lock the door, kill the light, noone is coming home tonight.

Kan man sitta på en hög häst och ha fötterna på jorden?
Verklighetens folk, är det jag?


Här sitter jag i en lägenhet i sundbyberg, där jag bor. Jag har idéer om världen, tips på förbättringar, förslag på förändringar.. jag har observationer, synpunkter och frågor. Men så finns det ju en värld utanför också. En värld där jag aldrig kommer att vara, alldeles oavsett hur mycket jag reser runt.

Vad jag ser i världen kommer alltid att skymmas av mig själv. Verkligheten, således, som den förmodas vara, till synes för evigt höljd i det dunkel som är oss själva.

Är det det västerländska samhället, min vetenskapliga skolning och frånvaron av ett större väsen som gör Sanningen till det största uppnåeliga, målet? En Sanning som aldrig kan observeras så som den är naken eller ohöljd. Är det orimligheten i strävan mot ett ouppnåeligt mål som gör den här relativismen så tröstlös?

Vad är det för vits mot att sträva mot ett mål man aldrig kommer att finna? - Men man kanske hittar nått på vägen? Ja, det kanske man gör. Men vad är det..? Sanningen är det inte.. vrid och vänd lite på det så vet man till slut inte alls vad man har. Stort? - Ja. Litet? - Ja. Viktigt? - Ja. Oviktigt? - Ja. Sant? - Ha! Vad betyder det?

Om Sanningen så som jag har tänkt den, kunskap om världen, är en resa utan slut...


Det finns möjligen ett par andra Sanningar här i världen. Mången tror på livet efter detta i form av himlen och helvetet, en dömande gudomlighet som sorterar upp döingarna när den tjocka damen har gjort sitt sista framträdande. Jag tänker mig att den Sanningen även kan ge nån form av ledtrådar i livet.. även om de är så hopplöst idiotiska som "Guds vägar äro outgrundliga.." wtf är det liksom.

Ähh.. åt helvete med alltsammans.