mitt rike på jorden

Ingemar Hedenius "Tro och vetade" har kommit i nyutgåva och recenseras av en Hr. Ruin. Efter en sammanfattning av bokens historiska kontext, giltighet i dagens debatt avslutas artikeln "Det hindrar inte att man i Hedenius pamflett alltjämt hör en giltig appell: att formulera något som kunde kallas en intellektuell moral, en öppenhet och stringens i tanken som kan möta livets grundlöshet utan att rygga tillbaka in i ideologi eller ortodoxi".

Nu kan jag inget mer än vad man kan lite till mans om de teologiska och filosofiska diskussioner som förts genom historien om just moral. Som vanligt alltså. I Ruins artikel nämns ett antal tänkare som föregått mig i det här fältet som kanske kunde utgöra grunden för djupare studier i ämnet... På välkänt manér får vi se hur det går med det. Boktravarna runt omkring mig växer för tillfället i raskare takt än jag hinner bearbeta dem så det hela får kanske (bergis) anstå på obestämd tid.

Nåväl. Den bristande trösten som båd religion och vetenskapen dras med har varit föremål för mina tankar tidigare. I sin enklaste form är religionen idiotisk medan vetenskapen saknar känsla. Kapitalismens värde som värdegrundande/moraliskt system behöver jag knappast nämna. Kvar blir säkert en massa saker, men jag tänker återvända till en av mina favoritidéer, den liberala socialismen, eller möjligen den sociala liberalismen. Med mina klena kunskaper men desto större iver kan jag blott appellera till mina stackars lyssnares hjärtan och, om det vill sig riktigt väl, i någon mån deras tanke. Tråkigt nog måste jag erkänna att jag ännu saknar konvertiter. Men oblyg som jag är tror jag inte att det beror på vare sig mig själv eller mitt budskap. Istället, naturligtvis, bekräftar det mina teorier om hur allting har kört upp skallen i arschlet på sig själv och att jag måste anstränga mig än hårdare för att försöka locka ut folket ur sina rövar, få dem att känna en doften av en ny tid. En ny gryning.

Tråkigt nog lär jag ju dock erkänna att min egen utopi inte ger någon bättre anledning än att den skulle vara bättre än alla andra förslag. Förvisso en ganska bra anledning, kan jag tycka själv.. Fullt tillräcklig i någon rationell mening... Men det hjälper ju liksom inte. Inte när man konkurrerar med gudar som gör saltstoder av sina följeslagare, som delar ut evigthet till höger och vänster eller som enar undersåtarna mot gemensamma mål/fiender. I min lilla värld får ju folk puttra på lite som dom vill om dom bara är medmänskliga och varsamma. Styrningen, möjligheten att ge upp sig själv och hänge sig åt något nån annan har bestämt saknas... och i detta har jag, tror jag, så att säga valt att frälsa världen med ena handen på ryggen. Men med den andra handen ska jag peka desto mer distinkt. Jag ska öva i timmar framför en spegel så att alla mina rörelser blir snärtiga, precisa, rent av militäriska. 100 000 ögonpar ska kunna följa alla mina rörelser utan hjälp av nå larviga jumbotroner. Mitt bildspråk ska vara enkelt och effektivt. Jag ska skapa en bättre värld för alla dem som väljer att följa mig. Ett eget rike där samhället är byggt på gemenskap, ärligt arbete och en strävan efter det som är gott.

Yes! Där satt den.
Från att frälsa världen med ena handen på ryggen har jag på sex rader lagt grunden för ett fjärde rike. Ruin påpekar i sin artikel att Hedins bok kom ut i ett efterkrigseuropa där en del taffliga/katastrofala försök hade prövats där man försökt att bygga samhällen på en ny moral, fri från religionen, och till viss del med hjälp av mer eller mindre fria tolkningar av slagkraftiga filosofiska oneliners.

Alltid är det nån som har tänkt mina egna tankar före mig själv.. ibland, som såhär, kan jag bli lite full i skratt. Men allt som oftast när jag drömmar om att få tänka något eget.. Men så drar jag mig till minnes en beskrivning jag hörde av en man som hade fått sin vansinnighet botad. Han konstaterade torrt att han hade börjat tänka mer och mer egna tankar innan han till slut blev inlagd... och drog slutsatsen att ju fler egna tankar han tänkte, ju fler egna tankar som konflikterade med dem vi som samhälle tar för givna, desto vansinnigare blev han. Inte han själv förstås. Han hade full pejl på vad han gjorde, men för dem runt omkring, de personer som levde kvar i "vår" värld, kom han att framstå som fullständigt kaputt när han flinande kissade på sig där han stod och vaggade på heltäckningsmattan i vardagsrummet. Den hårfina gränser gör sig påmind. Så kanske ska jag trots allt vara nöjd med att de irrvandringar jag ibland ger mig ut på trots allt har trampats tidigare... det behöver ju faktiskt inte alls förta min egen upptäckarglädje.

Någon gång under högstadiet eller gymnasiet fick jag höra att jag hade ett högtravande språk. Jag tolkade det som att jag borde tagga ner lite och snacka och skriva som mina åldersgelikar; Typ, ba, fräscht, och gussen på bussen hela dan ner på stan... Jag kunde förstå varifrån det kom då, och jag kan se att det påståendet fortfarande äger viss giltighet. Min invändning, då som nu, är att mitt språk är mitt språk. Jag sitter ju inte här och konstlar mig i ett försök att göra mig till något annat än vad jag är... Då, så väl som nu, är det här mitt sätt att uttrycka mig. Jag minns att det gjorde lite ont att höra.. som att det var ett angrepp på hela min person. Vilket det väl på sätt och vis var, i vart fall om man är mig. Nu när jag tänker efter så undrar jag för vilken publik det var menat att min tonårsprosa skulle rikta sig... Det var ju iallafall ingen som läste vad jag skrev i dom där uppsatserna så när som på den där läraren som tyckte att jag hade en högtravande stil. Än märkligare kan jag tycka det framstår när någon elev nu visar visst intresse för språk och text...? Kanske kan man tolka det som en välvillig puff i riktning mot en bredare publik... men att tro att jag ska bli journalist på aftonbladet är fan i mig en ännu större förolämpning än att tycka att jag språkar som en tönt. Jävla skit.. nu blir jag ju upprörd på riktigt.

fuck.