särskilt skarpa.
Det blir mest en problemformulering och sen de en eller två tankesteg jag har lyckats ta på egen hand, sen känns det som att textmassan har blivit på tok för stor och jag har tröttnat på att skriva. Men det kanske är en del av processen, nu har jag kommit de två stegen, tänkt igenom dem och satt ord på dem. Om några dagar kanske jag är redo att läsa igenom vad jag har skrivit och ta ytterligare ett steg eller två.

Det slog mig att gamla anteckningar från tiden på Lunarstorm är borta och försvunna. Det är lite synd, det hade varit kul att titta igenom dem. Minnas de tankar och funderingar man hade då.. säkerligen förvånas över hur ung man var, och följdaktligen, hur mycket äldre man borde ha blivit. Jag vill minnas att jag skrev ganska öppenhjärtligt då.. Vad man visste.. vad man inte visste. Trist att det inte fanns något smidigt sätt att spara ner alla texter man skrivit/dumt att man skrev dem där.
Fast det kanske var med det som det är med offentligt snusk, charmen uppstår i möjligheten att bli påkommen

Hjältar och idoler

Sammanfattning
Behovet av hjältar och att se upp till personer/ideal
Problematiken med persondyrkan och ironin med att ha idoler som förespråkar kritiskt tänkade.

I filmer ser man ibland den unga hjälten to be komma till ett nytt ställe och att det första denne gör efter att ha ställt ner flyttlådan med prylar är att sätta upp en bild på sin idol. Sen uppstår en stunds eftertanke medan vår hjälte begrunnar sin hjälte innan den därefter pekar på bilden och säger till sin sidkick "Jag ska bli lika bra som Chuck Norris när jag blir stor" eller vem idolen nu må vara.

Jag har ingen sådan bild. Generellt tror jag att det bland mina vänner är få som har sådana uttalade förebilder. Det är ingen som jag kan dra mig till minne som har ett kort på sin hjälte.
I böcker som talar om inre utveckling, Feng Shui m.fl. tycker jag att man inte sällan får tips om att inreda med sånt som gör en glad, lugnt, stark etc. Man jobbar med målbilder och delsteg och så vidare. Där någonstans kanske det lämpar sig med en idol-bild? En person, företeelse eller företag man ser upp till som liksom ska påminna en själv om vad det är man vill uppnå, vad det är man tror på. Jag kan tänka mig att det kanske inte är så mycket idolen som sådan utan påminnelsen om att fråga sig själv som kan vara välgörande och hjälpa en själv att nå sitt mål.
Mona Sahlin sa att hon Anna och Margot hade kommit överäns om att fråga sig själva varje morgon om det var värt det, och om det var kul. Jag misstänker att det är samma fenomen.

Jag vet inte vem jag skulle ha på min bild. Jag vet inte riktigt vart jag vill och vad jag har för mål heller, något som kanske är en förutsättning för att hitta ett motiv. Däremot har jag några kandidater. Personer som jag på ett eller annat sätt tycker gör något rätt, som är beundransvärda i sina gärningar. Gemensamt för dessa är att det ofta förespråkar ett öppet sinne, ett kritiskt förhållningssätt, jämlikhet och ödmjukhet. Ideal som jag själv önskar jag hade mer utav.
Det är en fin ironi att åtminstone somliga av dessa, mina möjliga idoler, tycker att det här med idolskap går stick i stäv med det kritiska förhållningssättet, jämlikheten och ödmjukheten.
Think for yourself, som någon säger.

På den plats där jag tillbringar mycket av min vakna tid har jag en tavla föreställande en mycket förvånad blå hund. Den tittar ut från tavlan och man riktigt ser på den att den är medveten om att det är något som är galet, ja den ser nästan lite skyldig ut, fast den kan inte för sitt liv lista ut vad det är för något som är på tok. Hunden har nog stått där ett tag.. funderat och klurat, febrilt letat efter ledtrådar till vad det är som är på gång.
Hunden har ett grönt äpple på huvudet.
Det är inte så konstigt att den inte ser det.. hundar är ju inte kände för sin skarpa syn, dessutom är ju äpplet utanför synfältet, men den anar.. den riktigt känner att det är något som är ur led. När jag fick tavlan tyckte jag hemskt mycket om den, och det gör jag fortfarande. Jag gillar hundens uttryck och på något sätt tjänar den som en påminnelse om att försöka vara på alerten, att upptäcka om det är något som är på glid, och kanske, om man har tur upptäcka problemet.

Det är kanske överhuvudtaget inte självklart att man har/bör ha en idol. Man kan ju fråga sig varför man ska begränsa strävandet i sin gärning till något som någon annan redan har gjort? Eller är det kanske bara ett sätt att konkretisera de ideal man strävar efter genom att koka ner dem i en idol?
Det kanske är uppenbart för många andra, men först nu slog det mig att hela den här idol-grejjen åtminstone med mina perspektiv har stora likheter med religionernas... kan man kalla det idoldyrkan? Jesus är väl konkretitionen av de kristna idealen? Muhammed, misstänker jag, fyller en liknande funktion hos sina tillbedjare.


Det tycks mig allt mer uppenbart att de ideal jag önskade mig mer av faktiskt tycks gå på tvärs med idéen om en idol. Inte per definition kanske, det är klart att man kan ha ett kritiskt förhållningssätt visavi sin idol. Men ligger det inte lite i idolens natur att bli vördad och respekterad på ett sätt som inte direkt brukar förknippas med nykterhet och ett klart sinne? Jag antar att man kan klara sig runt det här problemet om man lyckas komma runt personkulten utan bara låter idealen konkretiseras och personifieras i en person för att kunna fästa dem på papper och sedan låta dem vägleda ens liv. Inte undra på att religionerna hamnar snett hela tiden med sina typiskt osunda personkulter. Föressten, inte undra på att hela världen hamnar snett hela tiden med sina typiskt osunda personkulter.

Se upp!! Så du inte börjar se upp..
Fyndigt va?

Beach 2007

Sammanfattning:
Beach 2007, dags att börja?
Löpningen har kommit igång och jag har gjort några upptäckter.
Har jag en framtid som mtbförare?

Med våren i antågande är det kanske dags att dra igång en ny säsong av Beach.. jag tror att det är den 2007:e i ordningen. Somliga kanske tycker att det är alldeles för sent, våren är ju som sagt redan i antågande, men eftersom jag inte har börjat tidigare så är det ju som det är.

Nåväl, efter att ha haft viss kom-i-gång-ångest inför den Långa Tävlingen snörade jag på mig skorna förra veckan och gav mig ut i solskenet. Det gick oförskämt bra och när jag lite oförstående råkade fråga F varför inte hon sprang längre än vad hon gör blev hon en aning oförskämd och tyckte att jag var buffel. Nåväl, jag var ut igen två dagar efter detta. Och ytterligare två dagar senare och tror mig nu kunna påstå att jag har kommit igång med löpträningen. Det har varit himla geggigt ute, något som inte har avskräckt utan snarare sporrat mig än mera. Det ser ju så himla läckert ut att stå och göra rent dojjorna med en hink ljumet vatten och diskborste på trappen iförd toppluva. Jag känner mig åtminstone medans jag gör det.
Några dagar efter att jag kom igång damp det ner ett nummer av ett inspirationsmagasin som testade trail-skor. Som den helsucker jag är för teknoprylar läste jag snabbt igenom testet och bestämde mig för att jag naturligtvis behöver ett par trailpjuck. Efter att tummat igenom magasinet några dagar kastade jag mig på hojjen och cyklade till Kung Björn, parkerade och gömde överflödiga kläder under en sten. Sen var jag redo för att dra till skogs.
Snabbt insåg jag två saker.
1) Har det börjat skymma i det fria så är det redan mörkt inne i skogen.
2) När snö smälter blir det vatten. När det blir vatten blir det vattenpölar.
Men lika glad var jag för det. Fast lite irritation uppstod dock i och med att mina stickade vantar sög i sig alla barr dom kunde få tag på.
Senare i veckan fick jag låna Js pannlampa och gav mig ut på en kvällstur. Det var rätt fräsigt när el-ljusspåret slocknade vid tiotiden och allt blev mörkt. Nåväl, jag hade ju pannlampa och fortsatte min lilla jogg. Blev alldeles förtjust och kände mig superfräck när ljuskäglan spelade över skogen bara för att jag vred på huvudet. Såhär i efterhand känner jag mig lite fånig över den barnsliga glädje det gav mig.

Förutom att bli traillöpare har förra årets idé om en karriär som mtbförare återkommit. Kommer jag inte iväg på utbytet ökar definitivt chanserna till att mina pengar omvandlas till en hoj. Har hittat lite fräsiga hojjar men har som vanligt svårt att besinna mig. Vill ha många fräsiga specs men betala lite för det. När gjorde jag det köpet senast?

Vi får väl se hur det går, först lär jag ju ha ett besked om resan som sagt.

Anta att vi existerar i ögonen hos andra. Att vi är den andra människor tycker att vi är. Vem är man då?

Jag var på en skola idag. En skola där många är mer uppklädda än vad jag vanligtvis är. En skola där jag antar att utseende i högre grad definierar vem man är, än vad det gör på min vanliga skola.
Jag kan tänka mig ett antal förklaringar till att det är såhär.

1. På den här skolan har man insett att man inte kan sälja produkter enbart p.g.a. dess rikhaltiga innehåll.
Jag har hört att när Ericsson tillverkade mobiltelefoner en gång för länge sedan försökte man göra så bra, i betydelsen avancerade, telefoner som möjligt. De hade en massa fiffiga funktioner, god prestanda och var rejält byggda. Ingenjörsmässiga, kanske man skulle kunna säga. Tyvärr sålde dom inte så himla bra. Kunderna var inte intresserade i fiffiga funktioner, god prestanda och rejäla byggen. Kunderna ville ha kundvänliga telefoner.
På den här skolan har man alltså insett värdet av att börja arbeta även med förpackningen för att nå ut med sina tjänster och produkter.

2. På den här skolan konkurrerar man inte med rikhaltight innehåll, fiffiga funktioner, god prestanda och så vidare, helt enkelt därför att det som saluförs dels är ganska trivialt, i betydelsen lätt att lära sig, sätta sig in i och förstå. Dels därför att det finns många försäljare och helt enkelt har gått inflation i deras tjänst och produkt.
Det man har att konkurrera med blir helt och hållet förpackning.

Det finns säkert flera förklaringar man och jag kan tänka ut.
Med båda förklaringarna kommer man till att förpackningen är viktig. Skjorta o slips, portfölj och glänsande skor inger respekt och trovärdighet. En man med slips vet vad han talar om. En man med hästsvans och ring i örat är oseriös. Förmodligen även kriminell.

Premi'r

S[ h'r 'r den d[. och tydligen har mitt tangentbort g[tt bort sig, s[ det blir inte mycket mera text 'n s[ h'r.

p[ [terseende.