The soundtrack of our lives

A Perfect Circle hade på sitt debutalbum Mer de Noms en låt som hette Thinking of You. Texten till den går såhär:

Lying all alone and restless, unable to lose this image
Sleepless, unable to focus on anything but your surrender

Tuggin' a rythm to the vision that's in my head
Tuggin' a beat to the sight of you lying

So delighted with a new understanding
Something about a little evil that makes
That unmistakable noise I was hearing
Unmistakable sound that I know so well

Spent and sighing with a look in your eyes
Spit and sweatin' with a look on your face like

Sweet revelation, sweet surrender,
Surrender, surrender, surrender

Tuggin' a rythm to the vision that's in my head
Tuggin' a beat to the sight of you lying

So delighted with a new understanding
Something about a little evil that makes
That unmistakable noise I was hearing
Unmistakeable sound I know so well

Spent and sighing with a look in your eyes
Spent an sweatin' with a look on your face like

Sweet revelation, sweet surrendering
Sweet revelation, sweet

Thinking of you, thinking of you,
Thinking...

Sweet revelation, sweet surrendering
Sweet revelation...



Så... Ja.

.

Efter en synnerligen god natts sömn har tankarna virvlat hela dagen... jag har haft svårt att fokusera mig...

Utan titel

:D

Illusioner

Det har föreslagits att idén om individen i stort sett är en chimär. En tanke som på sätt och vis knyter an till de missuppfattningar som finns om kopplingen mellan att friheten ökar i takt med de att de val man måste göra ökar.

Trots att vi på en samhällelig nivå kanske aldrig tidigare haft så stora valmöjligheter och ekonomiska möjligheter att realisera en alternativ livsstil tycks det mig inte som att vi i någon högre utsträckning än tidigare tar tillfället i akt. Istället många ihop sig i en mittenfåra, men försöker, i mittenfåran karva ut ett litet utrymme som tyder på personlig upplysning och ett medvetet ställningstagande. Se till exempel på den svenska partipolitiken där de två största partierna rör sig in mot varandra för att slåss om samma väljare och där skillnaderna i den politik de för mest verkar vara en fråga om hur man formulerar och argumenterar för beslut och propositioner.
På samma sätt kan jag uppleva samhället i stort. Alla gör sin egen grej, vilket väl är fint och bra... men det blir liksom lite... fånigt, eftersom så många andra gör nästan exakt samma sak. Och visst kan man argumentera för att det finns en trygghet i göra som så många andra. Det håller jag fullständigt med om, men vad säger det om tillståndet i landet i så fall?

Nu var det dock inte det här jag hade tänkt ta upp. Tanken för dagen, och som jag funderat lite på ett tag nu, handlar istället om de val vi kanske inte ens är medvetna om att vi tar eller tar ställning till, och hur de genomsyrar hela vår tillvaro. Mitt finaste exempel är det här med tvåsamhet och familjebildning. En familj består för de flesta, utan att överhuvudtaget reflektera över andra möjligheter, av två föräldrar och ett ospecificerat lågt antal barn. Det är en familj. Så har det varit under en tid, och allra helst sen vi fick samhälleligt organiserad äldrevård. Tidigare organiserades den ju som bekant av familjerna själva, varpå familjerna, gissar jag, uppfattades som större. Dock fortfarande med en ”kärna” bestående av två vuxna och ett gäng barn. Kärnfamilj, någon? Det här sättet att organisera samhällets invånare verkar onekligen ha vissa kvalitéer som är gynnsamma för samhällets fortlevnad, eftersom det har anammats av en hel rad mer eller mindre framstående kulturer mer eller mindre oberoende av varandra. Att det har blivit på det här viset är kanske inte så märkligt, för artens reproduktion tarvas åtminstone en hane och en hona. Avkomman tycks ha gynnats av att hannen och honan haft kontakt även efter parningstillfället genom en arbetsuppdelning som traditionellt beskrivs som födosamling och omvårdnad och med inslag av skyddsuppgifter.

Tidigare, tänk stenåldern, tycks dock de minsta enheterna ha varit större (eller möjligen de största mindre). Vi levde tillsammans i grupper med flera individer, kollektiv, kanske man kan kalla det för. Huruvida det fanns subgrupper bestående av föräldrar och barn även i dessa kollektiv vet jag faktiskt inte. Det känns troligt att anta, men beror nog mest på att jag lever i den kultur jag gör. Ser man på t.ex. människoapor verkar ju grupperna vara uppbyggda kring en alfa-hanne följt av en mer eller mindre strikt hierarkisk inordning av de andra gruppmedlemmarna. Där finns det, så vitt jag vet inte familjer i mänsklig mening, utan man är medlemmar av en grupp.

Huruvida den moderna monogama familjen representerar ett naturtillstånd eller en social konstruktion har diskuterats tidigare, jag vet inte exakt vad man kommit framtill, men det låter väl rimligt att tro att det är en social konstruktion. Eller möjligen en kombination av båda (finns det något som inte kan anses som konstruerat i den här världen?). Det här sättet att organisera samhället verkar ha, som tidigare påpekats en hel del kvalitéer som är gynnsamma för samhället och har som jag förstått det en lång historia. Dock finns det undantag som pekar på att det finns utrymme för alternativ. I en bok författad av de Botton, Filosofins tröst, beskrivs en fransk herre som försökte förstå världen genom att läsa böcker. I sitt bibliotek fanns berättelser om kolonisationen av den sydamerikanska kontinenten och redogörelser för hur folken levde där. Nu minns jag inte detaljerna exakt, men de gick i stora drag ut på att människorna levde i lösare förhållanden än vad man traditionellt gjorde i Europa. Par existerade i klassiskt mening, så till vida att de samarbetade med barnuppfostran, matframställning, skydd med mera. Dock gavs det även utrymme för romanser utanför paret. Jag minns inte om det gavs något rationellt skäl till detta, kanske var det helt enkelt trevligt med lite omväxling då och då. En önskan som fler och fler moraliskt korrupta västerlänningar också verkar ge uttryck för.. här uppfattas det dock som otrohet och är för det mesta inte accepterat.

Det är dock inte så svårt att föreställa sig vad de upplysta Europeerna såg, eller tyckte om det här sättet att leva, och snart gjorde man inte på det viset längre. Europeiskt skulle det vara!

Nåväl. Eftersom vi har kommit att acceptera den här typen av familj har det fått en hel rad konsekvenser som kanske inte är uppenbara till en början. Bilar har utvecklats under 1900-talet, och under de formativa åren, samt bilismens storhetstid var den vita kärnfamiljen tämligen odiskutabel. Det fanns inte homosexuella, det fanns inte frånskiljda, det fanns inte våldtäkt inom äktenskapet. Det fanns förvisso svarta människor, men dom såg man helst inte. En man levde med en kvinna och tillsammans hade dom två barn. Skulle man sälja bilar till familjer, vilket man skulle, behövdes alltså plats för minst fyra personer. Andra konstellationer åkte in bil. Svarta var hänvisade till buss, eller så kanske dom fick gå. Sedan dess har det förvisso tillkommit några olika variationer, sportbilar, som inte kanske främst är gjorda för att njutas av hela familjen, har två huvudsakliga säten, men inte sällan även sittmöjligheter för passagerare bakom de två främre sätena. Vidare finns det ju minibussar för den stora familjen, samt ett antal transportfordon, pickuper, minibussar med skåp och så vidare. De få försök som har gjorts att bygga billiknande fordon för transport av en eller två personer har ofta inte nått någon större spridning i västvärlden, undantaget möjligen motorcyklar. Dessa betraktas ibland mer som nöjesmaskiner snarare än seriösa transportfordon. På senare tid har förvisso inbyggda motorcyklar börjat dyka upp från några olika tillverkare. Personbilar tillverkas alltså vanligen med plats för minst fyra personer, ändock är det relativt få bilresor som sker med fullasatta bilar. Vanligen är det en hyffsat ung man som åker ensam i sin bil. Är det vettigt?

På samma sätt är det med boenden, de är också, i hög utsträckning, avpassade för familjeliv bestående av man kvinna och två eller tre barn. Inte så konstigt men kanske inte heller något man reflekterar över. Nu har hus och lägenheter ofta längre livslängd än bilar så det sker en viss eftersläpning.. men ändå.

Det är som sagt inte så konstigt att det är på det här viset. Vi har levt i den här typen av grupper under lång tid. Så lång tid att möjligheten till alternativ tycks ha glömts bort. Och ibland aktivt undertryckts.

Ett annat val vi inte har att ta ställning till är detta med tid. Dygnet är indelat i 24 timmar. Varje timme i 60 minuter, och varje minut i 60 sekunder. Varje sekund kan sedan delas upp i tiondelar, hundradelar, tusendelar och så vidare. Det finns säkert en rad genomtänkta argument för att organisera dygnet på det här viset. Argument som jag inte har letat efter eller fått förklarade i skolan. Och jag vänder mig inte heller mot det här sättet att ordna livet på. Men jag tycker att det är intressant att spekulera i hur vi levt om ett dygn hade bestått av trettio nytimmar istället. Min personliga gissning är att vi hade hunnit med fler saker. Nu är många aktiviteter, mer eller mindre slentrianmässigt, inordnade i timmar, snarare än att tidsåtgången är en funktion av innehållet i aktiviteten. Möten tar en timme, tv-program upptar en timme och så vidare. Tänk vad mycket mera tv man skulle hinna med om programmen var en nytimme långa istället! Mina funderingar bekräftades i någon mån av M som hade hört att folk hinner med fler saker ju större kalender de har. Större rent fysiskt alltså. Argumentet till det skulle vara att en större kalender kan göras mer högupplöst, så att man kan planera sin dag inte bara på timnivå, utan även på kvarts och tiominutersnivå, och således ”hinna” göra fler saker på samma tid.

För att återknyta till början, trots att valmöjligheterna bedömt är större idag än någonsin tidigare tycks de flesta leta sig in mot mitten. En tolkning av detta är att det finns en rädsla, oro, eller främlingsfientlighet i samhället som gör att avvikare straffas på ett eller annat sätt. En annan är att människor inte är så intresserade av att leva ett annat liv, utan i hög grad känner sig till freds med att leva som majoriteten, även utan hot om bestraffning för avvikare. Hrm... jag behöver lunch.

Jag tycker det är spännande att en annan verklighet är möjlig.

En fortsättning är också möjlig..

Gryningstid

Det är märkligt att komma till insikt om att man saknar insikt om sig själv. Allra helst om man är i insiktsbranschen och tror att man har koll. Det blir liksom ett steg framåt, men två steg bakåt. När sedan en del av insikten är av ett sådant slag att man börjar tveka på huruvida det är lämpligt att man har myndighetsansvaret över sig själv... ja, då är det inge kul längre.

Somliga har ifrågasatt metodvalet i det projekt som förhoppningsvis mynnar ut i att jag hittar mig själv. Säkert på goda grunder. Jag har inte så mycket valt, som snott receptet rakt av från en blandning av myter om vad man bör göra i sådana här situationer. Kanske presenterar jag det på fel sätt eftersom jag famlar mig fram utan något riktigt eller väldefinierat mål i sikte. Då blir det lättare att ta till någon Hollywoodskschablonbild. När det blir dags att sammanfatta det här kapitlet kommer det sannolikt att se helt annorlunda ut.. men det vet jag som sagt inte än.
Hör på det här, inspirerad av Zen and the art of motorcycle maintenance samt diverse bilder av den fria och lite otämjda motorcykelåkaren har jag flyktigt övervägt tanken att åka på semester på en 125a. Att med vinden i håret, nästan, puttra fram genom europa med en sovsäck och ett litet kök. Sitta på en strand i frankrike och titta ut över atlanten, åka på slingriga serpentiner i schweiz, titta på formel 1 i de belgiska skogarna, gå på musikfestivaler i skottland och dricka öl på ett mikrobryggeri i tjeckien. mumma. Lite olikt mig, måste jag få säga.

Det är lite skrämmande att jag inte alls tänkte såna här tankar för två månader sen. då gick jag och funderade på hundraser. Mein gott.. jag har verkligen ingen som helst uppfattning om vem jag är. Är det av den här anledningen som man skulle ha åkt till sydostasien efter gymnasiet? Och ändå känner jag mig inte vilsen... Inte så att jag vet precis vad jag vill... men ovissheten skrämmer inte.. istället ser jag bara möjligheter överallt.

LadyB nu är vi tillsammans igen. Och visst, skaka på huvudet du, men åh vad det är härligt att vara tonåring igen!

Verklighetens ok.

Nu när det inte längre är aktuellt att leva ett parliv har jag plötsligt kommit att hysa romantiska föreställningar om ett alternativt boende. Inte i form av ett lyckokollektiv, eller i ett inrökt skithål i nån förort med pizzakartonger på diskbänken och ölburkar här och var. Snarare föreställer jag mig ett rum som inbjuder till umgänge och samtal. Ett rum utan en arbetsplats, utan en tv med tillhörande möblemang, men väl en stereo, naturligtvis. Möjligen skulle det kunna finnas kuriosa i rummet, knasiga saker från de otaliga resor som jag aldrig företagit mig. Rummet skulle vara ombonat och hemtrevligt, det skulle vara lätt att försjunka i sina tankar med en tekopp i handen och blicken fäst någonstans på himlen utanför fönstret. Det vore festligt om min Meshuggah-affisch fick plats någonstans... men den kanske får stryka på foten.

I det här rummet som är tillräckligt litet och intimt för förtroliga samtal uppkrupna under varsin filt ska det märkligt nog även gå att ha lite större tillställningar. Inte för att jag brukar anordna såna.. men jag tycker märkligt mycket om att vara värd, och skulle gärna ha möjligheten. Eftersom jag bor själv behöver köket inte alls vara stort, men ändå tillräckligt för att laga mat åt några stycken. Hela boendet får gärna ha den där charmen man läser om i bostadsannonserna. Djupa fönster att sitta och glo i vore kanon, men hur ofta hittar man sånna egentligen? Vad jag skulle glo på? Svajjande träd... lekande barn... bilar som åker förbi.. människorna i huset mitt emot.. molnen som åker förbi... årstidernas växlingar.

En ganska stor del av den här boendefantasin är naturligtvis alla besökar jag skulle ha. Människor skulle inte vara trötta och vilja åka hem efter jobbet, försöka hinna iväg till affären innan dem stänger eller köra ett pass på gymmet. Istället skulle dem komma hem till mig och hänga. Dem skulle berätta om möten de haft under dagen, om de idéer de fått, om saker som händer i världen. Ibland skulle de stanna på mat, ibland skulle vi äta nått nyttigt, ibland nått med tjocka såser och gott vin. Vi skulle sitta tysta. Vi skulle spela musik. Vi skulle prata om böcker eller kanske spela något parti backgammon.



Trots att det råder en tämligen stor diskrepans mellan min nuvarande livssituation och den här fantasivärlden, till verklighetens nackdel om någon undrade, vill jag ändå påstå att det inte är så dumt som det är. Vi hade matbesök, vi pratade musik, möten, jobb och fritid, det var inte så många som glodde ut genom fönstrena, försvann in i sig själva eller satt med tekoppar i fönstren.. men det var rätt ok ändå.

Det här är inget löfte, inte på långa vägar. Men det kan ändå bli intressant att se var jag kommer att hamna. I framtiden.

mer av samma

Vilket innebär att världen snart kommer att befolkas av skummisar, ränksmidare, sabotörer med mera, förutsatt att man är lagd åt det hållet. Har man istället en positivare syn på människor ser man andra saker. Och så vidare.

Man skulle kunna föreslå sanningen som den lins varigenom man ser världen. Men det faller ju på sin egen rimlighet i alla icketriviala fall.

Kvar blir rimligen att redovisa sin syn på saker och ting i anslutning till vad man ser, i de fall det inte framgår.

Jag är hoppfull likt en schizofren och ser således meddelande och samband i färgsättningen på pizzakartonger, i hopknölade papperslappar och i mönstren som högarna av höstlöv bildar i trappuppgångar. Verklighet. Inbillning. En dopad hjärna på högvarv kan väl också vara sann?

Undrar om det här inverkar menligt på mina jobbchanser. Haha.. eventuella arbetsgivare gör bäst i att läsa en del del och dra sig för att komma till snabba slutsatser. Jag vet vad jag gör. Verkligen.

I den klassiska världen är det här nog fel reaktion. Jag är själv lite förbryllad.. något har förväxlats. Det var inte så här det borde vara. Eller så är den en del av ett fortsatt och kontinuerligt växande av precis det slag jag har företagit mig. Det ena utesluter förvisso inte alls det andra.

Det är inte alls som det borde, men ändå märkligt underhållande med all all förvirring, perspektiv och pikanta insikter.

Visdom #1

Som man söker ska man finna.

danse macabre

Blue van Meers pappa brukade säga något om att Sanningen, trist och glåmig, för stå för sig själv i ett hörn på alla fester. Till skillnad från t.ex. Den Vita Lögnen, Romantiken och Sexigheten som alla får uppmärksamhet, gratis dricka och översvallande uppmärksamhet från pojkar med för mycket vilja och för lite erfarenhet, får man förmoda.

Sanningen, trist glåmig och helt befriad från sexappeal. Kanske är det enda vettiga att släppa taget. Men likt en överförfriskad pojke med en vilja som inte matchas av en lika stor erfarenhet är jag inte intresserad av vad som är rätt eller bra. Jag vill ju bara dansa...

Ending Theme

Det går dåligt för Js fantasier.

Och det är väl okej... hela situationen pekar på sätt och vis på det. Men som vanligt förstår jag inte vad som hände. Ingen av oss var uppenbarligen på topp, men att det skulle ta snurr såhär? Det var ju nu det skulle börja, the next level. Istället Game Over.
Det fanns kanske indikatorer. Men ändå. Trist.

Men visst... ibland får man väl inse att det inte funkar, även om man skulle vilja.

Tack för den här tiden, det var glatt så länge det varade.

Snart får jag väl ett jobb dessutom.

Mörkret lägger sig
man skulle kunna gråta
men livet ler mot mig
och allt är en gåta.

Utanför finns en värld,
men på insidan ryms en annan
Den ena saknar flärd och är inte mycket värd.
Den andra saknar kanske också flärd, men är istället allting värd.

Livet ler mot mig.
Mörkret lägger sig.

Återgång.

J med den livliga fantasin har siat. Han har gjort prediktioner om vem som kommer att bli min livskamrat. Just för tillfället är det rätt höga odds på hans utfästelse med tanke på tillståndet i världen... men det är klart, hade han gjort samma förutsägelse i sommras hade tett sig än mer märkligt. Nu har ju ändå vem som helst chansen.

Det blev konsert idag igen, Ane Brun hade ett litet framträdande Strand och jag var där med vänner. Dock kom jag rätt tidigt och vännerna rätt sent, så jag fick sitta och sippa rödvin och vara svår ett tag innan de dök upp. För en gångs skull kände jag mig inte som en idiot när jag satt och väntade på folk.. Jag får erkänna att jag har en bit kvar till film noir-hårdingarna som dricker scotch i baren och muttrar åt folk, men ändå, helt klart ett steg i rätt riktning. Senare fick jag tillfälle att berätta att jag tycker att det är roligt med musik, helst dödsmetall. När jag ombads utveckla berättade jag om ISIS, Opeth och Meshuggah. Sen kom det inga fler frågor.

Under middagen kom jag och M plötsligt in på en diskussion om värde. Det hela gick så snabbt så jag har svårt att återskapa samtalet som förde oss dit, men väl där fick jag chansen att berätta om mina idéer om välmående och värdedefinitioner. När han pressade mig att konkretisera mina idéer pekade jag på kineser som sysslar med kaligrafi och japaner som övar svärdkonst. Tveksam över det rimliga i att ha ett helt land med kaligrafer försökte jag förklara att det inte spelar någon roll vad det är man strävar efter, så länge det är något annat än idag. Eller, kanske ännu hellre, så länge man har ett bättre skäl än idag. Kanske är det det det hänger på.. Att man måste veta vad det är man är ute efter, och helst även varför. Nåväl, när jag hade förklarat lite mer tyckte M att det där är ju inte fel på individnivå, utan på en samhällelig nivå. Ja, det må vara hänt, sa jag.. i så fall borde väl samhället förändras? Ungefär här slog han ut med armarna, slutade lyssna och kallade mig för idealist. Men erkände att han själv kände sig som en cyniker i jämförelse.
Även om jag inte lyckas övertyga någon annan tycker jag fortfarande att det låter rätt i mina öron... problemet är ju dock, som M är inne på, hur det ska implementeras på ett rimligt sätt.

Sökandet fortgår.

Tom och Penelope

Det är en händelse som ser ut som en tanke. Men nej, det kan det inte vara?! Nej. Det kan det inte vara.

De senaste dagarna har mitt obönhörliga åldrande kommit upp på tapeten. Det tycks som att jag inte är... låt säga 21 år, längre. Något som kanske inte kommer som en chock för många.. men som ändå stang till i min självbild. Att vara fåfäng är en hård branch :(

Efter en viss uppstartssträcka har jag nu kommit igång och börjat läsa 1984. Jag gillar beskrivningarna av hur och varför maktbalansen upprätthålls. Kanske har jag livlig fantasi, men nog går det att se paralleller. Dock känns boken mer hoppfull, så till vida att det finns någon eller något som aktivt strävar efter att samhälle av otänkare och viljelösa konsumenter/producenter. Det skänker på något vis en liten känsla av hopp... Men men, jag har inte läst färdigt än, så vi får väl se vad som händer.

Vi får väl se vad som händer.

genombrottet

det var magiskt. fyra unga grabbar stod och dansade framför mig. headbangade friskt. musiken... åhh.. fan va bra det var!

...tröskeln till omvandlingen.

Den professionella bedömningen av mitt senaste frisyrförsök är att jag ser ut som Mc. Dreamy. Världen ligger, bedömt, för mina fötter.

Annat som har sagts är att jag formulerar mig helt fantastiskt och är det norrländska lugnet personifierad. En bild som blir lite suddig i kanterna eftersom jag fipplar med händerna när jag pratar, men ändå.

Vidare så låter "introvert" mera negativt än "tar inte så mycket plats i sociala sammanhang".

Mapos fria associationer utifrån mitt senaste frisyrförsök är, av blicken att döma, inte först och främst Mc. Dreamy, utan det lite stereotypt manliga, vadå har du klippt dig?

Ikväll: konsert.