Jag låg med mamma på första dejten.

När jag cyklade hem i skymningen funderade jag på det vi hade pratat om. Om den lite fåfänga önskan att kunna imponera på sina barn, om tankarna och frågorna kring sina egna föräldrar och deras liv, drömmar och förhoppningar, besvikelser och sorger. Om hur man kan leva sitt liv, vilka erfarenheter man gör sig..

Jag tänkte återigen på mitt boende. På ett ruckligt litet hus någonstans, kanske lite avlägset, kanske i slutet av gatan. Ett skamlöst litet hus som inte tittar på hur alla andra gör. På de märkliga och lite mystiska souvenirerna som fyller huset från alla de äventyrsresor som aldrig blev av. På samtalen, personerna, dofterna och drömmarna som finns i mitt hus..

Jag blir lite ledsen när hon skrattar åt mig, ruffsar mig i håret och ömsint säger att jag aldrig kommer att bli en bad boy.. ger mig en kram och säger att hon vill ha mig precis så nördig, vilsen, modig, sträng, snäll, skojjig som jag är. Ledsen för att det hon säger är sant.. Lycklig för att det andra hon säger också är sant. Jag fnissar förläget åt min egen fåfänga, men har fortfarande kvar att räta ut vissa frågetecken.

Navelluddet fastnar under pekfingernageln en varm sommardag i hängmattan. Det gillar hon också, det är jag nästan säker på. I just den här frågan är bara jag som tvivlar... Kanske kan man inte veta allt..

Kanske räcker det gott och väl att man kan drömma sig bort ibland..