Jag berättade om glassen på stenen med utblick över Stockholm. Om framtidstron, förväntningarna och förhoppningarna. Om olika funderingar, frågetecken och oklarheter. Om tryggheten, oron och allt det andra.
Kanske förstod hon faktiskt.
Jag trodde henne iallafall när hon sa att det kommer att lösa sig, förr snarare än senare.
Ibland kan jag fundera på hur äldre människor ser tillbaka på sina liv. Om det någonsin blir som de hade hoppats, föreställt sig och drömt om...
Vi hörde temat från Rasmus på luffen, och mormor sa att hon aldrig kunde höra sig trött på det stycket. Jag frågade förvånat om hon längtade ut på vägarna, bort bort och iväg, till friheten och de öppna vidderna. Förvånad eftersom jag inte hört eller förstått att hon skulle vilja iväg särskilt mycket. Hon bor ju kvar i samma lägenhet som min egen mor växte upp i, om inte det är att rota sig.. ja vad är det då? Hon svarade att hon kunde identifiera sig med behovet av att slå sig fri, göra sig oberoende, att klara sig själv. Jag nickade, och slogs av hur frånvarande den delen av hennes liv är i mitt liv.
Någon dag senare frågade jag henne hur de hade börjat; De hade cyklat till dansen på Ön (vi räknade ut att det borde varit ungefär fem mil), dansat och tältat innan de cyklade hem igen (för så fick man göra på den tiden). Hon hade varit ung. Hon hade varit hoppfull och kanske lite naiv.. oskuldsfull åtminstone. Inte kunnat inse, förutse... inte förstått innebörden av det.
Det tog henne 18 år att slå sig fri.
- Man ville ju att det skulle funka, man kämpade på, försökte.
Ett brottstycke av ett liv, ett utdraget skeende komprimerat i några minuters samtal över en kopp kaffe. Resten av livet, allt det osagda, allt som jag inte kommer på att fråga om...? Hur känns det att ha levat ett helt liv? Vad har man kommit på, vad är det man värdesätter?
Jag måste fortsätta fråga.
____________________________
Resten av livet. Allt det osagda som ingen frågar om, som jag inte kommer på att skriva ner... hur känns det at ha levt så här långt? Vad har jag kommit på, vad är det jag värdesätter?
Mina anekdotiska anteckningar från en vardag, mina reflektioner och funderingar.. Mitt liv. Vad är det?
Ibland kommer jag på att jag skulle vilja kunna betrakta mig själv utifrån. Granska mig själv utifrån en lånad uppsättning av värderingar, erfarenheter, intressen och världsbilder... Jag är nyfiken på vad jag skulle få se... Vad någon annan ser.. Och framför allt, nyfiken på att jämföra den bilden med min egen uppfattning och förståelse om mig själv... nyfiken på att se vilka ställen som överlappar varandra och var det uppstår skillnader.
För någon vecka sedan föreslog jag för mina då närvarande vänner att man skulle kunna skriva små haiku-dikter med hjälp av signalflaggorna på sin båt som jag förutsatte att man skulle ha. Deras spontana reaktion var att konstatera att jag hade varit tyst för länge nu igen och låtit tankarna vandra iväg på egen hand, medan de hade diskuterat något annat..
Jag minns den episoden nu, för jag tänker att det vid ett sådant tillfälle kunde vara spännande att jämföra min egen bild av verkligheten och hur saker och ting händer, med en annan bild av det samma verklighet. Jag själv tycker ju, förstås, att min fråga var berättigad och att det vore ganska kul med dikter i flaggspelet... andra verkar inte tycka det i riktigt samma utsträckning. Eller så har de bara inte följt med i resonemanget och därför inte inser hur berättigad frågan är. Något som F fick uppleva och så småningom började irritera sig på å det grövsta.
Skulle jag någonsin få chansen att betrakta mig själv utifrån skulle jag ju förmodligen bara bli besviken över att andra inte ägnar tillnärmelsevis lika mycket tid och möda åt mig själv som jag gör.. De flesta avskriver mig nog som... ptja.. inte värd besväret, helt enkelt.. Inte helt olikt hur jag själv ser på många andra människor. Men jag skulle ändå tycka det vore intressant (så klart).
Jag inser ju dock att bilden av mig själv utifrån är vansinnigt splittrad. Om det nu går att tala om bilden i bestämd och singulär form. För bilden av mig utifrån är ju splittrad just därför att det är flera som betraktar mig.. (eller.. ja... men låt oss anta detta för resonemangets skull åtminstone). Vilken uppsättning av värderingar, erfarenheter, intressen och världsbilder bör jag använda mig av? Svaret på den frågan, påverkar ju direkt svaret på frågan om överlappning och allt det andra. Svaret kan ju inte heller gärna vara ett medelvärde, om man nu kunde konstruera ett sådant, av hela världens uppfattningar om mig själv. Jag menar.. kvinnan på affären som gick och tittade på mig idag.. hur ska man vikta hennes uppfattning jämfört med min mors? Eller min mors uppfattning visavi min fars?
...jävla postmodernistiska relativitetsskit. Nu visar du ju ditt fula tryne igen.
Vet jag själv vad jag är?
- Det mest generösa svar jag vågar ge är ett osäkert "nja".
Vet någon annan vad jag är?
- Hell no!
Är jag sann?
- Förmodligen inte.
Vad är sant?
- Förmodligen inget...
Skit också.
_____________________________________
Livet, så som det har tett sig hittills, har på alla sätt och vis varit en fröjd. Jag lever, har hälsan, vännerna och en härlig och uppfriskande brist på självinsikt och självdistans.
Jag njuter och fröjdas. Ovetandes eller kanske obrydd, eller kanske bara inte särskilt bekymrad, över alla hemskheter och obehag, stora och små, som finns i mitt liv och alla andras. Jag lever i mitt liv, och jag trivs med det. Jag hoppas jag får fortsätta med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar