peka-och-klicka

Beneath a Steel Sky

Under gårdagens sjukdomstillstånd tog jag mig friheten att utforska Ubuntus spelbibliotek. Där hittade jag bland mycket annat detta peka klicka-äventyr från -94. Spelet påstås ha ett slags steam-punk atmosfär och utspelar sig i en orwellsk framtid där det mesta i samhället är kontrollerat och övervakat, allt för produktionens bästa.

Staden centralstyrs av The Council, som fattar beslut om stort och smått. Invånarna är uppdelade i fyra klasser med olika frihetsgrader. D-klassen får i princip inte göra eller äga något, A-klassen har få om några inskränkningar i sina liv. Industrimagnater tillhör naturligtvis A-klassen.

Utanför staden finns The Gap, ett område där The Council inte har något inflytande och där laglöshet och barbari antas härja. Det är här äventyret tar sin början.

Efter att ett inledande föredrag av stamhövdingen avbryts av en helikopter med SecurityServices logga på tvingas Spelaren, Robert Foster, undervapenhop ombord på helikoptern och tas med till Staden. Stammen utplånas av en bomb på väg därifrån.
På väg till Staden minns Robert hur han kom till stammen från början, ironiskt nog på samma sätt, med en helikopter. Han var den enda överlevande i en helikopterkrash som bland annat tog hans mors liv. Det dröjde inte länge innan han hittades av stammen som hört krashen och kom för att titta. Robert togs snabbt upp upp i gruppen och behandlades som en av deras egna.
Inne i staden, påväg att landa, råkar helikoptern ut för svårigheter och krashar. Robert överlever återigen och tar chansen och flyr.

Spelet börjar.

Fast besluten om att ta reda på varför han har kidnappats och att lämna staden och ta sig ut i vildmarken igen slingrar sig äventyret fram och tillbaka genom staden, man möter och pratar med olika människor som ger sin syn på The Council, staden, den eviga produktionen med mera.
Få personer är hoppfulla, de flesta missnöjda eller försöker nöja sig med det lilla, att sköta sina rutinmässiga arbetsuppgifter med så få störningar som möjligt osv. Många verkar ensamma, kärlek och närhet har svårt att gro.
Plastikkirurgi är, lustigt nog, en lukrativ verksamhet och Dr. Burke är ganska samvetslös i sitt praktiserande. Juridiken är ett skämt, domarna ointresserade av juridiska teknikaliteter, utan ägnar sig istället åt att bjuda på en så bra show som möjligt, så även åklagare och försvarare. Skuld och rättvisa är hopplöst omodernt.
Världen är protektionistisk, de yttre fienderna många, de inre bara obetydligt färre.

Spelet visar upp en dystopisk framtid och ställer frågor om vad som är människovärde, vilken politik man bör föra och inte minst varför. Vetenskapens roll och syften ifrågasätts, vilka typer av tekniker vill vi ha, varför? Och är det upp till oss själva att bestämma eller finns det något oundvikligt i den tekno-vetenskapliga utvecklingen?

Foster fick sitt efternamn av två anledningar. Dels hittades han bredvid en burk Foster's öl, dels blev han fostrad av stammen under sin uppväxt. Detta får man veta i början av spelet. I slutet av spelet kommer en dator, en robot (förvisso programmerad av Robert själv) att ta över The Council och styrandet av staden.
Dessa två händelser tycker jag är lite märkliga i perspektiv till den berättelse resten av spelet berättar. Det finns onekligen, tycker jag, spår av anti-kapitalism, anti-konsumerism och ett starkt ifrågasättande av det tekniska framsteget. Som motvikt till detta har man Fosters stam ute i The Gap som lever en form av naturliv, renare, ärligare, verkligare än det liv som existerar i staden.
Ändå döper de sina ungar efter varumärken. Och trots framstegskritiken tar en robot över styrandet av staden, varpå ett mer humant styre vidtar, säkerheten lättas och andra världen överordnas produktionen, staden rensas upp och man börjar ta hänsyn till miljön. (Som skäl för vanstyret anges svagheten hos den mänskliga viljan, och den återkommande övertron på sig själv som kompetent nog att styra komplexa system, jmf. insättandet av kaniner i Australien (för övrigt ett av mina favoritexempel på männsklig hybris)).

Detta kan naturligtvis tillskrivas den konstnärliga friheten, vara små ironiska knorrar som ramar in historien, men jag tycker ändå att det är lite underligt.


Det var länge sedan peka-klicka-äventyr var kommersiellt gångbara, de som varit med ett tag minns kanske Sam n' Max, Day of the Tentacle med flera. Det kanske är minnet som förskönar men hade de inte en särskilt typ av humor, mer eller mindre skruvade problem och än mer skruvade lösningar.

Det var länge sedan jag spelade spel, det ska erkännas, men det var ännu längre sedan jag spelade ett spel som hade något att säga om tillståndet i världen och kanske ännu tydligare tillståndet i framtiden.
Det går ju uppenbarligen att göra spel som diskuterar den här typen av frågor, som vill något mer än att öva upp öga-handkoordination och reaktionshastighet. Det har gjorts senare försök, men jag har inte fått tillfälle att prova något av dem. Vilket är lite synd, det var ett par riktigt underhållande timmar igår.