Illusioner

Det har föreslagits att idén om individen i stort sett är en chimär. En tanke som på sätt och vis knyter an till de missuppfattningar som finns om kopplingen mellan att friheten ökar i takt med de att de val man måste göra ökar.

Trots att vi på en samhällelig nivå kanske aldrig tidigare haft så stora valmöjligheter och ekonomiska möjligheter att realisera en alternativ livsstil tycks det mig inte som att vi i någon högre utsträckning än tidigare tar tillfället i akt. Istället många ihop sig i en mittenfåra, men försöker, i mittenfåran karva ut ett litet utrymme som tyder på personlig upplysning och ett medvetet ställningstagande. Se till exempel på den svenska partipolitiken där de två största partierna rör sig in mot varandra för att slåss om samma väljare och där skillnaderna i den politik de för mest verkar vara en fråga om hur man formulerar och argumenterar för beslut och propositioner.
På samma sätt kan jag uppleva samhället i stort. Alla gör sin egen grej, vilket väl är fint och bra... men det blir liksom lite... fånigt, eftersom så många andra gör nästan exakt samma sak. Och visst kan man argumentera för att det finns en trygghet i göra som så många andra. Det håller jag fullständigt med om, men vad säger det om tillståndet i landet i så fall?

Nu var det dock inte det här jag hade tänkt ta upp. Tanken för dagen, och som jag funderat lite på ett tag nu, handlar istället om de val vi kanske inte ens är medvetna om att vi tar eller tar ställning till, och hur de genomsyrar hela vår tillvaro. Mitt finaste exempel är det här med tvåsamhet och familjebildning. En familj består för de flesta, utan att överhuvudtaget reflektera över andra möjligheter, av två föräldrar och ett ospecificerat lågt antal barn. Det är en familj. Så har det varit under en tid, och allra helst sen vi fick samhälleligt organiserad äldrevård. Tidigare organiserades den ju som bekant av familjerna själva, varpå familjerna, gissar jag, uppfattades som större. Dock fortfarande med en ”kärna” bestående av två vuxna och ett gäng barn. Kärnfamilj, någon? Det här sättet att organisera samhällets invånare verkar onekligen ha vissa kvalitéer som är gynnsamma för samhällets fortlevnad, eftersom det har anammats av en hel rad mer eller mindre framstående kulturer mer eller mindre oberoende av varandra. Att det har blivit på det här viset är kanske inte så märkligt, för artens reproduktion tarvas åtminstone en hane och en hona. Avkomman tycks ha gynnats av att hannen och honan haft kontakt även efter parningstillfället genom en arbetsuppdelning som traditionellt beskrivs som födosamling och omvårdnad och med inslag av skyddsuppgifter.

Tidigare, tänk stenåldern, tycks dock de minsta enheterna ha varit större (eller möjligen de största mindre). Vi levde tillsammans i grupper med flera individer, kollektiv, kanske man kan kalla det för. Huruvida det fanns subgrupper bestående av föräldrar och barn även i dessa kollektiv vet jag faktiskt inte. Det känns troligt att anta, men beror nog mest på att jag lever i den kultur jag gör. Ser man på t.ex. människoapor verkar ju grupperna vara uppbyggda kring en alfa-hanne följt av en mer eller mindre strikt hierarkisk inordning av de andra gruppmedlemmarna. Där finns det, så vitt jag vet inte familjer i mänsklig mening, utan man är medlemmar av en grupp.

Huruvida den moderna monogama familjen representerar ett naturtillstånd eller en social konstruktion har diskuterats tidigare, jag vet inte exakt vad man kommit framtill, men det låter väl rimligt att tro att det är en social konstruktion. Eller möjligen en kombination av båda (finns det något som inte kan anses som konstruerat i den här världen?). Det här sättet att organisera samhället verkar ha, som tidigare påpekats en hel del kvalitéer som är gynnsamma för samhället och har som jag förstått det en lång historia. Dock finns det undantag som pekar på att det finns utrymme för alternativ. I en bok författad av de Botton, Filosofins tröst, beskrivs en fransk herre som försökte förstå världen genom att läsa böcker. I sitt bibliotek fanns berättelser om kolonisationen av den sydamerikanska kontinenten och redogörelser för hur folken levde där. Nu minns jag inte detaljerna exakt, men de gick i stora drag ut på att människorna levde i lösare förhållanden än vad man traditionellt gjorde i Europa. Par existerade i klassiskt mening, så till vida att de samarbetade med barnuppfostran, matframställning, skydd med mera. Dock gavs det även utrymme för romanser utanför paret. Jag minns inte om det gavs något rationellt skäl till detta, kanske var det helt enkelt trevligt med lite omväxling då och då. En önskan som fler och fler moraliskt korrupta västerlänningar också verkar ge uttryck för.. här uppfattas det dock som otrohet och är för det mesta inte accepterat.

Det är dock inte så svårt att föreställa sig vad de upplysta Europeerna såg, eller tyckte om det här sättet att leva, och snart gjorde man inte på det viset längre. Europeiskt skulle det vara!

Nåväl. Eftersom vi har kommit att acceptera den här typen av familj har det fått en hel rad konsekvenser som kanske inte är uppenbara till en början. Bilar har utvecklats under 1900-talet, och under de formativa åren, samt bilismens storhetstid var den vita kärnfamiljen tämligen odiskutabel. Det fanns inte homosexuella, det fanns inte frånskiljda, det fanns inte våldtäkt inom äktenskapet. Det fanns förvisso svarta människor, men dom såg man helst inte. En man levde med en kvinna och tillsammans hade dom två barn. Skulle man sälja bilar till familjer, vilket man skulle, behövdes alltså plats för minst fyra personer. Andra konstellationer åkte in bil. Svarta var hänvisade till buss, eller så kanske dom fick gå. Sedan dess har det förvisso tillkommit några olika variationer, sportbilar, som inte kanske främst är gjorda för att njutas av hela familjen, har två huvudsakliga säten, men inte sällan även sittmöjligheter för passagerare bakom de två främre sätena. Vidare finns det ju minibussar för den stora familjen, samt ett antal transportfordon, pickuper, minibussar med skåp och så vidare. De få försök som har gjorts att bygga billiknande fordon för transport av en eller två personer har ofta inte nått någon större spridning i västvärlden, undantaget möjligen motorcyklar. Dessa betraktas ibland mer som nöjesmaskiner snarare än seriösa transportfordon. På senare tid har förvisso inbyggda motorcyklar börjat dyka upp från några olika tillverkare. Personbilar tillverkas alltså vanligen med plats för minst fyra personer, ändock är det relativt få bilresor som sker med fullasatta bilar. Vanligen är det en hyffsat ung man som åker ensam i sin bil. Är det vettigt?

På samma sätt är det med boenden, de är också, i hög utsträckning, avpassade för familjeliv bestående av man kvinna och två eller tre barn. Inte så konstigt men kanske inte heller något man reflekterar över. Nu har hus och lägenheter ofta längre livslängd än bilar så det sker en viss eftersläpning.. men ändå.

Det är som sagt inte så konstigt att det är på det här viset. Vi har levt i den här typen av grupper under lång tid. Så lång tid att möjligheten till alternativ tycks ha glömts bort. Och ibland aktivt undertryckts.

Ett annat val vi inte har att ta ställning till är detta med tid. Dygnet är indelat i 24 timmar. Varje timme i 60 minuter, och varje minut i 60 sekunder. Varje sekund kan sedan delas upp i tiondelar, hundradelar, tusendelar och så vidare. Det finns säkert en rad genomtänkta argument för att organisera dygnet på det här viset. Argument som jag inte har letat efter eller fått förklarade i skolan. Och jag vänder mig inte heller mot det här sättet att ordna livet på. Men jag tycker att det är intressant att spekulera i hur vi levt om ett dygn hade bestått av trettio nytimmar istället. Min personliga gissning är att vi hade hunnit med fler saker. Nu är många aktiviteter, mer eller mindre slentrianmässigt, inordnade i timmar, snarare än att tidsåtgången är en funktion av innehållet i aktiviteten. Möten tar en timme, tv-program upptar en timme och så vidare. Tänk vad mycket mera tv man skulle hinna med om programmen var en nytimme långa istället! Mina funderingar bekräftades i någon mån av M som hade hört att folk hinner med fler saker ju större kalender de har. Större rent fysiskt alltså. Argumentet till det skulle vara att en större kalender kan göras mer högupplöst, så att man kan planera sin dag inte bara på timnivå, utan även på kvarts och tiominutersnivå, och således ”hinna” göra fler saker på samma tid.

För att återknyta till början, trots att valmöjligheterna bedömt är större idag än någonsin tidigare tycks de flesta leta sig in mot mitten. En tolkning av detta är att det finns en rädsla, oro, eller främlingsfientlighet i samhället som gör att avvikare straffas på ett eller annat sätt. En annan är att människor inte är så intresserade av att leva ett annat liv, utan i hög grad känner sig till freds med att leva som majoriteten, även utan hot om bestraffning för avvikare. Hrm... jag behöver lunch.

Jag tycker det är spännande att en annan verklighet är möjlig.

En fortsättning är också möjlig..