Verklighetens ok.

Nu när det inte längre är aktuellt att leva ett parliv har jag plötsligt kommit att hysa romantiska föreställningar om ett alternativt boende. Inte i form av ett lyckokollektiv, eller i ett inrökt skithål i nån förort med pizzakartonger på diskbänken och ölburkar här och var. Snarare föreställer jag mig ett rum som inbjuder till umgänge och samtal. Ett rum utan en arbetsplats, utan en tv med tillhörande möblemang, men väl en stereo, naturligtvis. Möjligen skulle det kunna finnas kuriosa i rummet, knasiga saker från de otaliga resor som jag aldrig företagit mig. Rummet skulle vara ombonat och hemtrevligt, det skulle vara lätt att försjunka i sina tankar med en tekopp i handen och blicken fäst någonstans på himlen utanför fönstret. Det vore festligt om min Meshuggah-affisch fick plats någonstans... men den kanske får stryka på foten.

I det här rummet som är tillräckligt litet och intimt för förtroliga samtal uppkrupna under varsin filt ska det märkligt nog även gå att ha lite större tillställningar. Inte för att jag brukar anordna såna.. men jag tycker märkligt mycket om att vara värd, och skulle gärna ha möjligheten. Eftersom jag bor själv behöver köket inte alls vara stort, men ändå tillräckligt för att laga mat åt några stycken. Hela boendet får gärna ha den där charmen man läser om i bostadsannonserna. Djupa fönster att sitta och glo i vore kanon, men hur ofta hittar man sånna egentligen? Vad jag skulle glo på? Svajjande träd... lekande barn... bilar som åker förbi.. människorna i huset mitt emot.. molnen som åker förbi... årstidernas växlingar.

En ganska stor del av den här boendefantasin är naturligtvis alla besökar jag skulle ha. Människor skulle inte vara trötta och vilja åka hem efter jobbet, försöka hinna iväg till affären innan dem stänger eller köra ett pass på gymmet. Istället skulle dem komma hem till mig och hänga. Dem skulle berätta om möten de haft under dagen, om de idéer de fått, om saker som händer i världen. Ibland skulle de stanna på mat, ibland skulle vi äta nått nyttigt, ibland nått med tjocka såser och gott vin. Vi skulle sitta tysta. Vi skulle spela musik. Vi skulle prata om böcker eller kanske spela något parti backgammon.



Trots att det råder en tämligen stor diskrepans mellan min nuvarande livssituation och den här fantasivärlden, till verklighetens nackdel om någon undrade, vill jag ändå påstå att det inte är så dumt som det är. Vi hade matbesök, vi pratade musik, möten, jobb och fritid, det var inte så många som glodde ut genom fönstrena, försvann in i sig själva eller satt med tekoppar i fönstren.. men det var rätt ok ändå.

Det här är inget löfte, inte på långa vägar. Men det kan ändå bli intressant att se var jag kommer att hamna. I framtiden.