Hjältar och idoler

Sammanfattning
Behovet av hjältar och att se upp till personer/ideal
Problematiken med persondyrkan och ironin med att ha idoler som förespråkar kritiskt tänkade.

I filmer ser man ibland den unga hjälten to be komma till ett nytt ställe och att det första denne gör efter att ha ställt ner flyttlådan med prylar är att sätta upp en bild på sin idol. Sen uppstår en stunds eftertanke medan vår hjälte begrunnar sin hjälte innan den därefter pekar på bilden och säger till sin sidkick "Jag ska bli lika bra som Chuck Norris när jag blir stor" eller vem idolen nu må vara.

Jag har ingen sådan bild. Generellt tror jag att det bland mina vänner är få som har sådana uttalade förebilder. Det är ingen som jag kan dra mig till minne som har ett kort på sin hjälte.
I böcker som talar om inre utveckling, Feng Shui m.fl. tycker jag att man inte sällan får tips om att inreda med sånt som gör en glad, lugnt, stark etc. Man jobbar med målbilder och delsteg och så vidare. Där någonstans kanske det lämpar sig med en idol-bild? En person, företeelse eller företag man ser upp till som liksom ska påminna en själv om vad det är man vill uppnå, vad det är man tror på. Jag kan tänka mig att det kanske inte är så mycket idolen som sådan utan påminnelsen om att fråga sig själv som kan vara välgörande och hjälpa en själv att nå sitt mål.
Mona Sahlin sa att hon Anna och Margot hade kommit överäns om att fråga sig själva varje morgon om det var värt det, och om det var kul. Jag misstänker att det är samma fenomen.

Jag vet inte vem jag skulle ha på min bild. Jag vet inte riktigt vart jag vill och vad jag har för mål heller, något som kanske är en förutsättning för att hitta ett motiv. Däremot har jag några kandidater. Personer som jag på ett eller annat sätt tycker gör något rätt, som är beundransvärda i sina gärningar. Gemensamt för dessa är att det ofta förespråkar ett öppet sinne, ett kritiskt förhållningssätt, jämlikhet och ödmjukhet. Ideal som jag själv önskar jag hade mer utav.
Det är en fin ironi att åtminstone somliga av dessa, mina möjliga idoler, tycker att det här med idolskap går stick i stäv med det kritiska förhållningssättet, jämlikheten och ödmjukheten.
Think for yourself, som någon säger.

På den plats där jag tillbringar mycket av min vakna tid har jag en tavla föreställande en mycket förvånad blå hund. Den tittar ut från tavlan och man riktigt ser på den att den är medveten om att det är något som är galet, ja den ser nästan lite skyldig ut, fast den kan inte för sitt liv lista ut vad det är för något som är på tok. Hunden har nog stått där ett tag.. funderat och klurat, febrilt letat efter ledtrådar till vad det är som är på gång.
Hunden har ett grönt äpple på huvudet.
Det är inte så konstigt att den inte ser det.. hundar är ju inte kände för sin skarpa syn, dessutom är ju äpplet utanför synfältet, men den anar.. den riktigt känner att det är något som är ur led. När jag fick tavlan tyckte jag hemskt mycket om den, och det gör jag fortfarande. Jag gillar hundens uttryck och på något sätt tjänar den som en påminnelse om att försöka vara på alerten, att upptäcka om det är något som är på glid, och kanske, om man har tur upptäcka problemet.

Det är kanske överhuvudtaget inte självklart att man har/bör ha en idol. Man kan ju fråga sig varför man ska begränsa strävandet i sin gärning till något som någon annan redan har gjort? Eller är det kanske bara ett sätt att konkretisera de ideal man strävar efter genom att koka ner dem i en idol?
Det kanske är uppenbart för många andra, men först nu slog det mig att hela den här idol-grejjen åtminstone med mina perspektiv har stora likheter med religionernas... kan man kalla det idoldyrkan? Jesus är väl konkretitionen av de kristna idealen? Muhammed, misstänker jag, fyller en liknande funktion hos sina tillbedjare.


Det tycks mig allt mer uppenbart att de ideal jag önskade mig mer av faktiskt tycks gå på tvärs med idéen om en idol. Inte per definition kanske, det är klart att man kan ha ett kritiskt förhållningssätt visavi sin idol. Men ligger det inte lite i idolens natur att bli vördad och respekterad på ett sätt som inte direkt brukar förknippas med nykterhet och ett klart sinne? Jag antar att man kan klara sig runt det här problemet om man lyckas komma runt personkulten utan bara låter idealen konkretiseras och personifieras i en person för att kunna fästa dem på papper och sedan låta dem vägleda ens liv. Inte undra på att religionerna hamnar snett hela tiden med sina typiskt osunda personkulter. Föressten, inte undra på att hela världen hamnar snett hela tiden med sina typiskt osunda personkulter.

Se upp!! Så du inte börjar se upp..
Fyndigt va?