Shit is getting old

Självuppfyllande profetior uppfyller sig själva.

Tiden hemma håller på att gå mot sitt slut. Min tomteinsats tycks inte ha förevigats av alla de kameror som fanns tillgängliga. I villervallan glömdes de bort, fungerade inte och så vidare. Hela julefirandet var en smula kaotiskt, mat hann inte ätas, lekar skulle lekas, kojjor byggas, chokladpraliner ätas, drinkar drickas och pulkor pulkas. Med mera.

Årskrönikan har svårt att komma igång.

Uppsala över nyår. Kan bli intressant.

2010

Sug på den här karamellen medan jag överväger om jag ska skriva ner en årskrönika.

Nu löpning.

Bara timmar efter att tärningsspelaren hade lagts ihop vaknade jag upp till en signerad delyxutgåva av Generation A.

Och visst. Jag är vaken nog att uppfatta det komiska i att just den boken finns i en delyxversion, men ändå synnerligen förtjust. Likt ett barn på julafton, skulle man kunna skojja till det och säga.

Jag skulle vilja rekommendera tärningsspelaren till min mor. Men vet inte om hon skulle förstå vad jag vill säga. Jag tror inte det.

Ja, jag tar också mig själv på för stort allvar... men jag tror och hoppas att det ändå är en skillnad.

lock the door, kill the light, noone is coming home tonight.

Kan man sitta på en hög häst och ha fötterna på jorden?
Verklighetens folk, är det jag?


Här sitter jag i en lägenhet i sundbyberg, där jag bor. Jag har idéer om världen, tips på förbättringar, förslag på förändringar.. jag har observationer, synpunkter och frågor. Men så finns det ju en värld utanför också. En värld där jag aldrig kommer att vara, alldeles oavsett hur mycket jag reser runt.

Vad jag ser i världen kommer alltid att skymmas av mig själv. Verkligheten, således, som den förmodas vara, till synes för evigt höljd i det dunkel som är oss själva.

Är det det västerländska samhället, min vetenskapliga skolning och frånvaron av ett större väsen som gör Sanningen till det största uppnåeliga, målet? En Sanning som aldrig kan observeras så som den är naken eller ohöljd. Är det orimligheten i strävan mot ett ouppnåeligt mål som gör den här relativismen så tröstlös?

Vad är det för vits mot att sträva mot ett mål man aldrig kommer att finna? - Men man kanske hittar nått på vägen? Ja, det kanske man gör. Men vad är det..? Sanningen är det inte.. vrid och vänd lite på det så vet man till slut inte alls vad man har. Stort? - Ja. Litet? - Ja. Viktigt? - Ja. Oviktigt? - Ja. Sant? - Ha! Vad betyder det?

Om Sanningen så som jag har tänkt den, kunskap om världen, är en resa utan slut...


Det finns möjligen ett par andra Sanningar här i världen. Mången tror på livet efter detta i form av himlen och helvetet, en dömande gudomlighet som sorterar upp döingarna när den tjocka damen har gjort sitt sista framträdande. Jag tänker mig att den Sanningen även kan ge nån form av ledtrådar i livet.. även om de är så hopplöst idiotiska som "Guds vägar äro outgrundliga.." wtf är det liksom.

Ähh.. åt helvete med alltsammans.

Stor i orden, liten på jorden.

Det ligger nog en del i vad F sa om umgänge.

Det finns så mycket man kan tänka på, men ändå går jag bara tomgång.

Hanne Kjöller uttalade sig om barnen av imorgon och föräldrarna av vår tid. Om vad det är att vara en människa. Vilka egenskaper vi bör besitta som medborgare och medmänniskor och hur vi förvärvar eller inte förvärvar dessa egenskaper.

Vill man ge hennes idéer en liten spinn och krydda upp dem lite skulle man kunna säga att vi i modern tid har blivit för fästa vid våra barn och/eller har fått för stora möjligheter att ta hand om våra barn. Nu vet jag inte om det håller för en närmare granskning, men ett resonemang skulle kunna se ut såhär. Förr hade folk fullt upp med att försöka leva. Mamma var hemma och slet i huset, pappa var på fabriken, ute på åkern eller i skogen. Ungarna sprang omkring och var lite för sig själv... Enter välfärdssamhället och ett liv i relativ lyx. Plötsligt har vi råd att ge saker till barnen, möjligen även tid i ökande grad. Eller, man kunde åtminstone skjuta till lite grann, skjutsa ungen till träningen eller nått annat. Sopa gatan framför.. curla, så att säga. Barnen har blivit våra egna, snarare än samhällets. Och eftersom jag kan, så bör jag, ge mina barn det bästa. Skydda dem från livets hemskheter.. osv. Ingen gillar ju gråtande ungar, eller ännu värre ungar som håller på och bråkar för att dom fått ett nej. Ge dom chokladen istället så håller dom truten i åtminstone ytterligare några minuter. Hanne hade ett exempel där man hade slutat ha ett lotteri för ungarna när det var gårdsfest eftersom det bara var en eller ett fåtal ungar som kunde vinna, och resten, således, skulle förlora. Det var inte acceptabelt. Jag tvivlar inte på att det i varje tillfälle är lättare att följa med än vad det är att säga stopp, sätta sig på tvären och "ta fajten". Men likt Hanne kan jag undra vad det gör med de små. I förlängningen... Hanne tyckte sig se tendenser alla redan, BUP eller motsvarande får samtal från söndertrasade själar efter att pojk- resp flickvännen gjort slut, efter att man inte kommit in på sitt förstahandsval till högskolan. Extremhändelser alldeles säkert, men kanske ändå tecken i tiden?
En annan sak som hon hade lagt märke till var den roll kvinnor tar på sig då de blir gravida och barnet är fött. 100 % mamma, är det korta sammanfattningen. Självpåtaget eller ej verkade det inte finnas utrymme kvar för den individ som hade ett namn, intressen, jobb, kompisar osv. innan barnet blev till. Att ta tid och vara för sig själv var aldrig bara egen tid utan alltid tid iväg från barnet. Som att egen tid skulle göra henne till en sämre mor. Det kanske är att ta det för långt, men, jag skulle med lätthet kunna dra en parallell till mitt tidigare resonemang om att förr hann man inte med att vara morsa till hundra procent, då hade man ett hus att ta hand om, mat som skulle lagas, tvätt tvättas eller vad det nu kunde vara. Kanske var man inte fantastiskt jävla självförverkligad och lycklig då heller. Men det var nog inte så många som pratade om svårigheterna med livspusslet. Barnen var, gissar jag, en naturlig del av livet och fick tid och uppmärksamhet i den mån det var möjligt. Nu har det blivit väldigt möjligt att uppmärksamma barnen och således väldigt möjligt att vara mamma..

Hannes bok heter I huvudet på en mamma och är, om jag förstått det rätt (jag har inte läst den), skriven ur ett kvinnligt perspektiv och vänder sig främst till framgångsrika kvinnor med ordnade förhållanden. Intressant i sin egen rätt, men jag är mer intresserad av de manliga erfarenheterna av föräldraskapet. Kanske har jag frågat för dåligt, eller vid fel tillfällen, men de svar jag har fått frågan om hur faderskapet upplevs har inte direkt stillat min nyfikenhet. Jag har två småbarnsfäder i min närhet, jag står ingen av dem särskilt nära rent personligt och har nog aldrig suttit ner och pratat med någon av dem. Jag har undrat hur det faktiska faderskapet skiljde sig från de förväntningar de hade på det på förhand. Med risk för att jag minns fel, men det jag har tagit med mig ifrån dessa samtal är mest att det inte var så stor skillnad i förväntningar och hur det blev. Sen har vi inte kommit så mycket längre... förmodligen har någon av telningarna vält en vas eller gjort något annat som tagit uppmärksamheten i anspråk. Kanske är det svårt att uppfatta när man är mitt uppe i det. Jag kan mycket väl tänka mig att det är lättare att se tillbaka på småbarnstiden och ransaka sig själv, se varför man gjorde vissa saker och vilka förväntningar man hade på sig (jag försökte fråga pappa en gång, men fick inget tillfredställande svar av honom heller). Eller möjligen se på andra hur de beter sig som föräldrar, innan man själv blir det, medan man så att säga fortfarande har något att jämföra med. Säkert finns det böcker som tar upp de här frågorna ur ett faderskapsperspektiv, jag har inte letat och jag kommer sannolikt inte att göra det heller innan det eventuellt skulle bli aktuellt för min egen del. Om, lär det i vart fall inte hända än på en antal år.

Så det så.

T1

1. Spöa Jerry Brass
2. Leka häst
3. Äta glass
4. Klättra upp på taket och kasta papper
5. Åka på utflykt i Botkyrka
6. Besöka en djurpark

Ändlösa möjligheter och en praktisk tillämpning av sannolikhetsteorin.

Frälsningen! 2

Vidare har jag redan hunnit tänka att den skulle kunna få L'Js liv att explodera, övervägt att ge den till honom i julklapp, men kommit på att vi inte är sådana. Så han kommer att få ett tips om den istället..

Jag undrar om J kommer att förlåta mig.

Frälsningen!

Efter att ha läst ett kapitel ur Tärningsspelaren kan man sammanfatta mina känslor i två ord: Bra vibrationer.

Skrivkramp.

Håller du dig undan för mig?
Du som är min inspiration,
ledsagare och följeslagare.

der untergang

Äckliga primadonna till snorunge.

Besten

Världen och ödet, två sidor av samma monstruösa odjur. Utan stress och jäkt rör det sig fram genom tillvaron, oförsonligt vältrande sig över de som kommer i sin väg. Häver sig tungt ner på de stackars själar som pilar runt framför den, krossar dem utan eftertanke, utan ånger, knappt utan att vara medveten om det. Men ändå med något som ser ut som en sadistisk njutning, ett långsamt utdraget plågande utan annan anledning än plågan själv. Oförsonligheten.

Jag vrider och försöker värja mig, mitt hjärta slits sönder men jag älskar varje sekund av det. Den paralyserande styrkan, dess förlamande obönhörlighet när den drar fram och den brutala ödeläggelsen i dess spår.

Popkulturella referenser tills döden skiljer oss åt.

Tillbaka i en tid som sedan länge är oåterkallerligen försvunnen. En tid som ger sken av äkthet. Där A var A och B var B, där postmodernismens förlamande relativism ännu inte hunnit förgifta samhället med tvivel.

Vilket i och för sig är en liten fin ironi, eftersom, ska det visa sig, det är vad det hela handlar om. Men därom vet jag ännu intet.

På sätt och vis helt orelaterat, men kanske inte ändå: