mitt rike på jorden

Ingemar Hedenius "Tro och vetade" har kommit i nyutgåva och recenseras av en Hr. Ruin. Efter en sammanfattning av bokens historiska kontext, giltighet i dagens debatt avslutas artikeln "Det hindrar inte att man i Hedenius pamflett alltjämt hör en giltig appell: att formulera något som kunde kallas en intellektuell moral, en öppenhet och stringens i tanken som kan möta livets grundlöshet utan att rygga tillbaka in i ideologi eller ortodoxi".

Nu kan jag inget mer än vad man kan lite till mans om de teologiska och filosofiska diskussioner som förts genom historien om just moral. Som vanligt alltså. I Ruins artikel nämns ett antal tänkare som föregått mig i det här fältet som kanske kunde utgöra grunden för djupare studier i ämnet... På välkänt manér får vi se hur det går med det. Boktravarna runt omkring mig växer för tillfället i raskare takt än jag hinner bearbeta dem så det hela får kanske (bergis) anstå på obestämd tid.

Nåväl. Den bristande trösten som båd religion och vetenskapen dras med har varit föremål för mina tankar tidigare. I sin enklaste form är religionen idiotisk medan vetenskapen saknar känsla. Kapitalismens värde som värdegrundande/moraliskt system behöver jag knappast nämna. Kvar blir säkert en massa saker, men jag tänker återvända till en av mina favoritidéer, den liberala socialismen, eller möjligen den sociala liberalismen. Med mina klena kunskaper men desto större iver kan jag blott appellera till mina stackars lyssnares hjärtan och, om det vill sig riktigt väl, i någon mån deras tanke. Tråkigt nog måste jag erkänna att jag ännu saknar konvertiter. Men oblyg som jag är tror jag inte att det beror på vare sig mig själv eller mitt budskap. Istället, naturligtvis, bekräftar det mina teorier om hur allting har kört upp skallen i arschlet på sig själv och att jag måste anstränga mig än hårdare för att försöka locka ut folket ur sina rövar, få dem att känna en doften av en ny tid. En ny gryning.

Tråkigt nog lär jag ju dock erkänna att min egen utopi inte ger någon bättre anledning än att den skulle vara bättre än alla andra förslag. Förvisso en ganska bra anledning, kan jag tycka själv.. Fullt tillräcklig i någon rationell mening... Men det hjälper ju liksom inte. Inte när man konkurrerar med gudar som gör saltstoder av sina följeslagare, som delar ut evigthet till höger och vänster eller som enar undersåtarna mot gemensamma mål/fiender. I min lilla värld får ju folk puttra på lite som dom vill om dom bara är medmänskliga och varsamma. Styrningen, möjligheten att ge upp sig själv och hänge sig åt något nån annan har bestämt saknas... och i detta har jag, tror jag, så att säga valt att frälsa världen med ena handen på ryggen. Men med den andra handen ska jag peka desto mer distinkt. Jag ska öva i timmar framför en spegel så att alla mina rörelser blir snärtiga, precisa, rent av militäriska. 100 000 ögonpar ska kunna följa alla mina rörelser utan hjälp av nå larviga jumbotroner. Mitt bildspråk ska vara enkelt och effektivt. Jag ska skapa en bättre värld för alla dem som väljer att följa mig. Ett eget rike där samhället är byggt på gemenskap, ärligt arbete och en strävan efter det som är gott.

Yes! Där satt den.
Från att frälsa världen med ena handen på ryggen har jag på sex rader lagt grunden för ett fjärde rike. Ruin påpekar i sin artikel att Hedins bok kom ut i ett efterkrigseuropa där en del taffliga/katastrofala försök hade prövats där man försökt att bygga samhällen på en ny moral, fri från religionen, och till viss del med hjälp av mer eller mindre fria tolkningar av slagkraftiga filosofiska oneliners.

Alltid är det nån som har tänkt mina egna tankar före mig själv.. ibland, som såhär, kan jag bli lite full i skratt. Men allt som oftast när jag drömmar om att få tänka något eget.. Men så drar jag mig till minnes en beskrivning jag hörde av en man som hade fått sin vansinnighet botad. Han konstaterade torrt att han hade börjat tänka mer och mer egna tankar innan han till slut blev inlagd... och drog slutsatsen att ju fler egna tankar han tänkte, ju fler egna tankar som konflikterade med dem vi som samhälle tar för givna, desto vansinnigare blev han. Inte han själv förstås. Han hade full pejl på vad han gjorde, men för dem runt omkring, de personer som levde kvar i "vår" värld, kom han att framstå som fullständigt kaputt när han flinande kissade på sig där han stod och vaggade på heltäckningsmattan i vardagsrummet. Den hårfina gränser gör sig påmind. Så kanske ska jag trots allt vara nöjd med att de irrvandringar jag ibland ger mig ut på trots allt har trampats tidigare... det behöver ju faktiskt inte alls förta min egen upptäckarglädje.

Någon gång under högstadiet eller gymnasiet fick jag höra att jag hade ett högtravande språk. Jag tolkade det som att jag borde tagga ner lite och snacka och skriva som mina åldersgelikar; Typ, ba, fräscht, och gussen på bussen hela dan ner på stan... Jag kunde förstå varifrån det kom då, och jag kan se att det påståendet fortfarande äger viss giltighet. Min invändning, då som nu, är att mitt språk är mitt språk. Jag sitter ju inte här och konstlar mig i ett försök att göra mig till något annat än vad jag är... Då, så väl som nu, är det här mitt sätt att uttrycka mig. Jag minns att det gjorde lite ont att höra.. som att det var ett angrepp på hela min person. Vilket det väl på sätt och vis var, i vart fall om man är mig. Nu när jag tänker efter så undrar jag för vilken publik det var menat att min tonårsprosa skulle rikta sig... Det var ju iallafall ingen som läste vad jag skrev i dom där uppsatserna så när som på den där läraren som tyckte att jag hade en högtravande stil. Än märkligare kan jag tycka det framstår när någon elev nu visar visst intresse för språk och text...? Kanske kan man tolka det som en välvillig puff i riktning mot en bredare publik... men att tro att jag ska bli journalist på aftonbladet är fan i mig en ännu större förolämpning än att tycka att jag språkar som en tönt. Jävla skit.. nu blir jag ju upprörd på riktigt.

fuck.

Hejja!

Precis som alla andra slår ifrån sig nedslående statistik och medelvärden gör även jag det. Bland dagens nyheter kan man läsa att en genomsnittlig man kan dra i sig tio tolv stora starka, lågt räknat, under en kväll. Jag tror att jag dricker mindre än så.

Inte heller känner jag mig, precis som förutspått, träffad av artikeln om Jonas som ska ägna början på detta år åt att komma i form. Nu är inte jag trettiofem, men väl singel och... ptja.. aspirerande stockholmare åtminstone. Så artikeln handlar ju om mig om om ett decenium åtminstone. Världens chans således, att ta till sig tipsen redan nu för att slippa bli träffad på riktigt om tio år. Chansen för att det händer? Den som lever får se.

Jag skulle dock också vilja göra en sån där hälsokoll... jag tror, precis som Jonas, att jag lever hyggligt sunt. Jag räknar förvisso inte kalorier, äter lite som jag vill, moffar i mig godis när det finns och tycker att öl är gott.. Ha..! Sicket självbedrägeri.. Jag käkar iallafall hemlagad mat sju dagar i veckan.. Min träning är i ett sorgligt skick bestående av infall och ursäkter utan någon direkt kontinuitet. Igår försökte jag springa hem från syrran... det gick bra tills jag och mitt knä blev trött. Då slutade jag och gick, linkade och haltade jag hem.. buhu.

Björnen säger Mmm, brumm!

Här om kvällen fick jag höra prov på genuin och magnifik upphetsning. Som ett barn på julafton skrattade, fnissade, bubblade och fantiserades det om vilka spännande presenter framtiden kunde bära i sitt sköte.

Det var fantastiskt sött och jag blev alldeles full i skratt av att höra det...

Strävhet

Det börjar så sakteliga gå upp för mig att det kanske bara är jag som fortfarande tror/tycker att jag är en oskyldig liten pojke.

Kanske inte en enda av er skulle bli förvånade om jag hade skrivit vad jag hade tänkt skriva innan den h ä r tanken slog mig.

Hmm.. ja.. inte vet jag.

Jorden stod stilla.

Hon talar.


___________________________________________________

Utan att på något vis vilja förminska betydelsen av F i mitt liv måste jag ändå tillstå, nu när röken har lagt sig, publiken skingrats, det har tänts i taket och kropparna börjat räknas in, att en av de sämre sakerna med att hastigt och lustigt(?) bli utsparkad ur sin delade lägenhet är att man inte har tid att packa så omsorgsfullt som man kanske skulle önska. Detta blir särskilt tydligt när man i ett senare skede letar efter specifika saker i sina flyttlådor. Fjärrkontrollen till exempel... i vilken låda ligger den. Boken som jag har jagat sen i höstas... ?

För övrigt är det fantastiskt skönt att känna något i kroppen igen. Jag har saknat det oerhört.

D hörde av sig efter flera års tystnad.. Vi har iofs haft lite kontakt på den stora nostalgitrippen, men nu var första gången vi hörde varandras röster på runt ett decenium. Han påpekade att jag hade väldigt mörk röst... Jag hamnade märkligt nog i en helskum försvarsställning, kom på mig själv varpå vi skrattade gott. Jag har hört det förut, sa jag. Han nickade förstående.
Det ska bli kul att träffa honom! Det var alldeles för länge sedan.

En dag kvar..

Som många av de profeter som misshandlats av tidens gång, vars roller har nedtonats genom åren och vars blotta existens många idag tvivlar på, siade; så skulle det komma en dag. En dag då vindarna bär. En dag när drömmen når fram, en dag då vägarna möts, förstår vi varann. En dag då tystnaden bryts. En dag då en röst kommer att höras över skog och mark. Över sjöar och vattendrag. En röst så klar som vinternatten, så djup som urringningarna bara är fem i två, så varm som kindens rodnad efter hennes beslutsamma avspisning. En röst som är så stor att den även innefattar kyla man inte ens upplevt på arktis, så hög att gudarna måste vända sig om på molnen och ligga på rygg för att söka dess ursprung och så grumlig att soppan i Teckomatorp framstår som ett livgivande elixir vid jämförelse.

Idag ligger min stereo i beredskapsläge.
+ Imorgon är jag ensam hemma.
_______________________________=
Imorgon är den dag då min stereo åter igen kommer att byggas ihop och rösten kommer att ljuda. Till glädje, mest för mig själv, men även, är jag nästan säker på, min närmaste familj, som kommer att få avnjuta inte bara den här världens just nu bästa låt, utan många av de ivriga utmanarna till samma titel.

De glömda profeterna kommer sannolikt att tystas ner i medierna, förnekas sin rättmätiga plats i historieböckerna på grund av den pinsamhet en hel värld upplever av en sådan monumental försummelse. "Att vi inte lyssnade! Vi har sökt efter tecknen?! Vi var förledda!"
Men rösten är vis. Rösten är förstående. Rösten säger Bakom oss ligger det som varit. Vi lever i nuet och framtiden ligger för våra fötter. Följ min stämma och låt mig visa vägen. Men jag förvarnar Eder. Vägen vi skall vandra är lång och omständlig, ty det finns inga genvägar på resan till det perfekta ljudet.

Barbro är min profet. Frid vare med henne.

Framtiden

Plötsligt slog mig insikten om hur märkligt det måste vara att läsa recensioner om sig själv och det man gör.

Och hur svårt det måste vara att låta bli om någon i något sammanhang skulle publicera en recension av något man har gjort.

Eller.. det kanske bara är jag?

Usch.. läskigt.

Från Salvation

Den 10.47 långa "Waiting for you" kan möjligen ha den här världens just nu maffigaste uppbyggnad.

För övrigt är jag nog... jag vet inte... annorlunda?

Hård, hårdare, jag.

En gång i tiden var jag lite rädd för Deliverance.

Den tiden är förbi.

tomgång och frispel

Livet.

När 2009 blev 2010 insåg jag att mitt liv är... mångfacetterat. Till absolut största del helt fantastiskt. Några delar har utrymme för förbättringar och några enstaka mörkerpartier som kanske är hopplöst förlorade.

Kan man vara stolt över sitt liv..? Det kan man säkert; över det man åstadkommit, över den man är i sina egna och andras ögon.

Mitt liv är mitt och många andras. Jag är kärnan i ett venndiagram. Några delar pervers, matglad, musikintresserad, snäll, egoistisk, några delar cool, fånig, larvig, sur, glad. Mänsklig kort och gott. I mitt liv finns även andras liv; J, L'J, LB, MAJ, T, F, S, L utan inbördes ordning. Sammantaget sträcker vi oss från "Vadå, det är ju naturligt" till "Vadå, det är ju äckligt" via så skilda noder som "Vadå?" och "Vadå, det är bara att köra", "Vadå, sådär kan man inte göra". Jag är en del av den massa som utgör mitt liv.

Där jag står, i centrum, av vad som är mitt liv ter sig saker på en handfull olika sätt. Från andra utsiktspunkter i mitt liv ter sig samma saker på andra sätt.

blä... att trava trivialiteter på varandra i hopp om att så småning om urskilja något som glimmar även om det bara ska visa sig vara kattsand.

Nåväl, rikt är det iallafall. Livet. Jag gillar det, livet.

Jag kan redan nu fundera på hur det kommer att te sig när jag sitter där på hemmet om sjuttio år och pratar i min talskrivare och ska försöka summera mitt liv. Att jag sommaren 2009 flyttade till stockholm, blev utan fjälla, utan boende och utan sysselsättning eller inkomst.. men samtidigt upplevde livet mer... närvarande? Som att jag vore en adrenalinjunkie som kastar mig ut från skyskrapor... för att känna Livet. Fast istället... balanserar på ett slutande plan utan skyddsnät... Levande. Livet.

Mer troligt är kanske att det är förändringen som sådan, snarare än resultatet av den, som skakat om mig, gett mig insikter, infallsvinklar och perspektiv.

Lärdomen av det..? Jazz it up a little, då och då.

...kanske var det det som var det otäcka med att växa upp. Att växa fast.

Detta att jazz it up är, gissar jag, lättare sagt än gjort.. Vad det nu betyder.. jazz it up. Anpassningsförmåga och eller förväntningar rörande förändring...

Svammel.

Blä.

tack

Du får mig på bra humör igen.

perspektiv

blä. fast jäh!

Jelly unt Jam

Jag är för dålig.
Saknar alldeles karaktär.

Kungligt bortgjord..

Perfekt start!

jag känner mig som en blöt klet

Högen.

Kramp.

Med förnyad styrka far jag fram i min lilla farkost på Styx forsar, skrubbar knän här, bryter armar där, krossar skallen mot en sten, "the blood was all over the place, and the brain substans decorated the wall". Fini.

Om man lägger saker på en hög och högen blir högre, kan den om man är försiktig bli instabil. Blir den instabil kan högen lätt tumla ner över sig själv, landa i en liten hög och tycka synd om sig själv. Ibland får högen skylla sig själv när den inte sitter still i båten utan kastar sig över relingen ner i vattnet och elden.

Högen kan ibland även bygga strukturer av luft.

I sällsynta fall blir högen självmedveten... det kan vara både bra eller dåligt beroende på perspektiv; farkostens, flodens, eldens, strukturens.

.....

....

...

..

.