Besten

Världen och ödet, två sidor av samma monstruösa odjur. Utan stress och jäkt rör det sig fram genom tillvaron, oförsonligt vältrande sig över de som kommer i sin väg. Häver sig tungt ner på de stackars själar som pilar runt framför den, krossar dem utan eftertanke, utan ånger, knappt utan att vara medveten om det. Men ändå med något som ser ut som en sadistisk njutning, ett långsamt utdraget plågande utan annan anledning än plågan själv. Oförsonligheten.

Jag vrider och försöker värja mig, mitt hjärta slits sönder men jag älskar varje sekund av det. Den paralyserande styrkan, dess förlamande obönhörlighet när den drar fram och den brutala ödeläggelsen i dess spår.