O fortuna.

Vad finns kvar nu?

27 år

1 x Eviga riket t-shirt.

1 x Eviga riket bok.

2 x obZen t-shirt.

Grattis till mig!

Buhu

Aldrig verkar världen sakna mig lika mycket som jag saknar den.

Hej! Jag gillar att tänka på mig själv.

Jag berättade om glassen på stenen med utblick över Stockholm. Om framtidstron, förväntningarna och förhoppningarna. Om olika funderingar, frågetecken och oklarheter. Om tryggheten, oron och allt det andra.

Kanske förstod hon faktiskt.

Jag trodde henne iallafall när hon sa att det kommer att lösa sig, förr snarare än senare.

Ibland kan jag fundera på hur äldre människor ser tillbaka på sina liv. Om det någonsin blir som de hade hoppats, föreställt sig och drömt om...

Vi hörde temat från Rasmus på luffen, och mormor sa att hon aldrig kunde höra sig trött på det stycket. Jag frågade förvånat om hon längtade ut på vägarna, bort bort och iväg, till friheten och de öppna vidderna. Förvånad eftersom jag inte hört eller förstått att hon skulle vilja iväg särskilt mycket. Hon bor ju kvar i samma lägenhet som min egen mor växte upp i, om inte det är att rota sig.. ja vad är det då? Hon svarade att hon kunde identifiera sig med behovet av att slå sig fri, göra sig oberoende, att klara sig själv. Jag nickade, och slogs av hur frånvarande den delen av hennes liv är i mitt liv.

Någon dag senare frågade jag henne hur de hade börjat; De hade cyklat till dansen på Ön (vi räknade ut att det borde varit ungefär fem mil), dansat och tältat innan de cyklade hem igen (för så fick man göra på den tiden). Hon hade varit ung. Hon hade varit hoppfull och kanske lite naiv.. oskuldsfull åtminstone. Inte kunnat inse, förutse... inte förstått innebörden av det.

Det tog henne 18 år att slå sig fri.

- Man ville ju att det skulle funka, man kämpade på, försökte.

Ett brottstycke av ett liv, ett utdraget skeende komprimerat i några minuters samtal över en kopp kaffe. Resten av livet, allt det osagda, allt som jag inte kommer på att fråga om...? Hur känns det att ha levat ett helt liv? Vad har man kommit på, vad är det man värdesätter?

Jag måste fortsätta fråga.

____________________________

Resten av livet. Allt det osagda som ingen frågar om, som jag inte kommer på att skriva ner... hur känns det at ha levt så här långt? Vad har jag kommit på, vad är det jag värdesätter?

Mina anekdotiska anteckningar från en vardag, mina reflektioner och funderingar.. Mitt liv. Vad är det?

Ibland kommer jag på att jag skulle vilja kunna betrakta mig själv utifrån. Granska mig själv utifrån en lånad uppsättning av värderingar, erfarenheter, intressen och världsbilder... Jag är nyfiken på vad jag skulle få se... Vad någon annan ser.. Och framför allt, nyfiken på att jämföra den bilden med min egen uppfattning och förståelse om mig själv... nyfiken på att se vilka ställen som överlappar varandra och var det uppstår skillnader.

För någon vecka sedan föreslog jag för mina då närvarande vänner att man skulle kunna skriva små haiku-dikter med hjälp av signalflaggorna på sin båt som jag förutsatte att man skulle ha. Deras spontana reaktion var att konstatera att jag hade varit tyst för länge nu igen och låtit tankarna vandra iväg på egen hand, medan de hade diskuterat något annat..

Jag minns den episoden nu, för jag tänker att det vid ett sådant tillfälle kunde vara spännande att jämföra min egen bild av verkligheten och hur saker och ting händer, med en annan bild av det samma verklighet. Jag själv tycker ju, förstås, att min fråga var berättigad och att det vore ganska kul med dikter i flaggspelet... andra verkar inte tycka det i riktigt samma utsträckning. Eller så har de bara inte följt med i resonemanget och därför inte inser hur berättigad frågan är. Något som F fick uppleva och så småningom började irritera sig på å det grövsta.

Skulle jag någonsin få chansen att betrakta mig själv utifrån skulle jag ju förmodligen bara bli besviken över att andra inte ägnar tillnärmelsevis lika mycket tid och möda åt mig själv som jag gör.. De flesta avskriver mig nog som... ptja.. inte värd besväret, helt enkelt.. Inte helt olikt hur jag själv ser på många andra människor. Men jag skulle ändå tycka det vore intressant (så klart).

Jag inser ju dock att bilden av mig själv utifrån är vansinnigt splittrad. Om det nu går att tala om bilden i bestämd och singulär form. För bilden av mig utifrån är ju splittrad just därför att det är flera som betraktar mig.. (eller.. ja... men låt oss anta detta för resonemangets skull åtminstone). Vilken uppsättning av värderingar, erfarenheter, intressen och världsbilder bör jag använda mig av? Svaret på den frågan, påverkar ju direkt svaret på frågan om överlappning och allt det andra. Svaret kan ju inte heller gärna vara ett medelvärde, om man nu kunde konstruera ett sådant, av hela världens uppfattningar om mig själv. Jag menar.. kvinnan på affären som gick och tittade på mig idag.. hur ska man vikta hennes uppfattning jämfört med min mors? Eller min mors uppfattning visavi min fars?

...jävla postmodernistiska relativitetsskit. Nu visar du ju ditt fula tryne igen.

Vet jag själv vad jag är?

- Det mest generösa svar jag vågar ge är ett osäkert "nja".

Vet någon annan vad jag är?

- Hell no!

Är jag sann?

- Förmodligen inte.

Vad är sant?

- Förmodligen inget...

Skit också.

_____________________________________

Livet, så som det har tett sig hittills, har på alla sätt och vis varit en fröjd. Jag lever, har hälsan, vännerna och en härlig och uppfriskande brist på självinsikt och självdistans.

Jag njuter och fröjdas. Ovetandes eller kanske obrydd, eller kanske bara inte särskilt bekymrad, över alla hemskheter och obehag, stora och små, som finns i mitt liv och alla andras. Jag lever i mitt liv, och jag trivs med det. Jag hoppas jag får fortsätta med det.

Moviestar, en uppdatering.

2007 skrev jag ett inlägg om mitt liv som film. Det finns att läsa här på bloggen så jag ska inte gå in på det i detalj, men det handlar om att jag dricker kaffe, käkar smörgåsar och jazzar runt i mitt hem.. inte mycket till film var slutsatsen då och den håller nog än.. Just den scenen kanske får sparas till en directors cut limiterad utgåva. Eller så inte.. för åt 2010 har frågan om mitt liv på vita duken fått förnyad aktualitet.

Det var faktiskt så sent som förra veckan som frågan ställdes på... ska vi kalla det "förekommen" anledning. Året när det vänder... när jag så att säga brejkar från den sköna anonymiteten och exploderar ut i offentlighetens skarpa sökarljus (kanske).

- Arbetslös med små påhugg här och var.. bostadslös boende på soffor, i förråd, i tält på festivaler, levandes på... ehm.. kräftstjärtar, avokado, calamataoliver och... öhm. nudlar.. Plötsligt lyft från ingentinghet till megastjärna (kanske (sannolikt inte)). Det är ju så elegant att det knappt går att motstå!

Frågan som ställdes förra veckan var egentligen vem som skulle spela mig, vem som skulle spela J, vem som skulle spela T, och hur den rollen skulle gestaltas... Svaren, som förvisso inte är slutgiltiga på något sätt blev följande: sångaren i Muse, Tom Cruise, Edward Cullen eller möjligen han på VideoGameTrailers eller han som spelar racerförare i den där lurkiga filmen om LeMans-ish.. Vad det gäller J var det i princip ingen tvekan heller: Danny i EMD, Hans Landa eller Owen Wilson. T däremot bjöd på visst motstånd.. voicecast..? Men när vi väl kom på det var det ju självklart: Gillian Anderson.

Nu väntar jag bara på att filmbolagen ska börja höra av sig.

Nån mer än jag som hör tonerna till Petters Det går bra nu?

Du fattas mig.

Dolly säger det bäst. Första veckan skrattar man åt sina vänner när de kommer med egenbakade kakor och man tycker att dom kan sluta upp och larva sig, livet leker ju.

Men sen när den andra veckan kommer.. när de orörda kakorna har möglat under sängen och vännerna har slutat ringa "ryck upp dig nu, det har ju gått en hel vecka", då är det fan inte så jävla nytt och fräscht och roligt längre...

Har det gått en månad nu?

Rawr, dina trakéer gör mig upphetsad.

När vi börjar samleva med utomjordiska raser... kommer kön att vara relevant då? Jag menar såhär: låt säga att de superintelligenta nyanserna av blått skulle börja hänga med oss jordlingar.. låt säga att kärlek uppstår och vi börjar samleva.. med allt vad det innebär av fysiska övningar... Kommer det då att spela någon roll vilken kön de har?

När det så att säga inte är uppenbart vilket kön en varelse har... finns det då förutsättningar för någon typ av "fri" kärlek.. eller kommer vi, i vår mänskliga litenhet, döda alla till synes könlösa varelser för att vi inte förstår och kan kategorisera dem, eller åtminstone påtvinga dem en könsindelning så att vi kan förstå och handskas med dem?

Är det självklart att det kommer att vara normen att det bara är mänskliga män som kommer att leva med kvinnliga insektoider och mänskliga kvinnor som lever med manliga insektoider.. Eller kan man tänka sig, att eftersom allt annat är så nytt och oformat, att mänskliga kvinnor börjar ligga med kvinnliga insektoider?

Den senaste tiden har jag vid ett antal tillfällen funnit mig själv prata om livslång kärlek. Eller åtminstone livslånga partnerskap. Eller åtminstone om jag tror på dem.
Om jag tolkar reaktionerna rätt tycks det som att jag ger uttryck för en ganska pessimistisk bild av förutsättningarna för den livslånga tvåsamhetens varande.

Jag tycker att det här är lite intressant för jag tror att det säger något om mig. Det belyser vad jag tror är en förändring hos mig själv... Jag har, rätt eller fel, för mig att jag hade en mer posivit syn på tvåsamheten för ungefär ett år sedan. Något som förefaller ganska troligt med tanke på hur min livssituation har förändrats under detta år. Hade jag haft tid och ork, och kommit på tanken tidigare, hade jag ju kunnat läsa igenom vad jag har skrivit i det här forumet om tvåsamhet förut, och kanske kunnat verifiera det hela.. men.. det har jag alltså inte gjort. Nåväl, under det senaste året har jag i vart fall och bland annat separerat från en flickvän sedan ett antal år tillbaka, samt hunnit vara olyckligt kär på distans. 
Dessa två, och säkerligen en hel massa andra faktorer, har alltså fått mig att få från vad jag misstänker var en lyckoknarkande kärlekstönt till en mer... ska vi kalla det dystert pragmatisk livspusslare. Ja, jag inser också att det tycks föreligga en viss orimlighet i de två senaste meningarna samtidiga sanningshalt, men jag får skriva vad och hur jag vill.

Jag inser att jag tänker oklart och skriver ännu mumligare..

Lyft upp mig.

ta mig i örat!!

vafan...


likt ett rådjur som lite för länge tittar in i lyktorna på en framstormande lastbil: splusch.

Och ändå..
jag försöker hålla mig borta.. hålla mig undan: splutchs - brainsubstans splattered the wall.

men det är int därför jag är här. Istället: Meshuggah!! LIVE.. ÖVERJORDISKT JEFLA MÄKTIGT. Som den skönaste ultraslakt man kan utsätta sig för.. som en ångvält man knäböjer sig för och låter sig våldtas av gång på gång - i örat. Med ett leende över hela fejset, en härligt knuten näve och en nacke som var stel som fan morgonen efter. Och det bästa? I get to do it all over again, i veckan som kommer! ÖVERJORDISKT JÄVLA MÄKTIGT. Avslutar hela fredagen gör dom också.. hoppas bara dom får mer en den fjuttiga timme dom fick i Borlänge.

Jag hoppas att du är där och får uppleva det..

Dans.

-Har du tagit E, eller är du jävligt dålig på att hantera alkohol, frågade hon på dansgolvet.

-Jag tycker om att dansa, sa jag.

Sen vände hon på klacken och försvann in i mörkret igen. Jag slöt ögonen och fortsatte dansa medan jag funderade på om jag precis hade fått en komplimang eller blivit sågad med fotknölarna.

Jag låg med mamma på första dejten.

När jag cyklade hem i skymningen funderade jag på det vi hade pratat om. Om den lite fåfänga önskan att kunna imponera på sina barn, om tankarna och frågorna kring sina egna föräldrar och deras liv, drömmar och förhoppningar, besvikelser och sorger. Om hur man kan leva sitt liv, vilka erfarenheter man gör sig..

Jag tänkte återigen på mitt boende. På ett ruckligt litet hus någonstans, kanske lite avlägset, kanske i slutet av gatan. Ett skamlöst litet hus som inte tittar på hur alla andra gör. På de märkliga och lite mystiska souvenirerna som fyller huset från alla de äventyrsresor som aldrig blev av. På samtalen, personerna, dofterna och drömmarna som finns i mitt hus..

Jag blir lite ledsen när hon skrattar åt mig, ruffsar mig i håret och ömsint säger att jag aldrig kommer att bli en bad boy.. ger mig en kram och säger att hon vill ha mig precis så nördig, vilsen, modig, sträng, snäll, skojjig som jag är. Ledsen för att det hon säger är sant.. Lycklig för att det andra hon säger också är sant. Jag fnissar förläget åt min egen fåfänga, men har fortfarande kvar att räta ut vissa frågetecken.

Navelluddet fastnar under pekfingernageln en varm sommardag i hängmattan. Det gillar hon också, det är jag nästan säker på. I just den här frågan är bara jag som tvivlar... Kanske kan man inte veta allt..

Kanske räcker det gott och väl att man kan drömma sig bort ibland..

mat för tanken

Saxat från pastan.nu

Ska inte utveckla den här frågan mer än nödvändigt, med risk för att låta pryd, men jag undrar om ni kan tipsa om ett schyst hotell i den lägre prisklassen som har sängar med gallergavlar. Gärna inom en tiomilsradie från Stockholm. Vi har såklart kikat på en del hotells hemsidor men hittills inte sett ett enda rum som uppfyller vårt önskemål. Vill inte gärna ringa och fråga heller – men ni har ju löst en del knepigheter förut så kanske ni klarar även denna?
/J

Min första tanke när det gällde galler och hotell gick förstås till det gamla fängelset på Långholmen som nu är ombyggt till hotell. Och visst har hotellets inredare låtit de lodräta järnbalkarna gå igen även i möblemanget. Dubbelrummen har sängar med gallergavel. Sedan är frågan om priset 1 800 kronor räknas som budget. Ett alternativ kan vara Connect Hotel i Älvsjö, som i sina ”quick sleep”-rum har våningssängar med ram av stålrör för 595 kronor. Annars skulle jag kolla upp olika slott och herrgårdar som kan tänkas inreda i den stilen, till exempel har Södertuna slott i Gnesta ett rum med sänggavel i gjutjärn. Trevlig övernattning!
/Andreas Rolfer, På stan

Fantasieggande.

As easy as ABC

1.

Zombierna kommer.

Skräck, ångest, panik - död?

En vit riddare!

2.

Utsträckt hand.

Knappast en ursäkt, men väl

en buff, en flirt.

3.

Sked. Skeda. Skeden. Skeenden.

verktyg / ställning.

Motvilligt Omfamnad Komplexitet.

4.

Förening.

För evigt blandade.

Mjuka kuddar avslutar blått ljus.

gojs

SVANS vänster

Svansen höger
svansen blöder center

Om fysik

Ett antal gånger har jag varit in hit och kikat.... stått beredd med markören, redo för inmatning.. men ingenting har kommit ut.

Jag har funderat på lite olika öppningar... t.ex.

• Ibland blir jag besatt av en demon som säger åt mig att....
• En tunn liten flicka kom fram till mig på tunnelbanan och sa "Snart är tiden ute"....
• Hon vaknade med ett ryck, rullade ur sängen och tittade på personen som stod i dörröppningen....

i hopp om att kunna ta det vidare därifrån. Men ingenting.

En sak som jag har tänkt på, men som det liksom inte finns så mycket att säga något om, är att man vid tidsresor inte gärna bara kan knappa in en tid som man vill besöka, utan även bör behöva ha rätt noggranna rymdkoordinater. Låt mig ta ett enkelt exempel. I Tillbaka till framtiden-filmerna har Doc byggt en tidsmaskin av en DeLorean. Förutom den tämligen kritiska fluxkapacitatorn måste tidsmaskinen även ha en viss rumslig hastighet, innan den kan göra tidshoppet. Om jag förstått det hela rätt kommer tidsmaskinen fram på samma plats, fast i en annan tid. Dock utan att det någonsin, så vitt jag vet, specificeras rumskoordinater. Betänk att man bara åker ett halvår i tiden. Då kommer jorden att ha kommit ett halvt varv runt solen och skulle man trilla ut på samma koordinater som man lämnade sin tid ifrån, så kommer man på ett högst otrevligt sätt att hamna ute i rymden och få uppleva en så kallad insta-död. Men när jag väl hade kommit fram till det här så.. ptja.. då fanns det ju inte så mycket mer att fundera på i den frågan.

blä

mitt rike på jorden

Ingemar Hedenius "Tro och vetade" har kommit i nyutgåva och recenseras av en Hr. Ruin. Efter en sammanfattning av bokens historiska kontext, giltighet i dagens debatt avslutas artikeln "Det hindrar inte att man i Hedenius pamflett alltjämt hör en giltig appell: att formulera något som kunde kallas en intellektuell moral, en öppenhet och stringens i tanken som kan möta livets grundlöshet utan att rygga tillbaka in i ideologi eller ortodoxi".

Nu kan jag inget mer än vad man kan lite till mans om de teologiska och filosofiska diskussioner som förts genom historien om just moral. Som vanligt alltså. I Ruins artikel nämns ett antal tänkare som föregått mig i det här fältet som kanske kunde utgöra grunden för djupare studier i ämnet... På välkänt manér får vi se hur det går med det. Boktravarna runt omkring mig växer för tillfället i raskare takt än jag hinner bearbeta dem så det hela får kanske (bergis) anstå på obestämd tid.

Nåväl. Den bristande trösten som båd religion och vetenskapen dras med har varit föremål för mina tankar tidigare. I sin enklaste form är religionen idiotisk medan vetenskapen saknar känsla. Kapitalismens värde som värdegrundande/moraliskt system behöver jag knappast nämna. Kvar blir säkert en massa saker, men jag tänker återvända till en av mina favoritidéer, den liberala socialismen, eller möjligen den sociala liberalismen. Med mina klena kunskaper men desto större iver kan jag blott appellera till mina stackars lyssnares hjärtan och, om det vill sig riktigt väl, i någon mån deras tanke. Tråkigt nog måste jag erkänna att jag ännu saknar konvertiter. Men oblyg som jag är tror jag inte att det beror på vare sig mig själv eller mitt budskap. Istället, naturligtvis, bekräftar det mina teorier om hur allting har kört upp skallen i arschlet på sig själv och att jag måste anstränga mig än hårdare för att försöka locka ut folket ur sina rövar, få dem att känna en doften av en ny tid. En ny gryning.

Tråkigt nog lär jag ju dock erkänna att min egen utopi inte ger någon bättre anledning än att den skulle vara bättre än alla andra förslag. Förvisso en ganska bra anledning, kan jag tycka själv.. Fullt tillräcklig i någon rationell mening... Men det hjälper ju liksom inte. Inte när man konkurrerar med gudar som gör saltstoder av sina följeslagare, som delar ut evigthet till höger och vänster eller som enar undersåtarna mot gemensamma mål/fiender. I min lilla värld får ju folk puttra på lite som dom vill om dom bara är medmänskliga och varsamma. Styrningen, möjligheten att ge upp sig själv och hänge sig åt något nån annan har bestämt saknas... och i detta har jag, tror jag, så att säga valt att frälsa världen med ena handen på ryggen. Men med den andra handen ska jag peka desto mer distinkt. Jag ska öva i timmar framför en spegel så att alla mina rörelser blir snärtiga, precisa, rent av militäriska. 100 000 ögonpar ska kunna följa alla mina rörelser utan hjälp av nå larviga jumbotroner. Mitt bildspråk ska vara enkelt och effektivt. Jag ska skapa en bättre värld för alla dem som väljer att följa mig. Ett eget rike där samhället är byggt på gemenskap, ärligt arbete och en strävan efter det som är gott.

Yes! Där satt den.
Från att frälsa världen med ena handen på ryggen har jag på sex rader lagt grunden för ett fjärde rike. Ruin påpekar i sin artikel att Hedins bok kom ut i ett efterkrigseuropa där en del taffliga/katastrofala försök hade prövats där man försökt att bygga samhällen på en ny moral, fri från religionen, och till viss del med hjälp av mer eller mindre fria tolkningar av slagkraftiga filosofiska oneliners.

Alltid är det nån som har tänkt mina egna tankar före mig själv.. ibland, som såhär, kan jag bli lite full i skratt. Men allt som oftast när jag drömmar om att få tänka något eget.. Men så drar jag mig till minnes en beskrivning jag hörde av en man som hade fått sin vansinnighet botad. Han konstaterade torrt att han hade börjat tänka mer och mer egna tankar innan han till slut blev inlagd... och drog slutsatsen att ju fler egna tankar han tänkte, ju fler egna tankar som konflikterade med dem vi som samhälle tar för givna, desto vansinnigare blev han. Inte han själv förstås. Han hade full pejl på vad han gjorde, men för dem runt omkring, de personer som levde kvar i "vår" värld, kom han att framstå som fullständigt kaputt när han flinande kissade på sig där han stod och vaggade på heltäckningsmattan i vardagsrummet. Den hårfina gränser gör sig påmind. Så kanske ska jag trots allt vara nöjd med att de irrvandringar jag ibland ger mig ut på trots allt har trampats tidigare... det behöver ju faktiskt inte alls förta min egen upptäckarglädje.

Någon gång under högstadiet eller gymnasiet fick jag höra att jag hade ett högtravande språk. Jag tolkade det som att jag borde tagga ner lite och snacka och skriva som mina åldersgelikar; Typ, ba, fräscht, och gussen på bussen hela dan ner på stan... Jag kunde förstå varifrån det kom då, och jag kan se att det påståendet fortfarande äger viss giltighet. Min invändning, då som nu, är att mitt språk är mitt språk. Jag sitter ju inte här och konstlar mig i ett försök att göra mig till något annat än vad jag är... Då, så väl som nu, är det här mitt sätt att uttrycka mig. Jag minns att det gjorde lite ont att höra.. som att det var ett angrepp på hela min person. Vilket det väl på sätt och vis var, i vart fall om man är mig. Nu när jag tänker efter så undrar jag för vilken publik det var menat att min tonårsprosa skulle rikta sig... Det var ju iallafall ingen som läste vad jag skrev i dom där uppsatserna så när som på den där läraren som tyckte att jag hade en högtravande stil. Än märkligare kan jag tycka det framstår när någon elev nu visar visst intresse för språk och text...? Kanske kan man tolka det som en välvillig puff i riktning mot en bredare publik... men att tro att jag ska bli journalist på aftonbladet är fan i mig en ännu större förolämpning än att tycka att jag språkar som en tönt. Jävla skit.. nu blir jag ju upprörd på riktigt.

fuck.

Hejja!

Precis som alla andra slår ifrån sig nedslående statistik och medelvärden gör även jag det. Bland dagens nyheter kan man läsa att en genomsnittlig man kan dra i sig tio tolv stora starka, lågt räknat, under en kväll. Jag tror att jag dricker mindre än så.

Inte heller känner jag mig, precis som förutspått, träffad av artikeln om Jonas som ska ägna början på detta år åt att komma i form. Nu är inte jag trettiofem, men väl singel och... ptja.. aspirerande stockholmare åtminstone. Så artikeln handlar ju om mig om om ett decenium åtminstone. Världens chans således, att ta till sig tipsen redan nu för att slippa bli träffad på riktigt om tio år. Chansen för att det händer? Den som lever får se.

Jag skulle dock också vilja göra en sån där hälsokoll... jag tror, precis som Jonas, att jag lever hyggligt sunt. Jag räknar förvisso inte kalorier, äter lite som jag vill, moffar i mig godis när det finns och tycker att öl är gott.. Ha..! Sicket självbedrägeri.. Jag käkar iallafall hemlagad mat sju dagar i veckan.. Min träning är i ett sorgligt skick bestående av infall och ursäkter utan någon direkt kontinuitet. Igår försökte jag springa hem från syrran... det gick bra tills jag och mitt knä blev trött. Då slutade jag och gick, linkade och haltade jag hem.. buhu.

Björnen säger Mmm, brumm!

Här om kvällen fick jag höra prov på genuin och magnifik upphetsning. Som ett barn på julafton skrattade, fnissade, bubblade och fantiserades det om vilka spännande presenter framtiden kunde bära i sitt sköte.

Det var fantastiskt sött och jag blev alldeles full i skratt av att höra det...

Strävhet

Det börjar så sakteliga gå upp för mig att det kanske bara är jag som fortfarande tror/tycker att jag är en oskyldig liten pojke.

Kanske inte en enda av er skulle bli förvånade om jag hade skrivit vad jag hade tänkt skriva innan den h ä r tanken slog mig.

Hmm.. ja.. inte vet jag.

Jorden stod stilla.

Hon talar.


___________________________________________________

Utan att på något vis vilja förminska betydelsen av F i mitt liv måste jag ändå tillstå, nu när röken har lagt sig, publiken skingrats, det har tänts i taket och kropparna börjat räknas in, att en av de sämre sakerna med att hastigt och lustigt(?) bli utsparkad ur sin delade lägenhet är att man inte har tid att packa så omsorgsfullt som man kanske skulle önska. Detta blir särskilt tydligt när man i ett senare skede letar efter specifika saker i sina flyttlådor. Fjärrkontrollen till exempel... i vilken låda ligger den. Boken som jag har jagat sen i höstas... ?

För övrigt är det fantastiskt skönt att känna något i kroppen igen. Jag har saknat det oerhört.

D hörde av sig efter flera års tystnad.. Vi har iofs haft lite kontakt på den stora nostalgitrippen, men nu var första gången vi hörde varandras röster på runt ett decenium. Han påpekade att jag hade väldigt mörk röst... Jag hamnade märkligt nog i en helskum försvarsställning, kom på mig själv varpå vi skrattade gott. Jag har hört det förut, sa jag. Han nickade förstående.
Det ska bli kul att träffa honom! Det var alldeles för länge sedan.

En dag kvar..

Som många av de profeter som misshandlats av tidens gång, vars roller har nedtonats genom åren och vars blotta existens många idag tvivlar på, siade; så skulle det komma en dag. En dag då vindarna bär. En dag när drömmen når fram, en dag då vägarna möts, förstår vi varann. En dag då tystnaden bryts. En dag då en röst kommer att höras över skog och mark. Över sjöar och vattendrag. En röst så klar som vinternatten, så djup som urringningarna bara är fem i två, så varm som kindens rodnad efter hennes beslutsamma avspisning. En röst som är så stor att den även innefattar kyla man inte ens upplevt på arktis, så hög att gudarna måste vända sig om på molnen och ligga på rygg för att söka dess ursprung och så grumlig att soppan i Teckomatorp framstår som ett livgivande elixir vid jämförelse.

Idag ligger min stereo i beredskapsläge.
+ Imorgon är jag ensam hemma.
_______________________________=
Imorgon är den dag då min stereo åter igen kommer att byggas ihop och rösten kommer att ljuda. Till glädje, mest för mig själv, men även, är jag nästan säker på, min närmaste familj, som kommer att få avnjuta inte bara den här världens just nu bästa låt, utan många av de ivriga utmanarna till samma titel.

De glömda profeterna kommer sannolikt att tystas ner i medierna, förnekas sin rättmätiga plats i historieböckerna på grund av den pinsamhet en hel värld upplever av en sådan monumental försummelse. "Att vi inte lyssnade! Vi har sökt efter tecknen?! Vi var förledda!"
Men rösten är vis. Rösten är förstående. Rösten säger Bakom oss ligger det som varit. Vi lever i nuet och framtiden ligger för våra fötter. Följ min stämma och låt mig visa vägen. Men jag förvarnar Eder. Vägen vi skall vandra är lång och omständlig, ty det finns inga genvägar på resan till det perfekta ljudet.

Barbro är min profet. Frid vare med henne.

Framtiden

Plötsligt slog mig insikten om hur märkligt det måste vara att läsa recensioner om sig själv och det man gör.

Och hur svårt det måste vara att låta bli om någon i något sammanhang skulle publicera en recension av något man har gjort.

Eller.. det kanske bara är jag?

Usch.. läskigt.

Från Salvation

Den 10.47 långa "Waiting for you" kan möjligen ha den här världens just nu maffigaste uppbyggnad.

För övrigt är jag nog... jag vet inte... annorlunda?

Hård, hårdare, jag.

En gång i tiden var jag lite rädd för Deliverance.

Den tiden är förbi.

tomgång och frispel

Livet.

När 2009 blev 2010 insåg jag att mitt liv är... mångfacetterat. Till absolut största del helt fantastiskt. Några delar har utrymme för förbättringar och några enstaka mörkerpartier som kanske är hopplöst förlorade.

Kan man vara stolt över sitt liv..? Det kan man säkert; över det man åstadkommit, över den man är i sina egna och andras ögon.

Mitt liv är mitt och många andras. Jag är kärnan i ett venndiagram. Några delar pervers, matglad, musikintresserad, snäll, egoistisk, några delar cool, fånig, larvig, sur, glad. Mänsklig kort och gott. I mitt liv finns även andras liv; J, L'J, LB, MAJ, T, F, S, L utan inbördes ordning. Sammantaget sträcker vi oss från "Vadå, det är ju naturligt" till "Vadå, det är ju äckligt" via så skilda noder som "Vadå?" och "Vadå, det är bara att köra", "Vadå, sådär kan man inte göra". Jag är en del av den massa som utgör mitt liv.

Där jag står, i centrum, av vad som är mitt liv ter sig saker på en handfull olika sätt. Från andra utsiktspunkter i mitt liv ter sig samma saker på andra sätt.

blä... att trava trivialiteter på varandra i hopp om att så småning om urskilja något som glimmar även om det bara ska visa sig vara kattsand.

Nåväl, rikt är det iallafall. Livet. Jag gillar det, livet.

Jag kan redan nu fundera på hur det kommer att te sig när jag sitter där på hemmet om sjuttio år och pratar i min talskrivare och ska försöka summera mitt liv. Att jag sommaren 2009 flyttade till stockholm, blev utan fjälla, utan boende och utan sysselsättning eller inkomst.. men samtidigt upplevde livet mer... närvarande? Som att jag vore en adrenalinjunkie som kastar mig ut från skyskrapor... för att känna Livet. Fast istället... balanserar på ett slutande plan utan skyddsnät... Levande. Livet.

Mer troligt är kanske att det är förändringen som sådan, snarare än resultatet av den, som skakat om mig, gett mig insikter, infallsvinklar och perspektiv.

Lärdomen av det..? Jazz it up a little, då och då.

...kanske var det det som var det otäcka med att växa upp. Att växa fast.

Detta att jazz it up är, gissar jag, lättare sagt än gjort.. Vad det nu betyder.. jazz it up. Anpassningsförmåga och eller förväntningar rörande förändring...

Svammel.

Blä.

tack

Du får mig på bra humör igen.

perspektiv

blä. fast jäh!

Jelly unt Jam

Jag är för dålig.
Saknar alldeles karaktär.

Kungligt bortgjord..

Perfekt start!

jag känner mig som en blöt klet

Högen.

Kramp.

Med förnyad styrka far jag fram i min lilla farkost på Styx forsar, skrubbar knän här, bryter armar där, krossar skallen mot en sten, "the blood was all over the place, and the brain substans decorated the wall". Fini.

Om man lägger saker på en hög och högen blir högre, kan den om man är försiktig bli instabil. Blir den instabil kan högen lätt tumla ner över sig själv, landa i en liten hög och tycka synd om sig själv. Ibland får högen skylla sig själv när den inte sitter still i båten utan kastar sig över relingen ner i vattnet och elden.

Högen kan ibland även bygga strukturer av luft.

I sällsynta fall blir högen självmedveten... det kan vara både bra eller dåligt beroende på perspektiv; farkostens, flodens, eldens, strukturens.

.....

....

...

..

.