Shit is getting old

Självuppfyllande profetior uppfyller sig själva.

Tiden hemma håller på att gå mot sitt slut. Min tomteinsats tycks inte ha förevigats av alla de kameror som fanns tillgängliga. I villervallan glömdes de bort, fungerade inte och så vidare. Hela julefirandet var en smula kaotiskt, mat hann inte ätas, lekar skulle lekas, kojjor byggas, chokladpraliner ätas, drinkar drickas och pulkor pulkas. Med mera.

Årskrönikan har svårt att komma igång.

Uppsala över nyår. Kan bli intressant.

2010

Sug på den här karamellen medan jag överväger om jag ska skriva ner en årskrönika.

Nu löpning.

Bara timmar efter att tärningsspelaren hade lagts ihop vaknade jag upp till en signerad delyxutgåva av Generation A.

Och visst. Jag är vaken nog att uppfatta det komiska i att just den boken finns i en delyxversion, men ändå synnerligen förtjust. Likt ett barn på julafton, skulle man kunna skojja till det och säga.

Jag skulle vilja rekommendera tärningsspelaren till min mor. Men vet inte om hon skulle förstå vad jag vill säga. Jag tror inte det.

Ja, jag tar också mig själv på för stort allvar... men jag tror och hoppas att det ändå är en skillnad.

lock the door, kill the light, noone is coming home tonight.

Kan man sitta på en hög häst och ha fötterna på jorden?
Verklighetens folk, är det jag?


Här sitter jag i en lägenhet i sundbyberg, där jag bor. Jag har idéer om världen, tips på förbättringar, förslag på förändringar.. jag har observationer, synpunkter och frågor. Men så finns det ju en värld utanför också. En värld där jag aldrig kommer att vara, alldeles oavsett hur mycket jag reser runt.

Vad jag ser i världen kommer alltid att skymmas av mig själv. Verkligheten, således, som den förmodas vara, till synes för evigt höljd i det dunkel som är oss själva.

Är det det västerländska samhället, min vetenskapliga skolning och frånvaron av ett större väsen som gör Sanningen till det största uppnåeliga, målet? En Sanning som aldrig kan observeras så som den är naken eller ohöljd. Är det orimligheten i strävan mot ett ouppnåeligt mål som gör den här relativismen så tröstlös?

Vad är det för vits mot att sträva mot ett mål man aldrig kommer att finna? - Men man kanske hittar nått på vägen? Ja, det kanske man gör. Men vad är det..? Sanningen är det inte.. vrid och vänd lite på det så vet man till slut inte alls vad man har. Stort? - Ja. Litet? - Ja. Viktigt? - Ja. Oviktigt? - Ja. Sant? - Ha! Vad betyder det?

Om Sanningen så som jag har tänkt den, kunskap om världen, är en resa utan slut...


Det finns möjligen ett par andra Sanningar här i världen. Mången tror på livet efter detta i form av himlen och helvetet, en dömande gudomlighet som sorterar upp döingarna när den tjocka damen har gjort sitt sista framträdande. Jag tänker mig att den Sanningen även kan ge nån form av ledtrådar i livet.. även om de är så hopplöst idiotiska som "Guds vägar äro outgrundliga.." wtf är det liksom.

Ähh.. åt helvete med alltsammans.

Stor i orden, liten på jorden.

Det ligger nog en del i vad F sa om umgänge.

Det finns så mycket man kan tänka på, men ändå går jag bara tomgång.

Hanne Kjöller uttalade sig om barnen av imorgon och föräldrarna av vår tid. Om vad det är att vara en människa. Vilka egenskaper vi bör besitta som medborgare och medmänniskor och hur vi förvärvar eller inte förvärvar dessa egenskaper.

Vill man ge hennes idéer en liten spinn och krydda upp dem lite skulle man kunna säga att vi i modern tid har blivit för fästa vid våra barn och/eller har fått för stora möjligheter att ta hand om våra barn. Nu vet jag inte om det håller för en närmare granskning, men ett resonemang skulle kunna se ut såhär. Förr hade folk fullt upp med att försöka leva. Mamma var hemma och slet i huset, pappa var på fabriken, ute på åkern eller i skogen. Ungarna sprang omkring och var lite för sig själv... Enter välfärdssamhället och ett liv i relativ lyx. Plötsligt har vi råd att ge saker till barnen, möjligen även tid i ökande grad. Eller, man kunde åtminstone skjuta till lite grann, skjutsa ungen till träningen eller nått annat. Sopa gatan framför.. curla, så att säga. Barnen har blivit våra egna, snarare än samhällets. Och eftersom jag kan, så bör jag, ge mina barn det bästa. Skydda dem från livets hemskheter.. osv. Ingen gillar ju gråtande ungar, eller ännu värre ungar som håller på och bråkar för att dom fått ett nej. Ge dom chokladen istället så håller dom truten i åtminstone ytterligare några minuter. Hanne hade ett exempel där man hade slutat ha ett lotteri för ungarna när det var gårdsfest eftersom det bara var en eller ett fåtal ungar som kunde vinna, och resten, således, skulle förlora. Det var inte acceptabelt. Jag tvivlar inte på att det i varje tillfälle är lättare att följa med än vad det är att säga stopp, sätta sig på tvären och "ta fajten". Men likt Hanne kan jag undra vad det gör med de små. I förlängningen... Hanne tyckte sig se tendenser alla redan, BUP eller motsvarande får samtal från söndertrasade själar efter att pojk- resp flickvännen gjort slut, efter att man inte kommit in på sitt förstahandsval till högskolan. Extremhändelser alldeles säkert, men kanske ändå tecken i tiden?
En annan sak som hon hade lagt märke till var den roll kvinnor tar på sig då de blir gravida och barnet är fött. 100 % mamma, är det korta sammanfattningen. Självpåtaget eller ej verkade det inte finnas utrymme kvar för den individ som hade ett namn, intressen, jobb, kompisar osv. innan barnet blev till. Att ta tid och vara för sig själv var aldrig bara egen tid utan alltid tid iväg från barnet. Som att egen tid skulle göra henne till en sämre mor. Det kanske är att ta det för långt, men, jag skulle med lätthet kunna dra en parallell till mitt tidigare resonemang om att förr hann man inte med att vara morsa till hundra procent, då hade man ett hus att ta hand om, mat som skulle lagas, tvätt tvättas eller vad det nu kunde vara. Kanske var man inte fantastiskt jävla självförverkligad och lycklig då heller. Men det var nog inte så många som pratade om svårigheterna med livspusslet. Barnen var, gissar jag, en naturlig del av livet och fick tid och uppmärksamhet i den mån det var möjligt. Nu har det blivit väldigt möjligt att uppmärksamma barnen och således väldigt möjligt att vara mamma..

Hannes bok heter I huvudet på en mamma och är, om jag förstått det rätt (jag har inte läst den), skriven ur ett kvinnligt perspektiv och vänder sig främst till framgångsrika kvinnor med ordnade förhållanden. Intressant i sin egen rätt, men jag är mer intresserad av de manliga erfarenheterna av föräldraskapet. Kanske har jag frågat för dåligt, eller vid fel tillfällen, men de svar jag har fått frågan om hur faderskapet upplevs har inte direkt stillat min nyfikenhet. Jag har två småbarnsfäder i min närhet, jag står ingen av dem särskilt nära rent personligt och har nog aldrig suttit ner och pratat med någon av dem. Jag har undrat hur det faktiska faderskapet skiljde sig från de förväntningar de hade på det på förhand. Med risk för att jag minns fel, men det jag har tagit med mig ifrån dessa samtal är mest att det inte var så stor skillnad i förväntningar och hur det blev. Sen har vi inte kommit så mycket längre... förmodligen har någon av telningarna vält en vas eller gjort något annat som tagit uppmärksamheten i anspråk. Kanske är det svårt att uppfatta när man är mitt uppe i det. Jag kan mycket väl tänka mig att det är lättare att se tillbaka på småbarnstiden och ransaka sig själv, se varför man gjorde vissa saker och vilka förväntningar man hade på sig (jag försökte fråga pappa en gång, men fick inget tillfredställande svar av honom heller). Eller möjligen se på andra hur de beter sig som föräldrar, innan man själv blir det, medan man så att säga fortfarande har något att jämföra med. Säkert finns det böcker som tar upp de här frågorna ur ett faderskapsperspektiv, jag har inte letat och jag kommer sannolikt inte att göra det heller innan det eventuellt skulle bli aktuellt för min egen del. Om, lär det i vart fall inte hända än på en antal år.

Så det så.

T1

1. Spöa Jerry Brass
2. Leka häst
3. Äta glass
4. Klättra upp på taket och kasta papper
5. Åka på utflykt i Botkyrka
6. Besöka en djurpark

Ändlösa möjligheter och en praktisk tillämpning av sannolikhetsteorin.

Frälsningen! 2

Vidare har jag redan hunnit tänka att den skulle kunna få L'Js liv att explodera, övervägt att ge den till honom i julklapp, men kommit på att vi inte är sådana. Så han kommer att få ett tips om den istället..

Jag undrar om J kommer att förlåta mig.

Frälsningen!

Efter att ha läst ett kapitel ur Tärningsspelaren kan man sammanfatta mina känslor i två ord: Bra vibrationer.

Skrivkramp.

Håller du dig undan för mig?
Du som är min inspiration,
ledsagare och följeslagare.

der untergang

Äckliga primadonna till snorunge.

Besten

Världen och ödet, två sidor av samma monstruösa odjur. Utan stress och jäkt rör det sig fram genom tillvaron, oförsonligt vältrande sig över de som kommer i sin väg. Häver sig tungt ner på de stackars själar som pilar runt framför den, krossar dem utan eftertanke, utan ånger, knappt utan att vara medveten om det. Men ändå med något som ser ut som en sadistisk njutning, ett långsamt utdraget plågande utan annan anledning än plågan själv. Oförsonligheten.

Jag vrider och försöker värja mig, mitt hjärta slits sönder men jag älskar varje sekund av det. Den paralyserande styrkan, dess förlamande obönhörlighet när den drar fram och den brutala ödeläggelsen i dess spår.

Popkulturella referenser tills döden skiljer oss åt.

Tillbaka i en tid som sedan länge är oåterkallerligen försvunnen. En tid som ger sken av äkthet. Där A var A och B var B, där postmodernismens förlamande relativism ännu inte hunnit förgifta samhället med tvivel.

Vilket i och för sig är en liten fin ironi, eftersom, ska det visa sig, det är vad det hela handlar om. Men därom vet jag ännu intet.

På sätt och vis helt orelaterat, men kanske inte ändå:

The soundtrack of our lives

A Perfect Circle hade på sitt debutalbum Mer de Noms en låt som hette Thinking of You. Texten till den går såhär:

Lying all alone and restless, unable to lose this image
Sleepless, unable to focus on anything but your surrender

Tuggin' a rythm to the vision that's in my head
Tuggin' a beat to the sight of you lying

So delighted with a new understanding
Something about a little evil that makes
That unmistakable noise I was hearing
Unmistakable sound that I know so well

Spent and sighing with a look in your eyes
Spit and sweatin' with a look on your face like

Sweet revelation, sweet surrender,
Surrender, surrender, surrender

Tuggin' a rythm to the vision that's in my head
Tuggin' a beat to the sight of you lying

So delighted with a new understanding
Something about a little evil that makes
That unmistakable noise I was hearing
Unmistakeable sound I know so well

Spent and sighing with a look in your eyes
Spent an sweatin' with a look on your face like

Sweet revelation, sweet surrendering
Sweet revelation, sweet

Thinking of you, thinking of you,
Thinking...

Sweet revelation, sweet surrendering
Sweet revelation...



Så... Ja.

.

Efter en synnerligen god natts sömn har tankarna virvlat hela dagen... jag har haft svårt att fokusera mig...

Utan titel

:D

Illusioner

Det har föreslagits att idén om individen i stort sett är en chimär. En tanke som på sätt och vis knyter an till de missuppfattningar som finns om kopplingen mellan att friheten ökar i takt med de att de val man måste göra ökar.

Trots att vi på en samhällelig nivå kanske aldrig tidigare haft så stora valmöjligheter och ekonomiska möjligheter att realisera en alternativ livsstil tycks det mig inte som att vi i någon högre utsträckning än tidigare tar tillfället i akt. Istället många ihop sig i en mittenfåra, men försöker, i mittenfåran karva ut ett litet utrymme som tyder på personlig upplysning och ett medvetet ställningstagande. Se till exempel på den svenska partipolitiken där de två största partierna rör sig in mot varandra för att slåss om samma väljare och där skillnaderna i den politik de för mest verkar vara en fråga om hur man formulerar och argumenterar för beslut och propositioner.
På samma sätt kan jag uppleva samhället i stort. Alla gör sin egen grej, vilket väl är fint och bra... men det blir liksom lite... fånigt, eftersom så många andra gör nästan exakt samma sak. Och visst kan man argumentera för att det finns en trygghet i göra som så många andra. Det håller jag fullständigt med om, men vad säger det om tillståndet i landet i så fall?

Nu var det dock inte det här jag hade tänkt ta upp. Tanken för dagen, och som jag funderat lite på ett tag nu, handlar istället om de val vi kanske inte ens är medvetna om att vi tar eller tar ställning till, och hur de genomsyrar hela vår tillvaro. Mitt finaste exempel är det här med tvåsamhet och familjebildning. En familj består för de flesta, utan att överhuvudtaget reflektera över andra möjligheter, av två föräldrar och ett ospecificerat lågt antal barn. Det är en familj. Så har det varit under en tid, och allra helst sen vi fick samhälleligt organiserad äldrevård. Tidigare organiserades den ju som bekant av familjerna själva, varpå familjerna, gissar jag, uppfattades som större. Dock fortfarande med en ”kärna” bestående av två vuxna och ett gäng barn. Kärnfamilj, någon? Det här sättet att organisera samhällets invånare verkar onekligen ha vissa kvalitéer som är gynnsamma för samhällets fortlevnad, eftersom det har anammats av en hel rad mer eller mindre framstående kulturer mer eller mindre oberoende av varandra. Att det har blivit på det här viset är kanske inte så märkligt, för artens reproduktion tarvas åtminstone en hane och en hona. Avkomman tycks ha gynnats av att hannen och honan haft kontakt även efter parningstillfället genom en arbetsuppdelning som traditionellt beskrivs som födosamling och omvårdnad och med inslag av skyddsuppgifter.

Tidigare, tänk stenåldern, tycks dock de minsta enheterna ha varit större (eller möjligen de största mindre). Vi levde tillsammans i grupper med flera individer, kollektiv, kanske man kan kalla det för. Huruvida det fanns subgrupper bestående av föräldrar och barn även i dessa kollektiv vet jag faktiskt inte. Det känns troligt att anta, men beror nog mest på att jag lever i den kultur jag gör. Ser man på t.ex. människoapor verkar ju grupperna vara uppbyggda kring en alfa-hanne följt av en mer eller mindre strikt hierarkisk inordning av de andra gruppmedlemmarna. Där finns det, så vitt jag vet inte familjer i mänsklig mening, utan man är medlemmar av en grupp.

Huruvida den moderna monogama familjen representerar ett naturtillstånd eller en social konstruktion har diskuterats tidigare, jag vet inte exakt vad man kommit framtill, men det låter väl rimligt att tro att det är en social konstruktion. Eller möjligen en kombination av båda (finns det något som inte kan anses som konstruerat i den här världen?). Det här sättet att organisera samhället verkar ha, som tidigare påpekats en hel del kvalitéer som är gynnsamma för samhället och har som jag förstått det en lång historia. Dock finns det undantag som pekar på att det finns utrymme för alternativ. I en bok författad av de Botton, Filosofins tröst, beskrivs en fransk herre som försökte förstå världen genom att läsa böcker. I sitt bibliotek fanns berättelser om kolonisationen av den sydamerikanska kontinenten och redogörelser för hur folken levde där. Nu minns jag inte detaljerna exakt, men de gick i stora drag ut på att människorna levde i lösare förhållanden än vad man traditionellt gjorde i Europa. Par existerade i klassiskt mening, så till vida att de samarbetade med barnuppfostran, matframställning, skydd med mera. Dock gavs det även utrymme för romanser utanför paret. Jag minns inte om det gavs något rationellt skäl till detta, kanske var det helt enkelt trevligt med lite omväxling då och då. En önskan som fler och fler moraliskt korrupta västerlänningar också verkar ge uttryck för.. här uppfattas det dock som otrohet och är för det mesta inte accepterat.

Det är dock inte så svårt att föreställa sig vad de upplysta Europeerna såg, eller tyckte om det här sättet att leva, och snart gjorde man inte på det viset längre. Europeiskt skulle det vara!

Nåväl. Eftersom vi har kommit att acceptera den här typen av familj har det fått en hel rad konsekvenser som kanske inte är uppenbara till en början. Bilar har utvecklats under 1900-talet, och under de formativa åren, samt bilismens storhetstid var den vita kärnfamiljen tämligen odiskutabel. Det fanns inte homosexuella, det fanns inte frånskiljda, det fanns inte våldtäkt inom äktenskapet. Det fanns förvisso svarta människor, men dom såg man helst inte. En man levde med en kvinna och tillsammans hade dom två barn. Skulle man sälja bilar till familjer, vilket man skulle, behövdes alltså plats för minst fyra personer. Andra konstellationer åkte in bil. Svarta var hänvisade till buss, eller så kanske dom fick gå. Sedan dess har det förvisso tillkommit några olika variationer, sportbilar, som inte kanske främst är gjorda för att njutas av hela familjen, har två huvudsakliga säten, men inte sällan även sittmöjligheter för passagerare bakom de två främre sätena. Vidare finns det ju minibussar för den stora familjen, samt ett antal transportfordon, pickuper, minibussar med skåp och så vidare. De få försök som har gjorts att bygga billiknande fordon för transport av en eller två personer har ofta inte nått någon större spridning i västvärlden, undantaget möjligen motorcyklar. Dessa betraktas ibland mer som nöjesmaskiner snarare än seriösa transportfordon. På senare tid har förvisso inbyggda motorcyklar börjat dyka upp från några olika tillverkare. Personbilar tillverkas alltså vanligen med plats för minst fyra personer, ändock är det relativt få bilresor som sker med fullasatta bilar. Vanligen är det en hyffsat ung man som åker ensam i sin bil. Är det vettigt?

På samma sätt är det med boenden, de är också, i hög utsträckning, avpassade för familjeliv bestående av man kvinna och två eller tre barn. Inte så konstigt men kanske inte heller något man reflekterar över. Nu har hus och lägenheter ofta längre livslängd än bilar så det sker en viss eftersläpning.. men ändå.

Det är som sagt inte så konstigt att det är på det här viset. Vi har levt i den här typen av grupper under lång tid. Så lång tid att möjligheten till alternativ tycks ha glömts bort. Och ibland aktivt undertryckts.

Ett annat val vi inte har att ta ställning till är detta med tid. Dygnet är indelat i 24 timmar. Varje timme i 60 minuter, och varje minut i 60 sekunder. Varje sekund kan sedan delas upp i tiondelar, hundradelar, tusendelar och så vidare. Det finns säkert en rad genomtänkta argument för att organisera dygnet på det här viset. Argument som jag inte har letat efter eller fått förklarade i skolan. Och jag vänder mig inte heller mot det här sättet att ordna livet på. Men jag tycker att det är intressant att spekulera i hur vi levt om ett dygn hade bestått av trettio nytimmar istället. Min personliga gissning är att vi hade hunnit med fler saker. Nu är många aktiviteter, mer eller mindre slentrianmässigt, inordnade i timmar, snarare än att tidsåtgången är en funktion av innehållet i aktiviteten. Möten tar en timme, tv-program upptar en timme och så vidare. Tänk vad mycket mera tv man skulle hinna med om programmen var en nytimme långa istället! Mina funderingar bekräftades i någon mån av M som hade hört att folk hinner med fler saker ju större kalender de har. Större rent fysiskt alltså. Argumentet till det skulle vara att en större kalender kan göras mer högupplöst, så att man kan planera sin dag inte bara på timnivå, utan även på kvarts och tiominutersnivå, och således ”hinna” göra fler saker på samma tid.

För att återknyta till början, trots att valmöjligheterna bedömt är större idag än någonsin tidigare tycks de flesta leta sig in mot mitten. En tolkning av detta är att det finns en rädsla, oro, eller främlingsfientlighet i samhället som gör att avvikare straffas på ett eller annat sätt. En annan är att människor inte är så intresserade av att leva ett annat liv, utan i hög grad känner sig till freds med att leva som majoriteten, även utan hot om bestraffning för avvikare. Hrm... jag behöver lunch.

Jag tycker det är spännande att en annan verklighet är möjlig.

En fortsättning är också möjlig..

Gryningstid

Det är märkligt att komma till insikt om att man saknar insikt om sig själv. Allra helst om man är i insiktsbranschen och tror att man har koll. Det blir liksom ett steg framåt, men två steg bakåt. När sedan en del av insikten är av ett sådant slag att man börjar tveka på huruvida det är lämpligt att man har myndighetsansvaret över sig själv... ja, då är det inge kul längre.

Somliga har ifrågasatt metodvalet i det projekt som förhoppningsvis mynnar ut i att jag hittar mig själv. Säkert på goda grunder. Jag har inte så mycket valt, som snott receptet rakt av från en blandning av myter om vad man bör göra i sådana här situationer. Kanske presenterar jag det på fel sätt eftersom jag famlar mig fram utan något riktigt eller väldefinierat mål i sikte. Då blir det lättare att ta till någon Hollywoodskschablonbild. När det blir dags att sammanfatta det här kapitlet kommer det sannolikt att se helt annorlunda ut.. men det vet jag som sagt inte än.
Hör på det här, inspirerad av Zen and the art of motorcycle maintenance samt diverse bilder av den fria och lite otämjda motorcykelåkaren har jag flyktigt övervägt tanken att åka på semester på en 125a. Att med vinden i håret, nästan, puttra fram genom europa med en sovsäck och ett litet kök. Sitta på en strand i frankrike och titta ut över atlanten, åka på slingriga serpentiner i schweiz, titta på formel 1 i de belgiska skogarna, gå på musikfestivaler i skottland och dricka öl på ett mikrobryggeri i tjeckien. mumma. Lite olikt mig, måste jag få säga.

Det är lite skrämmande att jag inte alls tänkte såna här tankar för två månader sen. då gick jag och funderade på hundraser. Mein gott.. jag har verkligen ingen som helst uppfattning om vem jag är. Är det av den här anledningen som man skulle ha åkt till sydostasien efter gymnasiet? Och ändå känner jag mig inte vilsen... Inte så att jag vet precis vad jag vill... men ovissheten skrämmer inte.. istället ser jag bara möjligheter överallt.

LadyB nu är vi tillsammans igen. Och visst, skaka på huvudet du, men åh vad det är härligt att vara tonåring igen!

Verklighetens ok.

Nu när det inte längre är aktuellt att leva ett parliv har jag plötsligt kommit att hysa romantiska föreställningar om ett alternativt boende. Inte i form av ett lyckokollektiv, eller i ett inrökt skithål i nån förort med pizzakartonger på diskbänken och ölburkar här och var. Snarare föreställer jag mig ett rum som inbjuder till umgänge och samtal. Ett rum utan en arbetsplats, utan en tv med tillhörande möblemang, men väl en stereo, naturligtvis. Möjligen skulle det kunna finnas kuriosa i rummet, knasiga saker från de otaliga resor som jag aldrig företagit mig. Rummet skulle vara ombonat och hemtrevligt, det skulle vara lätt att försjunka i sina tankar med en tekopp i handen och blicken fäst någonstans på himlen utanför fönstret. Det vore festligt om min Meshuggah-affisch fick plats någonstans... men den kanske får stryka på foten.

I det här rummet som är tillräckligt litet och intimt för förtroliga samtal uppkrupna under varsin filt ska det märkligt nog även gå att ha lite större tillställningar. Inte för att jag brukar anordna såna.. men jag tycker märkligt mycket om att vara värd, och skulle gärna ha möjligheten. Eftersom jag bor själv behöver köket inte alls vara stort, men ändå tillräckligt för att laga mat åt några stycken. Hela boendet får gärna ha den där charmen man läser om i bostadsannonserna. Djupa fönster att sitta och glo i vore kanon, men hur ofta hittar man sånna egentligen? Vad jag skulle glo på? Svajjande träd... lekande barn... bilar som åker förbi.. människorna i huset mitt emot.. molnen som åker förbi... årstidernas växlingar.

En ganska stor del av den här boendefantasin är naturligtvis alla besökar jag skulle ha. Människor skulle inte vara trötta och vilja åka hem efter jobbet, försöka hinna iväg till affären innan dem stänger eller köra ett pass på gymmet. Istället skulle dem komma hem till mig och hänga. Dem skulle berätta om möten de haft under dagen, om de idéer de fått, om saker som händer i världen. Ibland skulle de stanna på mat, ibland skulle vi äta nått nyttigt, ibland nått med tjocka såser och gott vin. Vi skulle sitta tysta. Vi skulle spela musik. Vi skulle prata om böcker eller kanske spela något parti backgammon.



Trots att det råder en tämligen stor diskrepans mellan min nuvarande livssituation och den här fantasivärlden, till verklighetens nackdel om någon undrade, vill jag ändå påstå att det inte är så dumt som det är. Vi hade matbesök, vi pratade musik, möten, jobb och fritid, det var inte så många som glodde ut genom fönstrena, försvann in i sig själva eller satt med tekoppar i fönstren.. men det var rätt ok ändå.

Det här är inget löfte, inte på långa vägar. Men det kan ändå bli intressant att se var jag kommer att hamna. I framtiden.

mer av samma

Vilket innebär att världen snart kommer att befolkas av skummisar, ränksmidare, sabotörer med mera, förutsatt att man är lagd åt det hållet. Har man istället en positivare syn på människor ser man andra saker. Och så vidare.

Man skulle kunna föreslå sanningen som den lins varigenom man ser världen. Men det faller ju på sin egen rimlighet i alla icketriviala fall.

Kvar blir rimligen att redovisa sin syn på saker och ting i anslutning till vad man ser, i de fall det inte framgår.

Jag är hoppfull likt en schizofren och ser således meddelande och samband i färgsättningen på pizzakartonger, i hopknölade papperslappar och i mönstren som högarna av höstlöv bildar i trappuppgångar. Verklighet. Inbillning. En dopad hjärna på högvarv kan väl också vara sann?

Undrar om det här inverkar menligt på mina jobbchanser. Haha.. eventuella arbetsgivare gör bäst i att läsa en del del och dra sig för att komma till snabba slutsatser. Jag vet vad jag gör. Verkligen.

I den klassiska världen är det här nog fel reaktion. Jag är själv lite förbryllad.. något har förväxlats. Det var inte så här det borde vara. Eller så är den en del av ett fortsatt och kontinuerligt växande av precis det slag jag har företagit mig. Det ena utesluter förvisso inte alls det andra.

Det är inte alls som det borde, men ändå märkligt underhållande med all all förvirring, perspektiv och pikanta insikter.

Visdom #1

Som man söker ska man finna.

danse macabre

Blue van Meers pappa brukade säga något om att Sanningen, trist och glåmig, för stå för sig själv i ett hörn på alla fester. Till skillnad från t.ex. Den Vita Lögnen, Romantiken och Sexigheten som alla får uppmärksamhet, gratis dricka och översvallande uppmärksamhet från pojkar med för mycket vilja och för lite erfarenhet, får man förmoda.

Sanningen, trist glåmig och helt befriad från sexappeal. Kanske är det enda vettiga att släppa taget. Men likt en överförfriskad pojke med en vilja som inte matchas av en lika stor erfarenhet är jag inte intresserad av vad som är rätt eller bra. Jag vill ju bara dansa...

Ending Theme

Det går dåligt för Js fantasier.

Och det är väl okej... hela situationen pekar på sätt och vis på det. Men som vanligt förstår jag inte vad som hände. Ingen av oss var uppenbarligen på topp, men att det skulle ta snurr såhär? Det var ju nu det skulle börja, the next level. Istället Game Over.
Det fanns kanske indikatorer. Men ändå. Trist.

Men visst... ibland får man väl inse att det inte funkar, även om man skulle vilja.

Tack för den här tiden, det var glatt så länge det varade.

Snart får jag väl ett jobb dessutom.

Mörkret lägger sig
man skulle kunna gråta
men livet ler mot mig
och allt är en gåta.

Utanför finns en värld,
men på insidan ryms en annan
Den ena saknar flärd och är inte mycket värd.
Den andra saknar kanske också flärd, men är istället allting värd.

Livet ler mot mig.
Mörkret lägger sig.

Återgång.

J med den livliga fantasin har siat. Han har gjort prediktioner om vem som kommer att bli min livskamrat. Just för tillfället är det rätt höga odds på hans utfästelse med tanke på tillståndet i världen... men det är klart, hade han gjort samma förutsägelse i sommras hade tett sig än mer märkligt. Nu har ju ändå vem som helst chansen.

Det blev konsert idag igen, Ane Brun hade ett litet framträdande Strand och jag var där med vänner. Dock kom jag rätt tidigt och vännerna rätt sent, så jag fick sitta och sippa rödvin och vara svår ett tag innan de dök upp. För en gångs skull kände jag mig inte som en idiot när jag satt och väntade på folk.. Jag får erkänna att jag har en bit kvar till film noir-hårdingarna som dricker scotch i baren och muttrar åt folk, men ändå, helt klart ett steg i rätt riktning. Senare fick jag tillfälle att berätta att jag tycker att det är roligt med musik, helst dödsmetall. När jag ombads utveckla berättade jag om ISIS, Opeth och Meshuggah. Sen kom det inga fler frågor.

Under middagen kom jag och M plötsligt in på en diskussion om värde. Det hela gick så snabbt så jag har svårt att återskapa samtalet som förde oss dit, men väl där fick jag chansen att berätta om mina idéer om välmående och värdedefinitioner. När han pressade mig att konkretisera mina idéer pekade jag på kineser som sysslar med kaligrafi och japaner som övar svärdkonst. Tveksam över det rimliga i att ha ett helt land med kaligrafer försökte jag förklara att det inte spelar någon roll vad det är man strävar efter, så länge det är något annat än idag. Eller, kanske ännu hellre, så länge man har ett bättre skäl än idag. Kanske är det det det hänger på.. Att man måste veta vad det är man är ute efter, och helst även varför. Nåväl, när jag hade förklarat lite mer tyckte M att det där är ju inte fel på individnivå, utan på en samhällelig nivå. Ja, det må vara hänt, sa jag.. i så fall borde väl samhället förändras? Ungefär här slog han ut med armarna, slutade lyssna och kallade mig för idealist. Men erkände att han själv kände sig som en cyniker i jämförelse.
Även om jag inte lyckas övertyga någon annan tycker jag fortfarande att det låter rätt i mina öron... problemet är ju dock, som M är inne på, hur det ska implementeras på ett rimligt sätt.

Sökandet fortgår.

Tom och Penelope

Det är en händelse som ser ut som en tanke. Men nej, det kan det inte vara?! Nej. Det kan det inte vara.

De senaste dagarna har mitt obönhörliga åldrande kommit upp på tapeten. Det tycks som att jag inte är... låt säga 21 år, längre. Något som kanske inte kommer som en chock för många.. men som ändå stang till i min självbild. Att vara fåfäng är en hård branch :(

Efter en viss uppstartssträcka har jag nu kommit igång och börjat läsa 1984. Jag gillar beskrivningarna av hur och varför maktbalansen upprätthålls. Kanske har jag livlig fantasi, men nog går det att se paralleller. Dock känns boken mer hoppfull, så till vida att det finns någon eller något som aktivt strävar efter att samhälle av otänkare och viljelösa konsumenter/producenter. Det skänker på något vis en liten känsla av hopp... Men men, jag har inte läst färdigt än, så vi får väl se vad som händer.

Vi får väl se vad som händer.

genombrottet

det var magiskt. fyra unga grabbar stod och dansade framför mig. headbangade friskt. musiken... åhh.. fan va bra det var!

...tröskeln till omvandlingen.

Den professionella bedömningen av mitt senaste frisyrförsök är att jag ser ut som Mc. Dreamy. Världen ligger, bedömt, för mina fötter.

Annat som har sagts är att jag formulerar mig helt fantastiskt och är det norrländska lugnet personifierad. En bild som blir lite suddig i kanterna eftersom jag fipplar med händerna när jag pratar, men ändå.

Vidare så låter "introvert" mera negativt än "tar inte så mycket plats i sociala sammanhang".

Mapos fria associationer utifrån mitt senaste frisyrförsök är, av blicken att döma, inte först och främst Mc. Dreamy, utan det lite stereotypt manliga, vadå har du klippt dig?

Ikväll: konsert.

här är mitt liv

"Säg att du har gjort slut med uppsala, flyttat till sundbyberg och står redo att ta dig an nya utmaningar."

little did she know..

Ute. Möjligen även lite mitt emellan.

Sen jag börjat söka jobb mer aktivt har jag upplevt en hel massa intressanta saker. En av de mest skrämmande och fascinerande upplevelser jag haft var hos ett företag som gav mig ett test. Testet bestod av två delar och avsåg att predicera hur testpersonen uppför sig i olika situationer, främst jobbrelaterade situationer. Testet var till sin natur mycket enkelt. I den första delen ombands man att från en lista välja ut egenskaper som man tyckte att andra personer skulle uppfatta en själv. Egenskaperna var i stil med; pålitlig, proffesionell, pratglad, ambitiös, envis, egoistisk, lagspelare, givmild, rättvis, festens medelpunkt, blyg osv. I den andra delen ställdes en snarlik fråga, ungefär "hur upplever du dig själv?" Alternativen man hade att välja på var de samma som i första situationen.

När jag sedan gick igenom mina testresultat med företaget fick jag uppläst för mig vad mina olika val predicerade för egenskaper och hur de skulle uttrycka sig i olika situationer. Resultatet var, med tanke på testets skenbara enkelhet, fantastiskt träffsäkert. Jag började skratta när resultatet framställdes som en berättelse om mig själv och var något motvilligt tvungen att erkänna att jag i mångt och mycket kände igen mig i berättelsen om mig själv. Där och då blev jag mäkta imponerad, det är jag för all del fortfarande, men nu har en annan tanke och känsla tagit överhanden. Vet man bara hur kan man läsa mig som en öppen bok. Samt att jag har hyffsat god självkännedom.

Tidigare i min bloggkarriär ställde jag frågan om hur mycket man kan utläsa om mig baserat på de tankar jag formulerar här. Om jag minns rätt trodde jag att det var mer än jag var helt säker på att jag var bekväm med. Nu har jag dragit slutsatsen att man kan förstå mig så mycket man nu kan förstå en person. Dock är jag inte lika säker på att det gör mig obekväm längre.

Som ett barn av min tid grubblar även jag ibland på mitt värde som människa. Vissa egenskaper matchar inte alltid förväntningarna jag eller andra kan få för sig att lägga på mig och den här skillnaden i mål och resultat får det ibland att skorra i mig. Därför blir jag lättad och lite förvånad när jag vaknar upp och inser att andra människor, med mer, rikare och annorlunda erfarenheter, har samma egenskaper som mig själv, men tycks fullständigt obekymmrade, över att mål och resultat inte ligger i linje med varandra. Min slutsats blir naturligtvis att de inte anser att resultatet skiljer sig från målet, eller, kanske en mer harmonisk slutsats, att det där med mål för olika beteenden kommer att generera fler förlorare än vinnare och refuserar tanken på det helt och hållet. Jag känner att jag inte riktigt får fram vad jag menar, men det är kort och gått att problemet är ett icke-problem av en eller annan orsak. Dessa uppvaknanden skänker mig ett visst lugn, och dessa grubblerier bidrar säkert till formandet av mig själv. Men jag kan ibland önska att vi, som ett kollektiv, slapp sånna här funderingar helt och hållet.

Vid ett annat jobbsökarrelaterat tillfälle frågade man om jag hade författarambitioner. Jag hade fyllt i en blankett med frågor om personliga drivkrafter, ombetts att redogöra för erfarenheter och kunskaper inom olika områden och så vidare. Jag författade mitt svar efter bästa förmåga, gjorde en apdålig intervju och fick inte jobbet, men gick ändå därifrån rak i ryggen. Fortfarande har jag dock att komma på vad jag vill säga.

Under ett samtal i sommras rekommenderades jag Zen & the art of motorcycle maintenance av Robert M. Pirsig. För ett antal veckor sedan fick jag boken skickad till mig som ljudbok. Jag började lyssna igår och har nu kommit ungefär två tredjedelar in i boken. Det här är mitt andra försök med ljudböcker. I gymnasiet lånade jag Sagan om Ringen, tog på mig hörlurarna och satte mig till rätta i en fåtölj. Knappt hade förordet slutat innan jag somnat. När jag lämnade tillbaka boken hade jag kommit ännu kortare än jag gjorde när jag försökte läsa den ett antal år tidigare. Jag har fortfarande inte läst ut den. Denna gång har ljudboken gjort ett större intryck på mig. Säkert hjälpt av att jag tycker att boken är rätt häftig. Tyvärr, måste jag säga, har jag svårt att göra något vettig eller produktivt som kräver någon form av tankekraft när jag lyssnar, ty så fort jag formulerar en egen tanke tappar jag tråden fullständigt och måst gå tillbaka i lyssnandet. Däremot tycks Mahjong (men inte Minesweeper) och långa skogspromenader gå bra. Mer om innehållet kommer säkerligen att dyka upp i ett senare inlägg.

Appropå läsföreteelser som får en andra chans har jag nu börjat läsa Sofies Värld av Jostein Gaarder. Förra gången, som jag inte minns när det var, var jag tydligen för ung och otålig. Nu är jag uppenbarligen äldre, tycker att texten är fadd, men att den översiktliga filosofigenomgången är rätt trevlig. Och, slår det mig, en annan bok som ska få en andra chans är Män är från Mars och kvinnor är från Venus av John Gray. Förra gången det begav sig skulle jag bara ha något att bläddra i innan jag somnade och stoppade tillbaka boken i hyllan när jag vaknade upp dagen därpå. Vi får se om jag vaknar upp den här gången också. F är måttligt imponerad, menar att den är skriven av en man som är ute efter att friskriva korkade män och skyffla över ansvaret på kvinnor. Eller åtminstone mena att det inte enbart är männens fel.

Usch, nu blev det lite dystert igen.

Inne.

Det gångna året har jag suttit hemma. Jag har inte väntat. Inte letat eller funderat. Jag har suttit hemma och låtit tiden gå i hopp om att det skulle ta mig någonstans. Än kan jag inte avgöra om jag faktiskt har kommit någon vart, men jag lutar åt att jag inte har det.

Sakta men säkert börjar jag inse att det här viljelösa sittandet kan vara ohyggligt oattraktivt. Kanske är det symptomatiskt för den här typen av uppvaknanden, men det känns som att det skett bara lite lite för sent. När det tycks som att man har gått för långt på den inslagna vägen för att det ska vara meningsfullt att vända om. De här dagarna känns det som att jag har slösat bort ett helt år.

Men samtidigt, detta uppvaknande, både hoppfullt och olycksbådande. "Om det är menat kommer det att lösa sig". En del verkar lösa sig, det är mest en fråga om när. Den andra delen däremot... är en fråga om hur.

Under hela året har jag mer eller mindre gått och inväntat en sån brytpunkt, när saker och ting ställs på sin spets, olika alternativ ska vägas mot varandra, jämföras och diskuteras. Att den skulle komma var inte alls förvånande med tanke på omständligheterna. Ändå togs jag fullständigt på sängen. Vad hade jag föreställt mig? Vad trodde jag diskussionen skulle innehålla? Hur blev det såhär?

smått, kort och gott

Wired.com har en intressant artikel om placebo-effekten. Den tycks bli starkare och starkare med åren och ny har de stora medicinföretagen insett att de måste ta itu denna veritabla elefant i köket.

Gårdagens filosoficafe var något av en upplevelse. Det var inte så mycket ett samtal och resonerande som ett utbyte av någras favoritidéer och personliga reflektioner. Vid tre tillfällen sa folk åt någon annan i gruppen att denne pratade för mycket, hade för trång hjärna eller att den störde de övriga. Jag häpnade.

Det har varit mycket läsning på sista tiden. Det har varit mycket trevligt. Världen är onekligen en besynnerlig plats och livet som befolkar finns på den än mer så.

Led Zeppelin har en låt som heter

Communication Breakdown.

September.

Idag frågade två flickor om jag brukade vara på TV.
Ser jag ut som någon? Ser någon ut som mig?

Jag sitter i vardagsrummet uppkrupen i soffan med en bok i ena handen, ett glas vin i den andra. Lejonparten av belysningen kommer från levande ljus, men i ena hörnet hänger en ful men önskad ljusslinga med gula och bruna plastlöv om vartannat. Godspeed! You black emperor och MONO i öronen.

F är i hjärtat, värmer.
T i tankarna. Vad var det som hände?

Jag vill ha ett jobb.

huvudet i sanden

vad tänker jag med..?

Om ägande

DN startade en insidanserie om ägande idag. En politiker på vänsterkanten intervjuades om sin inställning till ägande och prylar. Om jag förstod henne rätt så var hon ganska kluven. Dels kunde hon känna stor tillfredställelse av att ha vissa prylar och att de var bara hennes. Dels kunde hon känna sig "fångad" av samma prylar; att de ställde krav på henne som hon ibland undrade om hon kunde leva upp till. Hon verkade även känna lite skuld för att hon tyckte om att äga eftersom hon var en vänsterpolitiker och som sådant kunde det vara fult att tycka om att äga.

Det ska bli intressant att se vad står i de kommande artiklarna. Att lycka och eller välmående inte nödvändigtvis är att ha mest, flest eller det senaste borde väl stå klart för de flesta som har funderat på ägande. Dock får man väl medge att ägande kan anses stå för någon form av trygghet i dagens samhälle. Om den tryggheten är reell och faktisk, eller en effekt av att alla andra äger och vill äga, och man därigenom tillhör majoriteten och känner trygghet i det kan man kanske fundera på.

Ägande som binder kapital ger ju en viss långsiktighet åtminstone. Och det i sig kan ju kanske vara trygghetsskapande.

Det här skulle kunna utvecklas till en diskussion om meningen med livet: lycka, välmående eller någon sorts maximering av något. Eller fortsätta vara en diskussion om ägande och havande. Egentligen tror jag att det vore bra för den senare diskussionen om den förra hade kommit fram till något svar. Då skulle man kunna diskutera ägande och havande som medel för att åstadkomma meningen med livet. Men eftersom meningen med livet fortfarande är utom räckhåll... ptja.. då tycker jag att det blir lite svårt att säga något meningsfullt om förhållandet till ägande.

Men jag vill ändå skissa upp en tanke som slog mig när jag läste artikeln. Den går ut på att det finns någon typ av mening eller målsättning med livet, t.ex. inre frid, utvecklande samlevnad med andra, hållbart företagande, barnuppfostran, att skapa en livsuppehållande situation eller något annat. För att nå det här målet har människor, samt djur (åtminstone i det sistnämnda fallet), traskat runt på jorden, käkat kottar, bark, pinnar, andra djur, bär, växter. Någon gång började man ta på sig djurhudar, tända eldar och bo i grottor. Dessa förändringar utgjorde medel för ett mer framgångsrikt upprätthålande av liv. Bor man i en grotta och kan värma sig med kläder och eld går det lättare att leva, man får mer krafter till att tugga i sig större kottar, man kan gå längre för att hämta pinnar eller hitta nyttigare bark, osv. Utvecklingen har sedan inneburit att vi har fått mer och fler medel för att uppnå meningen med livet, dvs. att upprätthålla en situation som innebär fortsatt liv. Under mänsklighetens tid här på jorden har utvecklingen rullat på och vi har kunnat lägga ytterligare medel för upprätthållandet av liv till den redan befintliga högen av saker och beteenden. Högen har blivit så stor att för de flesta av oss är det inga som helst problem att upprätthålla ett liv, vi bor i hus, vi köper mat i affären och så vidare. Att leva är helt enkelt inget problem längre. För någon. Överhuvudtaget. Kvar är i stället högen med medel för att upprätthålla livet. Någonstans på vägen tappade insikten skillnaderna mellan livet och prylarna, och började förknippa meningen med livet med prylarna. Man skulle kunna tänka sig att den här strävan efter prylar är ett slags darwinistisk överlevaregenskap och att den med mest prylar hade störst chans att överleva. Med en sådan tolkning har vi inte tappat någon insikt utan lever i så fall något slags naturliv... men eftersom en sån tolkning inte passar mina syften dömer jag ut den med argumentet att alla dessa prylar är onödiga eftersom ingen hotas till livet av brist på prylar längre. Det är väl snarast motsatsen som råder.

För att sammanfatta såhär långt. I beynnelsen fanns jaget, målet och medlet. I takt med att medlen utvecklades och målet blev uppfyllt, med råge till och med, bleknade målet bort och sakta men säkert började folk att identifiera medlet som målet, eftersom andra mål tycktes frånvarande. Ivrigt påhejjade av fulkapitalister och reklamare.

Lösningen tycks således enkel. Betrakta medlen som medel och försök hitta tillbaka till målet, och använd medlen för att komma dit.

Om målet är att uppnå en viss status i samhället och medlet är ägande då? - säger du. Well, då är målet felaktigt, säger jag, samt, se motivering ovan. Det är för övrigt här jag skulle behövt diskuterat mig fram till meningen med livet, och på så sätt kunna vifta bort den här typen av invändningar. Frånvaron av en mening med livet gör, som jag påpekade tidigare, att hela diskussionen om ägande och havande inte blir fullt så relevant som jag kan önska.

limbo kommer från skymningsland.

J är trött på att ha samma diskussioner år ut och år in utan att någonsin komma fram till något.. utan att kunna ta samtalet vidare.

Vi var inne på det vid något tidigare tillfälle, att det inte är människorna som utvecklas.. bara utanpåverket. Vad ska man göra med en sån tanke? Är det sann? Allmän rösträtt är hundra år gammalt... är det utanpåverk? Tänker vi större/häftigare/mognare tankar idag än på femtonhundratalet? Mycket har nog förändrats. Men mycket är nog snarlikt.

Appropå det så undrar Matthieu Ricard om det inte är lite märkligt att vi lägger tid och energi på träning åt våra kroppar men väldigt lite träning åt tanken. Det är svårt att argumentera emot.

Jag bläddrade i en tidning som hade ett reportage om att "down shifta", jajjemän, du läste rätt. Övriga kommentarer är överflödiga. Fast egentligen tycker jag att idén som sådan är attraktiv. M fick påökt och svarade med att gå ner i tid. Hail.

Linje lusta... trots varsam men ambitiös guidning ser jag inte storheten. Men jag har kommit att respektera den mer och mer under dagen. Det var någon i dagstidningen här om dagen som efterlyste en mer provokativ intelligentia. Som efterlyste fler framstötar i alla möjliga riktningar från de som har förmågan och privilegiet att få ägna sig åt idéer. Som menade att ja visst, det blir fel och tokigt på vägen, men med tiden trimmas de värsta kanterna ner och de grövsta avarterna försvinner. Kvar blir framsteget. Utvecklingen.
Det är inte för inte man säger att det är en hårfin gräns mellan ett geni och en dåre.

HP har fel, datorn har ju blivit rolig igen.

Med synergy igång kan Neo slänga sig i väggen.

Foundation

Efter en irrvandring i Huvudstaden hittade jag mig själv i de gamla kvarteren.. om man är utrustad med en torr humor kanske man kan uppskatta att det var där jag hittade en bok om framtiden.

Boken är nu slut. Jag är fortfarande hungrig. Tursamt nog finns det en hel radda böcker kvar att läsa i samma serie. Det kommer att bli en ljuv sommar.

ingenting

Verkligheten...

det är så mycket man kan säga om den.

Gladast är räven.

En av de två afficherna från tanketombola sitter nu uppsatt på insidan av ytterdörren. Därför känner jag mig ung och viril. Tänk så märkligt..

Jag gissar att det har med en kraftful romantisering av Okej-posters. Jag höll aldrig på med dem när jag var ung... Okej hade nog haft sin storhetstid när jag växte upp.. Eller så var det jag som var för sen, för tidigt eller för fel som vanligt, som inte fattade galoppen. Däremot förstod jag att Okejposters var ett tecken på ungdomlighet och trendighet. Så nu, när jag är på väg mot min tjugosjätte födelsedag sätter upp den fjärde bandpostern i mitt liv, firar jag att jag (fortfarande) är lite ungdomlig. En gnagande känsla hävdar att jag kanske är för sent ute.. att ungdomlighet hörde tonåren till, och att jag alltså ännu en gång skulle stå kvar på perrongen efter att tåget gått, tagit av på fel avfart, tappat kortleken i sjön och.. så vidare. Men lika glad är jag för det. Kanske till och med gladare.

hipster

"Angster" föreslogs tidigare i veckan som namn på den ultimata evildoern.

Andra bra namn för fantasifigurer är t.ex.

Horatio Lovejoy

Sen har jag inga fler. Det kanske kommer.

Jag är inte helt på det klara med vad Horatio gör för något, eller varför han är intressant, annat än att han har ett ballt namn. Men man skulle kunna tänka sig en karriär som charmör.. som sol och vårare. Han skulle kunna ha varit side-kick till någon som inte fick vara med i en av de tidiga 007-rullarna som utspelade sig på en solig strand någonstans.. Halvsliskig som charmörer brukar.. lite för bling runt halsen och på fingrarna, en vältrimmad mustach, hår på bröstet. Uppknäppt skjorta naturligtvis.

Godspeed, you crazy diamond.

Hantverk

Att få saker att fungera med händerna är synnerligen tillfredställande. Man skulle blivit hantverkare.

smått och blandat

Igår tänkte jag lägga ut texten om att farorna med att äta frukt, men en hel massa andra bloggerister hann före. Så jag låter bli. Men vill ändå påpeka att jag tycker det är intressant att se hur folk kommenterar olika nyheter. Och förvånas återigen hur lätt det är att bilda sig en uppfattning om en person på bara några få raders kommentarer till en artikel som man har en egen uppfattning om. Om Stoffe56 säger "Åhh, neeej, och förra veckan fick man inte äta kött, nu är det frukt, nästa vecka blir det väl mediciner. Lika bra att äta det som är gott, vi ska ju alla ändå bara dö." och länkar till sagda fruktartikel... ja... då målar jag blixtsnabbt upp en bild av Stoffe och hans mentala kapacitet, intressen, bostadsort, barnuppfostringstekniker och hobbys.. Men en så varierad palett och såna livfulla drag att jag nästan blir rädd för mig själv.

Fördomsfri? Jag? I beg to differ.


Men idag är det måndag den fjärde maj. Dvs. dagen då jag presenterade mitt examensarbete. Jag blev glatt överasskad av den fina uppslutningen på presentationen. Dessutom fick jag ett samtal i morse med lyckönskningar från någon som jag inte alls förväntade mig det ifrån. Stort tack.

Jag var sen och lämnade blod. Men vann ingenting på lotteri-kompensationen :(

I helgen såg uppsala ut som på samma sätt som jag föreställer mig att en soptipp i ett uland gör. Minus människorna som går och letar levebröd bland soporna, minus afrikaner i kostym, minus gul sand, minus ganska mycket som har med uländer och afrika att göra överhuvudtaget faktiskt... Nåja, det såg överjävligt vidrigt ut och jag skäms för att vara människa och student.

Oh yes. Fru Fortuna ler mot mig.

puss hej.

Oracle och Sun har bättre namn än Microsoft, för att inte tala om IBM

Oracle köper Sun.

Jag förstår inte riktigt varför, men det känns stort och viktigt.
Och jag känner ett stort behov av att jobba hos dem.

jag är förbryllad.

Vems behov fyller det här?

Det senaste i bokväg är alltså Vems islam av Mohammad Fazlhashemi från förra året. Än så länge har jag bara kommit igenom tre kapitel, islams framväxt, det muslimska arvet samt genusjihad, men det gör ingenting. Jag är redan trollbunden.

Det hela är lite pinsamt egentligen. Min syn på Islam och muslimer har hittills till stor del härstammat från vad man kan se i media, uppblandat med en generell skepsis mot troende. Men här får jag alltså chansen att konfrontera mig själv guidad med varsam hand av Fazlhashemi. Inte sällan tycker jag att han skriver lite väl inbjudande. Men det kanske är resterna av min okunskap som talar. Uppblandat med det uttalade syftet att nyansera bilden av Islam och påpeka att det finns fler utövare än de fundamentalister som figurerar i medierna. Nåväl, gärna för mig.

Jag tänkte redan när boken kom ut att jag skulle ta och läsa den. Så skedde inte, tanken föll ur minnet och boken lästes aldrig. Men som jag beskrev här om dagen har vi nu alltså förenats. Ett år senare.

Mats Svegfors diskuterade bloggar i SRP3 under lunchen idag. Det var någon som var affilierad med Aftonbladet som ifrågasatte Svegfors åsikter om att många bloggar är av insändarkaraktär, snarare än journalistiska. Som argument hade hon två oberoende bloggare som hade granskat sakförhållandena i något fall hon beskrev. Jag blev matt. Det är väl nästan övermåttan generöst att påstå att bloggar är av insändarkaraktär? Kitty förundrades här om veckan över omsvängningen som ägt rum från när hon var liten när dagboken och dess innehåll var det mest hemliga som fanns och beskrev inte lustfyllt hur hon skulle dö om någon på skolan hade läst det, inte så att jag hörde det åtminstone (trots att jag mycket väl kunde föreställa mig hur det skulle låtit). Jag är mer inne på hennes linje.. Dvs. att en blogg är ett klotterplank för... personer med ett, verkligt eller ej, kommunikationsbehov.

För övrigt kan jag även hålla med om det något besynnerliga i att fläka ut sitt liv på internet, för vem som helst att ta del av. Vem skulle vara intressrad, och vad tjänar jag på det?
Jag har tidigare varit inne på att det skulle kunna fungera som ett testlabb för mina tankar och idéer. Att under överinseende få utveckla tankegångar åt lite olika håll och förhoppningsvis få lite respons om jag håller på att tappa kontrollen/balansen/fattningen/förståndet.

Jag sökte ännu ett jobb idag. På uppmaningen "skriv några rader om hur du ser och tänker på framtiden, så lovar jag att vi snart hör av oss" la jag ut texten om mina idéer om den roll IT ska spela i framtiden. Samtidigt som jag försökte problematisera den devis företaget i fråga har. Jag är själv ganska nöjd med min lilla kreation, väl medveten om att den kanske inte ser ut som standardformen i såna här sammanhang. Vi får se om dom nappar. Då skulle jag bli imponerad av dem.

Efter att Stuff white people like påpekade det orimliga i att ha en Moleskin med samma funktion men lägre hipstervärde än vilken annan anteckningsbok som helst, har jag nu fått bekräftat att jag tänkte rätt när jag tänkte om. De få gånger jag har försökt föra dagbok med penna och papper brukar jag ledsna efter det första inlägget. Det tar ju sån fantastiskt lång tid att skriva för hand?! Ibland brukar jag tänka att det kanske är bra.. Att man får tid att väga sina ord, att man hinner formulera sina meningar i förväg. De bökiga redigeringsmöjligheterna bidrar ju även till att man lär "ta ut en riktning" och strukturera upp sin text redan innan man börjar skriva. Något som sannorlikt inte lär inverka menligt på den typ av texter jag vanligen skriver, nämligen sånt som nån annan ska läsa och bedöma. Men med dagboksskrivande så är förhållandena något förändrade. Kanske kan man hävda att det finns en poäng med att skriva som det kommer. Att låta orden flöda ner på skärmen samtidigt som man tänker dem? Finns det inte till och med sådana som hävdar att man kan fatta en penna, varpå den börjar skriva automagiskt utan att man tänker så mycket på det om man t.ex. har varit med om något traumatiskt? Eller så blandar jag ihop verklighet och hollywoodproduktion nu.. Nåväl, det gör det samma.

Det är dags att runda av, och vad passar väl bättre som avrundning än följande:

Mats Svegfors - Aftonbladetkvinnan
2 - 0

tanketombola

Under nittonhundratalet har USA växt till att bli en av de största kulturexportörerna i väst. Allting tycks komma därifrån film, musik, tv-serier och en uppsjö av trender; att äta skräpmat och bli tjock, att svälta sig och bli size zero, tankar och idéer om innehållet i det goda livet. Exemplen skulle kunna fortsätta i oändlighet.

Förr i tiden, på sjuttiotalet kanske, diskuterades kulturimperialism. Jag vet inte om det bara är jag, men jag tycker nog att det har en negativ klang. Och jag tror att man i debatten även ville hävda värdet av de inhemska kulturuttrycken samt det hälsosamma i att låta sig influeras av flera kulturer. Men det kan alltså vara min egen okunnighet, och vilja eller kanske förhoppning, om vad kulturimperialismdebatten handlade om.

Hur som helst. Under en tid nu har Kinas och Indiens kommande inträdde bland superekonomierna i världen diskuterats. Det verkar inte vara en fråga om om, så mycket som en fråga om när, om jag har uppfattat saken korrekt. Med ekonomiskt inflytande verkar det ofrånkomligt att vi kommer att se ett större kulturellt utbyte även med dessa ekonomier, på samma sätt som vi gjorde med Amerika efter andra världskriget.

Det kanske är symptomatiskt för det jag håller på att säga, men jag vet inte så mycket om dessa kulturer så att jag skulle kunna våga mig på att spekulera om vilka seder och bruk vi skulle kunna tänkas importera från dessa länder. För närvarande känns det avlägset, men det kan nog ändras snabbt. Se bara hur folk pluggar kinesiska och what nog på skolorna här hemma, allt för att möta framtiden. Nåväl.

Para den här möjligheten med chanserna för att USAs inflytande i världen minskar på grund av interna konflikter, ekonomiska svåriheter, protektionism, trötthet med mera.

Nu har jag gått tankarna något i förväg, inser jag, eftersom jag hade tänkt fråga vilka eller vad vad som skulle fylla det kulturella tomrummet.. men.. Ja, sånt är väl livet ibland. Poängerna kommer inte alltid ut som man tänkt.

Äh, va fan, lång historia kort: Vore det inte fint om alla kunde bli lite mera sansade i sitt omfamnande av allt som är dåligt? Och vore det inte fint om företag och företagare blev lite mindre giriga och lite bättre människor?

Är det lättare att vara sansad om man har flera alternativ? Är dom bättre människor i Asien?
Jag gissar på Ja, respektive Nej. Dom är säkert av samma skrot och korn som alla oss andra. För övrigt vore det trist om Kina blev exportörer av politiska idéer... dom verkar inte heller särskilt sansade.


Efter att Making Money tog slut när jag rullade in i Stockholm här om dagen plockade jag upp Vems Islam på vägen hem. En bok som åtminstone i första kapitlet beskriver det strålande kulturutbyte som funnits mellan muslimska samhällen och icke-muslimska genom historien. Det verkar bli spännande och intressant läsning.


Att vara sansad, det kanske är det det kokar ner till?

För övrigt hittade jag två affischer på stan här om dagen. De plockades ner och togs med hem. Jippihej.

distribuerade bokmärken

Var kan man lägga bokmärken och sånt som man hittar för att sen kunna kolla igenom dem på sin huvudsakliga dator?

Här?

http://lathund.wordpress.com/

Vart ska jag ta vägen då?

01.11 man kan fråga sig varför jag fortfarande är vaken. jag gick och la mig för över en timma sedan.

01.12 Jag skriver på blog.

01.13 Jag måste skaffa mig ett jobb, pronto.

01.45 Det verkar finnas en del jobb man kan söka åtminstone.

motorvärmare

Jag vet inte vad skräddaren säger. Men jag säger ja till kvotering.
Väl medveten om att jag inte kommer att kvoteras in och alltså slipper eventuella tvivel det kan föra med sig.

och det här med att tro på feminism men inte vilja kalla sig feminist... vad handlar det om egentligen? Jag har förstått att det finns en massa olika varianter.. (är det inte typiskt kvinnor att inte kunna hålla sams i grupp?) och genom att gå med på att man är feminist kanske folk får märkliga associationer till... jag vet inte vad. Aggresiva manshatare. Och.. det kanske man inte vill. Men i den värld jag skulle vilja leva i, kunde ju denna eventuella missuppfattning, vara öppningen till en givande diskussion om feministiska teorier och synsätt... Är det lättare att ha den diskussionen om man från början fjärmar sig från titeln för att sen, så att säga, slinka in bakvägen igen? Kanske.. Vad vet jag.. det är så sällan någon som vill veta någon om mina åsikter.

Appropå de flygande skorna som plågat makteliten de senaste året började jag idag fundera på hur lång tid det kommer att ta innan presskonferenser med mera kommer att ske i strumplästen. Ett alternativ vore förstås att sluta ge presskonferenser..

Det sägs att ju mer man skriver. Desto mer skriver man.

Efter att jag börjat läsa en bok av en samuraj har jag blivit lite sugen på att börja fäktas igen. Vi får se om det rinner ut i sanden när boken tar slut.

Hur gör man en saga?