Som stöd för sig själv kom insikten till mig om att tänkande och resultaten därav uppstår i en kumulativ process. Med små inkrementella skutt adderas tankefragment till tankefragment och formar (snart?) en insikt.
De tre senaste inläggen, samt några dessförinnan, har rört mina finfina idéer och hur svårt det har varit att konkretisera dem i text. Det sista fick mig att sluta tänka under en period då jag ansåg mig oförmögen till några djupare reflektioner. När jag på nytt tog upp samma tråd för några dagar sedan såg jag problemet från en ny vinkel och det tog inte lång tid för än ett lösningsförslag uppenbarade sig.
Nu kan man iofs fråga sig om den här insikten, att det tar tid att tänka tankar, är vare sig revolutionerande eller särskilt djupsinnig. Men det spelar egentligen ingen roll. Jag är synnerligen nöjd med att ha kommit fram till detta, och det räcker väl? Problemet uppstod i mitt huvud, så väl som lösningen. Vad mer kan man begära?
Nästa projekt: ...?
På ett halvt kräkframkallande tycker jag omåttligt bra mina små underfundiga formuleringar ibland. Å andra sidan kan jag tycka att samma förmåga, att formulera mig underfundigt, ibland utgör ett handikapp. Särskilt i umgänge med nya bekantskaper. Det har skojjats om min något haltande förmåga att leverera klockrena skämt och hur dessa faller platt till marken och misstolkas som analkande mördarpsykoser. Och dom skämten, alltså om min oförmåga att skämta, kan ju vara kul.. även om jag börjar bli en aning led på dem.. nåväl. Jag gissar att min oförmåga att skämta dels beror på underfundiga formuleringar, dels taskig tajming, dels ett svårtolkat ansiktsuttryck.
Som att folk inte förväntar sig att man kan leverera ett skojs med en gravallvarlig uppsyn. Knäppt. Nåväl.
Jag vet inte riktigt var det här teraputiska behoet kom ifrån.. men nu får det vara nog. Jag tänkte avsluta med en partybild från den senaste helgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar