När vi börjar samleva med utomjordiska raser... kommer kön att vara relevant då? Jag menar såhär: låt säga att de superintelligenta nyanserna av blått skulle börja hänga med oss jordlingar.. låt säga att kärlek uppstår och vi börjar samleva.. med allt vad det innebär av fysiska övningar... Kommer det då att spela någon roll vilken kön de har?
När det så att säga inte är uppenbart vilket kön en varelse har... finns det då förutsättningar för någon typ av "fri" kärlek.. eller kommer vi, i vår mänskliga litenhet, döda alla till synes könlösa varelser för att vi inte förstår och kan kategorisera dem, eller åtminstone påtvinga dem en könsindelning så att vi kan förstå och handskas med dem?
Är det självklart att det kommer att vara normen att det bara är mänskliga män som kommer att leva med kvinnliga insektoider och mänskliga kvinnor som lever med manliga insektoider.. Eller kan man tänka sig, att eftersom allt annat är så nytt och oformat, att mänskliga kvinnor börjar ligga med kvinnliga insektoider?
Den senaste tiden har jag vid ett antal tillfällen funnit mig själv prata om livslång kärlek. Eller åtminstone livslånga partnerskap. Eller åtminstone om jag tror på dem.
Om jag tolkar reaktionerna rätt tycks det som att jag ger uttryck för en ganska pessimistisk bild av förutsättningarna för den livslånga tvåsamhetens varande.
Jag tycker att det här är lite intressant för jag tror att det säger något om mig. Det belyser vad jag tror är en förändring hos mig själv... Jag har, rätt eller fel, för mig att jag hade en mer posivit syn på tvåsamheten för ungefär ett år sedan. Något som förefaller ganska troligt med tanke på hur min livssituation har förändrats under detta år. Hade jag haft tid och ork, och kommit på tanken tidigare, hade jag ju kunnat läsa igenom vad jag har skrivit i det här forumet om tvåsamhet förut, och kanske kunnat verifiera det hela.. men.. det har jag alltså inte gjort. Nåväl, under det senaste året har jag i vart fall och bland annat separerat från en flickvän sedan ett antal år tillbaka, samt hunnit vara olyckligt kär på distans.
Dessa två, och säkerligen en hel massa andra faktorer, har alltså fått mig att få från vad jag misstänker var en lyckoknarkande kärlekstönt till en mer... ska vi kalla det dystert pragmatisk livspusslare. Ja, jag inser också att det tycks föreligga en viss orimlighet i de två senaste meningarna samtidiga sanningshalt, men jag får skriva vad och hur jag vill.
Jag inser att jag tänker oklart och skriver ännu mumligare..
Lyft upp mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar