Inne.

Det gångna året har jag suttit hemma. Jag har inte väntat. Inte letat eller funderat. Jag har suttit hemma och låtit tiden gå i hopp om att det skulle ta mig någonstans. Än kan jag inte avgöra om jag faktiskt har kommit någon vart, men jag lutar åt att jag inte har det.

Sakta men säkert börjar jag inse att det här viljelösa sittandet kan vara ohyggligt oattraktivt. Kanske är det symptomatiskt för den här typen av uppvaknanden, men det känns som att det skett bara lite lite för sent. När det tycks som att man har gått för långt på den inslagna vägen för att det ska vara meningsfullt att vända om. De här dagarna känns det som att jag har slösat bort ett helt år.

Men samtidigt, detta uppvaknande, både hoppfullt och olycksbådande. "Om det är menat kommer det att lösa sig". En del verkar lösa sig, det är mest en fråga om när. Den andra delen däremot... är en fråga om hur.

Under hela året har jag mer eller mindre gått och inväntat en sån brytpunkt, när saker och ting ställs på sin spets, olika alternativ ska vägas mot varandra, jämföras och diskuteras. Att den skulle komma var inte alls förvånande med tanke på omständligheterna. Ändå togs jag fullständigt på sängen. Vad hade jag föreställt mig? Vad trodde jag diskussionen skulle innehålla? Hur blev det såhär?