Buhu

Aldrig verkar världen sakna mig lika mycket som jag saknar den.

Hej! Jag gillar att tänka på mig själv.

Jag berättade om glassen på stenen med utblick över Stockholm. Om framtidstron, förväntningarna och förhoppningarna. Om olika funderingar, frågetecken och oklarheter. Om tryggheten, oron och allt det andra.

Kanske förstod hon faktiskt.

Jag trodde henne iallafall när hon sa att det kommer att lösa sig, förr snarare än senare.

Ibland kan jag fundera på hur äldre människor ser tillbaka på sina liv. Om det någonsin blir som de hade hoppats, föreställt sig och drömt om...

Vi hörde temat från Rasmus på luffen, och mormor sa att hon aldrig kunde höra sig trött på det stycket. Jag frågade förvånat om hon längtade ut på vägarna, bort bort och iväg, till friheten och de öppna vidderna. Förvånad eftersom jag inte hört eller förstått att hon skulle vilja iväg särskilt mycket. Hon bor ju kvar i samma lägenhet som min egen mor växte upp i, om inte det är att rota sig.. ja vad är det då? Hon svarade att hon kunde identifiera sig med behovet av att slå sig fri, göra sig oberoende, att klara sig själv. Jag nickade, och slogs av hur frånvarande den delen av hennes liv är i mitt liv.

Någon dag senare frågade jag henne hur de hade börjat; De hade cyklat till dansen på Ön (vi räknade ut att det borde varit ungefär fem mil), dansat och tältat innan de cyklade hem igen (för så fick man göra på den tiden). Hon hade varit ung. Hon hade varit hoppfull och kanske lite naiv.. oskuldsfull åtminstone. Inte kunnat inse, förutse... inte förstått innebörden av det.

Det tog henne 18 år att slå sig fri.

- Man ville ju att det skulle funka, man kämpade på, försökte.

Ett brottstycke av ett liv, ett utdraget skeende komprimerat i några minuters samtal över en kopp kaffe. Resten av livet, allt det osagda, allt som jag inte kommer på att fråga om...? Hur känns det att ha levat ett helt liv? Vad har man kommit på, vad är det man värdesätter?

Jag måste fortsätta fråga.

____________________________

Resten av livet. Allt det osagda som ingen frågar om, som jag inte kommer på att skriva ner... hur känns det at ha levt så här långt? Vad har jag kommit på, vad är det jag värdesätter?

Mina anekdotiska anteckningar från en vardag, mina reflektioner och funderingar.. Mitt liv. Vad är det?

Ibland kommer jag på att jag skulle vilja kunna betrakta mig själv utifrån. Granska mig själv utifrån en lånad uppsättning av värderingar, erfarenheter, intressen och världsbilder... Jag är nyfiken på vad jag skulle få se... Vad någon annan ser.. Och framför allt, nyfiken på att jämföra den bilden med min egen uppfattning och förståelse om mig själv... nyfiken på att se vilka ställen som överlappar varandra och var det uppstår skillnader.

För någon vecka sedan föreslog jag för mina då närvarande vänner att man skulle kunna skriva små haiku-dikter med hjälp av signalflaggorna på sin båt som jag förutsatte att man skulle ha. Deras spontana reaktion var att konstatera att jag hade varit tyst för länge nu igen och låtit tankarna vandra iväg på egen hand, medan de hade diskuterat något annat..

Jag minns den episoden nu, för jag tänker att det vid ett sådant tillfälle kunde vara spännande att jämföra min egen bild av verkligheten och hur saker och ting händer, med en annan bild av det samma verklighet. Jag själv tycker ju, förstås, att min fråga var berättigad och att det vore ganska kul med dikter i flaggspelet... andra verkar inte tycka det i riktigt samma utsträckning. Eller så har de bara inte följt med i resonemanget och därför inte inser hur berättigad frågan är. Något som F fick uppleva och så småningom började irritera sig på å det grövsta.

Skulle jag någonsin få chansen att betrakta mig själv utifrån skulle jag ju förmodligen bara bli besviken över att andra inte ägnar tillnärmelsevis lika mycket tid och möda åt mig själv som jag gör.. De flesta avskriver mig nog som... ptja.. inte värd besväret, helt enkelt.. Inte helt olikt hur jag själv ser på många andra människor. Men jag skulle ändå tycka det vore intressant (så klart).

Jag inser ju dock att bilden av mig själv utifrån är vansinnigt splittrad. Om det nu går att tala om bilden i bestämd och singulär form. För bilden av mig utifrån är ju splittrad just därför att det är flera som betraktar mig.. (eller.. ja... men låt oss anta detta för resonemangets skull åtminstone). Vilken uppsättning av värderingar, erfarenheter, intressen och världsbilder bör jag använda mig av? Svaret på den frågan, påverkar ju direkt svaret på frågan om överlappning och allt det andra. Svaret kan ju inte heller gärna vara ett medelvärde, om man nu kunde konstruera ett sådant, av hela världens uppfattningar om mig själv. Jag menar.. kvinnan på affären som gick och tittade på mig idag.. hur ska man vikta hennes uppfattning jämfört med min mors? Eller min mors uppfattning visavi min fars?

...jävla postmodernistiska relativitetsskit. Nu visar du ju ditt fula tryne igen.

Vet jag själv vad jag är?

- Det mest generösa svar jag vågar ge är ett osäkert "nja".

Vet någon annan vad jag är?

- Hell no!

Är jag sann?

- Förmodligen inte.

Vad är sant?

- Förmodligen inget...

Skit också.

_____________________________________

Livet, så som det har tett sig hittills, har på alla sätt och vis varit en fröjd. Jag lever, har hälsan, vännerna och en härlig och uppfriskande brist på självinsikt och självdistans.

Jag njuter och fröjdas. Ovetandes eller kanske obrydd, eller kanske bara inte särskilt bekymrad, över alla hemskheter och obehag, stora och små, som finns i mitt liv och alla andras. Jag lever i mitt liv, och jag trivs med det. Jag hoppas jag får fortsätta med det.

Moviestar, en uppdatering.

2007 skrev jag ett inlägg om mitt liv som film. Det finns att läsa här på bloggen så jag ska inte gå in på det i detalj, men det handlar om att jag dricker kaffe, käkar smörgåsar och jazzar runt i mitt hem.. inte mycket till film var slutsatsen då och den håller nog än.. Just den scenen kanske får sparas till en directors cut limiterad utgåva. Eller så inte.. för åt 2010 har frågan om mitt liv på vita duken fått förnyad aktualitet.

Det var faktiskt så sent som förra veckan som frågan ställdes på... ska vi kalla det "förekommen" anledning. Året när det vänder... när jag så att säga brejkar från den sköna anonymiteten och exploderar ut i offentlighetens skarpa sökarljus (kanske).

- Arbetslös med små påhugg här och var.. bostadslös boende på soffor, i förråd, i tält på festivaler, levandes på... ehm.. kräftstjärtar, avokado, calamataoliver och... öhm. nudlar.. Plötsligt lyft från ingentinghet till megastjärna (kanske (sannolikt inte)). Det är ju så elegant att det knappt går att motstå!

Frågan som ställdes förra veckan var egentligen vem som skulle spela mig, vem som skulle spela J, vem som skulle spela T, och hur den rollen skulle gestaltas... Svaren, som förvisso inte är slutgiltiga på något sätt blev följande: sångaren i Muse, Tom Cruise, Edward Cullen eller möjligen han på VideoGameTrailers eller han som spelar racerförare i den där lurkiga filmen om LeMans-ish.. Vad det gäller J var det i princip ingen tvekan heller: Danny i EMD, Hans Landa eller Owen Wilson. T däremot bjöd på visst motstånd.. voicecast..? Men när vi väl kom på det var det ju självklart: Gillian Anderson.

Nu väntar jag bara på att filmbolagen ska börja höra av sig.

Nån mer än jag som hör tonerna till Petters Det går bra nu?

Du fattas mig.

Dolly säger det bäst. Första veckan skrattar man åt sina vänner när de kommer med egenbakade kakor och man tycker att dom kan sluta upp och larva sig, livet leker ju.

Men sen när den andra veckan kommer.. när de orörda kakorna har möglat under sängen och vännerna har slutat ringa "ryck upp dig nu, det har ju gått en hel vecka", då är det fan inte så jävla nytt och fräscht och roligt längre...

Har det gått en månad nu?

Rawr, dina trakéer gör mig upphetsad.

När vi börjar samleva med utomjordiska raser... kommer kön att vara relevant då? Jag menar såhär: låt säga att de superintelligenta nyanserna av blått skulle börja hänga med oss jordlingar.. låt säga att kärlek uppstår och vi börjar samleva.. med allt vad det innebär av fysiska övningar... Kommer det då att spela någon roll vilken kön de har?

När det så att säga inte är uppenbart vilket kön en varelse har... finns det då förutsättningar för någon typ av "fri" kärlek.. eller kommer vi, i vår mänskliga litenhet, döda alla till synes könlösa varelser för att vi inte förstår och kan kategorisera dem, eller åtminstone påtvinga dem en könsindelning så att vi kan förstå och handskas med dem?

Är det självklart att det kommer att vara normen att det bara är mänskliga män som kommer att leva med kvinnliga insektoider och mänskliga kvinnor som lever med manliga insektoider.. Eller kan man tänka sig, att eftersom allt annat är så nytt och oformat, att mänskliga kvinnor börjar ligga med kvinnliga insektoider?

Den senaste tiden har jag vid ett antal tillfällen funnit mig själv prata om livslång kärlek. Eller åtminstone livslånga partnerskap. Eller åtminstone om jag tror på dem.
Om jag tolkar reaktionerna rätt tycks det som att jag ger uttryck för en ganska pessimistisk bild av förutsättningarna för den livslånga tvåsamhetens varande.

Jag tycker att det här är lite intressant för jag tror att det säger något om mig. Det belyser vad jag tror är en förändring hos mig själv... Jag har, rätt eller fel, för mig att jag hade en mer posivit syn på tvåsamheten för ungefär ett år sedan. Något som förefaller ganska troligt med tanke på hur min livssituation har förändrats under detta år. Hade jag haft tid och ork, och kommit på tanken tidigare, hade jag ju kunnat läsa igenom vad jag har skrivit i det här forumet om tvåsamhet förut, och kanske kunnat verifiera det hela.. men.. det har jag alltså inte gjort. Nåväl, under det senaste året har jag i vart fall och bland annat separerat från en flickvän sedan ett antal år tillbaka, samt hunnit vara olyckligt kär på distans. 
Dessa två, och säkerligen en hel massa andra faktorer, har alltså fått mig att få från vad jag misstänker var en lyckoknarkande kärlekstönt till en mer... ska vi kalla det dystert pragmatisk livspusslare. Ja, jag inser också att det tycks föreligga en viss orimlighet i de två senaste meningarna samtidiga sanningshalt, men jag får skriva vad och hur jag vill.

Jag inser att jag tänker oklart och skriver ännu mumligare..

Lyft upp mig.

ta mig i örat!!

vafan...


likt ett rådjur som lite för länge tittar in i lyktorna på en framstormande lastbil: splusch.

Och ändå..
jag försöker hålla mig borta.. hålla mig undan: splutchs - brainsubstans splattered the wall.

men det är int därför jag är här. Istället: Meshuggah!! LIVE.. ÖVERJORDISKT JEFLA MÄKTIGT. Som den skönaste ultraslakt man kan utsätta sig för.. som en ångvält man knäböjer sig för och låter sig våldtas av gång på gång - i örat. Med ett leende över hela fejset, en härligt knuten näve och en nacke som var stel som fan morgonen efter. Och det bästa? I get to do it all over again, i veckan som kommer! ÖVERJORDISKT JÄVLA MÄKTIGT. Avslutar hela fredagen gör dom också.. hoppas bara dom får mer en den fjuttiga timme dom fick i Borlänge.

Jag hoppas att du är där och får uppleva det..