Stor i orden, liten på jorden.

Det ligger nog en del i vad F sa om umgänge.

Det finns så mycket man kan tänka på, men ändå går jag bara tomgång.

Hanne Kjöller uttalade sig om barnen av imorgon och föräldrarna av vår tid. Om vad det är att vara en människa. Vilka egenskaper vi bör besitta som medborgare och medmänniskor och hur vi förvärvar eller inte förvärvar dessa egenskaper.

Vill man ge hennes idéer en liten spinn och krydda upp dem lite skulle man kunna säga att vi i modern tid har blivit för fästa vid våra barn och/eller har fått för stora möjligheter att ta hand om våra barn. Nu vet jag inte om det håller för en närmare granskning, men ett resonemang skulle kunna se ut såhär. Förr hade folk fullt upp med att försöka leva. Mamma var hemma och slet i huset, pappa var på fabriken, ute på åkern eller i skogen. Ungarna sprang omkring och var lite för sig själv... Enter välfärdssamhället och ett liv i relativ lyx. Plötsligt har vi råd att ge saker till barnen, möjligen även tid i ökande grad. Eller, man kunde åtminstone skjuta till lite grann, skjutsa ungen till träningen eller nått annat. Sopa gatan framför.. curla, så att säga. Barnen har blivit våra egna, snarare än samhällets. Och eftersom jag kan, så bör jag, ge mina barn det bästa. Skydda dem från livets hemskheter.. osv. Ingen gillar ju gråtande ungar, eller ännu värre ungar som håller på och bråkar för att dom fått ett nej. Ge dom chokladen istället så håller dom truten i åtminstone ytterligare några minuter. Hanne hade ett exempel där man hade slutat ha ett lotteri för ungarna när det var gårdsfest eftersom det bara var en eller ett fåtal ungar som kunde vinna, och resten, således, skulle förlora. Det var inte acceptabelt. Jag tvivlar inte på att det i varje tillfälle är lättare att följa med än vad det är att säga stopp, sätta sig på tvären och "ta fajten". Men likt Hanne kan jag undra vad det gör med de små. I förlängningen... Hanne tyckte sig se tendenser alla redan, BUP eller motsvarande får samtal från söndertrasade själar efter att pojk- resp flickvännen gjort slut, efter att man inte kommit in på sitt förstahandsval till högskolan. Extremhändelser alldeles säkert, men kanske ändå tecken i tiden?
En annan sak som hon hade lagt märke till var den roll kvinnor tar på sig då de blir gravida och barnet är fött. 100 % mamma, är det korta sammanfattningen. Självpåtaget eller ej verkade det inte finnas utrymme kvar för den individ som hade ett namn, intressen, jobb, kompisar osv. innan barnet blev till. Att ta tid och vara för sig själv var aldrig bara egen tid utan alltid tid iväg från barnet. Som att egen tid skulle göra henne till en sämre mor. Det kanske är att ta det för långt, men, jag skulle med lätthet kunna dra en parallell till mitt tidigare resonemang om att förr hann man inte med att vara morsa till hundra procent, då hade man ett hus att ta hand om, mat som skulle lagas, tvätt tvättas eller vad det nu kunde vara. Kanske var man inte fantastiskt jävla självförverkligad och lycklig då heller. Men det var nog inte så många som pratade om svårigheterna med livspusslet. Barnen var, gissar jag, en naturlig del av livet och fick tid och uppmärksamhet i den mån det var möjligt. Nu har det blivit väldigt möjligt att uppmärksamma barnen och således väldigt möjligt att vara mamma..

Hannes bok heter I huvudet på en mamma och är, om jag förstått det rätt (jag har inte läst den), skriven ur ett kvinnligt perspektiv och vänder sig främst till framgångsrika kvinnor med ordnade förhållanden. Intressant i sin egen rätt, men jag är mer intresserad av de manliga erfarenheterna av föräldraskapet. Kanske har jag frågat för dåligt, eller vid fel tillfällen, men de svar jag har fått frågan om hur faderskapet upplevs har inte direkt stillat min nyfikenhet. Jag har två småbarnsfäder i min närhet, jag står ingen av dem särskilt nära rent personligt och har nog aldrig suttit ner och pratat med någon av dem. Jag har undrat hur det faktiska faderskapet skiljde sig från de förväntningar de hade på det på förhand. Med risk för att jag minns fel, men det jag har tagit med mig ifrån dessa samtal är mest att det inte var så stor skillnad i förväntningar och hur det blev. Sen har vi inte kommit så mycket längre... förmodligen har någon av telningarna vält en vas eller gjort något annat som tagit uppmärksamheten i anspråk. Kanske är det svårt att uppfatta när man är mitt uppe i det. Jag kan mycket väl tänka mig att det är lättare att se tillbaka på småbarnstiden och ransaka sig själv, se varför man gjorde vissa saker och vilka förväntningar man hade på sig (jag försökte fråga pappa en gång, men fick inget tillfredställande svar av honom heller). Eller möjligen se på andra hur de beter sig som föräldrar, innan man själv blir det, medan man så att säga fortfarande har något att jämföra med. Säkert finns det böcker som tar upp de här frågorna ur ett faderskapsperspektiv, jag har inte letat och jag kommer sannolikt inte att göra det heller innan det eventuellt skulle bli aktuellt för min egen del. Om, lär det i vart fall inte hända än på en antal år.

Så det så.