I mitt hjärta bor en flicka

Hon heter F och jag älskar henne.

Dagboksterapi

I ett annat sammanhang var det någon som sa att skrivande är en utmärkt analytisk process. Vi får väl se..

Olof Johansson påstås tänka högt. Jag misstänker att det är något liknande med mig. Jag är ganska dålig på att tänka.. det går långsamt och trögt om jag ska göra det för mig själv sittandes på kammaren, men får jag skriva ner vad jag tänker, eller diskutera mina tankar brukar det kunna gå lite bättre. Men jag tycker ändå inte att mina nerplitade tankar här är särskilt skarpa.
Det blir mest en problemformulering och sen de en eller två tankesteg jag har lyckats ta på egen hand, sen känns det som att textmassan har blivit på tok för stor och jag har tröttnat på att skriva. Men det kanske är en del av processen, nu har jag kommit de två stegen, tänkt igenom dem och satt ord på dem. Om några dagar kanske jag är redo att läsa igenom vad jag har skrivit och ta ytterligare ett steg eller två.

Det slog mig att gamla anteckningar från tiden på Lunarstorm är borta och försvunna. Det är lite synd, det hade varit kul att titta igenom dem. Minnas de tankar och funderingar man hade då.. säkerligen förvånas över hur ung man var, och följdaktligen, hur mycket äldre man borde ha blivit. Jag vill minnas att jag skrev ganska öppenhjärtligt då.. Vad man visste.. vad man inte visste. Trist att det inte fanns något smidigt sätt att spara ner alla texter man skrivit/dumt att man skrev dem där.
Fast det kanske var med det som det är med offentligt snusk, charmen uppstår i möjligheten att bli påkommen

Hjältar och idoler

Sammanfattning
Behovet av hjältar och att se upp till personer/ideal
Problematiken med persondyrkan och ironin med att ha idoler som förespråkar kritiskt tänkade.

I filmer ser man ibland den unga hjälten to be komma till ett nytt ställe och att det första denne gör efter att ha ställt ner flyttlådan med prylar är att sätta upp en bild på sin idol. Sen uppstår en stunds eftertanke medan vår hjälte begrunnar sin hjälte innan den därefter pekar på bilden och säger till sin sidkick "Jag ska bli lika bra som Chuck Norris när jag blir stor" eller vem idolen nu må vara.

Jag har ingen sådan bild. Generellt tror jag att det bland mina vänner är få som har sådana uttalade förebilder. Det är ingen som jag kan dra mig till minne som har ett kort på sin hjälte.
I böcker som talar om inre utveckling, Feng Shui m.fl. tycker jag att man inte sällan får tips om att inreda med sånt som gör en glad, lugnt, stark etc. Man jobbar med målbilder och delsteg och så vidare. Där någonstans kanske det lämpar sig med en idol-bild? En person, företeelse eller företag man ser upp till som liksom ska påminna en själv om vad det är man vill uppnå, vad det är man tror på. Jag kan tänka mig att det kanske inte är så mycket idolen som sådan utan påminnelsen om att fråga sig själv som kan vara välgörande och hjälpa en själv att nå sitt mål.
Mona Sahlin sa att hon Anna och Margot hade kommit överäns om att fråga sig själva varje morgon om det var värt det, och om det var kul. Jag misstänker att det är samma fenomen.

Jag vet inte vem jag skulle ha på min bild. Jag vet inte riktigt vart jag vill och vad jag har för mål heller, något som kanske är en förutsättning för att hitta ett motiv. Däremot har jag några kandidater. Personer som jag på ett eller annat sätt tycker gör något rätt, som är beundransvärda i sina gärningar. Gemensamt för dessa är att det ofta förespråkar ett öppet sinne, ett kritiskt förhållningssätt, jämlikhet och ödmjukhet. Ideal som jag själv önskar jag hade mer utav.
Det är en fin ironi att åtminstone somliga av dessa, mina möjliga idoler, tycker att det här med idolskap går stick i stäv med det kritiska förhållningssättet, jämlikheten och ödmjukheten.
Think for yourself, som någon säger.

På den plats där jag tillbringar mycket av min vakna tid har jag en tavla föreställande en mycket förvånad blå hund. Den tittar ut från tavlan och man riktigt ser på den att den är medveten om att det är något som är galet, ja den ser nästan lite skyldig ut, fast den kan inte för sitt liv lista ut vad det är för något som är på tok. Hunden har nog stått där ett tag.. funderat och klurat, febrilt letat efter ledtrådar till vad det är som är på gång.
Hunden har ett grönt äpple på huvudet.
Det är inte så konstigt att den inte ser det.. hundar är ju inte kände för sin skarpa syn, dessutom är ju äpplet utanför synfältet, men den anar.. den riktigt känner att det är något som är ur led. När jag fick tavlan tyckte jag hemskt mycket om den, och det gör jag fortfarande. Jag gillar hundens uttryck och på något sätt tjänar den som en påminnelse om att försöka vara på alerten, att upptäcka om det är något som är på glid, och kanske, om man har tur upptäcka problemet.

Det är kanske överhuvudtaget inte självklart att man har/bör ha en idol. Man kan ju fråga sig varför man ska begränsa strävandet i sin gärning till något som någon annan redan har gjort? Eller är det kanske bara ett sätt att konkretisera de ideal man strävar efter genom att koka ner dem i en idol?
Det kanske är uppenbart för många andra, men först nu slog det mig att hela den här idol-grejjen åtminstone med mina perspektiv har stora likheter med religionernas... kan man kalla det idoldyrkan? Jesus är väl konkretitionen av de kristna idealen? Muhammed, misstänker jag, fyller en liknande funktion hos sina tillbedjare.


Det tycks mig allt mer uppenbart att de ideal jag önskade mig mer av faktiskt tycks gå på tvärs med idéen om en idol. Inte per definition kanske, det är klart att man kan ha ett kritiskt förhållningssätt visavi sin idol. Men ligger det inte lite i idolens natur att bli vördad och respekterad på ett sätt som inte direkt brukar förknippas med nykterhet och ett klart sinne? Jag antar att man kan klara sig runt det här problemet om man lyckas komma runt personkulten utan bara låter idealen konkretiseras och personifieras i en person för att kunna fästa dem på papper och sedan låta dem vägleda ens liv. Inte undra på att religionerna hamnar snett hela tiden med sina typiskt osunda personkulter. Föressten, inte undra på att hela världen hamnar snett hela tiden med sina typiskt osunda personkulter.

Se upp!! Så du inte börjar se upp..
Fyndigt va?

Beach 2007

Sammanfattning:
Beach 2007, dags att börja?
Löpningen har kommit igång och jag har gjort några upptäckter.
Har jag en framtid som mtbförare?

Med våren i antågande är det kanske dags att dra igång en ny säsong av Beach.. jag tror att det är den 2007:e i ordningen. Somliga kanske tycker att det är alldeles för sent, våren är ju som sagt redan i antågande, men eftersom jag inte har börjat tidigare så är det ju som det är.

Nåväl, efter att ha haft viss kom-i-gång-ångest inför den Långa Tävlingen snörade jag på mig skorna förra veckan och gav mig ut i solskenet. Det gick oförskämt bra och när jag lite oförstående råkade fråga F varför inte hon sprang längre än vad hon gör blev hon en aning oförskämd och tyckte att jag var buffel. Nåväl, jag var ut igen två dagar efter detta. Och ytterligare två dagar senare och tror mig nu kunna påstå att jag har kommit igång med löpträningen. Det har varit himla geggigt ute, något som inte har avskräckt utan snarare sporrat mig än mera. Det ser ju så himla läckert ut att stå och göra rent dojjorna med en hink ljumet vatten och diskborste på trappen iförd toppluva. Jag känner mig åtminstone medans jag gör det.
Några dagar efter att jag kom igång damp det ner ett nummer av ett inspirationsmagasin som testade trail-skor. Som den helsucker jag är för teknoprylar läste jag snabbt igenom testet och bestämde mig för att jag naturligtvis behöver ett par trailpjuck. Efter att tummat igenom magasinet några dagar kastade jag mig på hojjen och cyklade till Kung Björn, parkerade och gömde överflödiga kläder under en sten. Sen var jag redo för att dra till skogs.
Snabbt insåg jag två saker.
1) Har det börjat skymma i det fria så är det redan mörkt inne i skogen.
2) När snö smälter blir det vatten. När det blir vatten blir det vattenpölar.
Men lika glad var jag för det. Fast lite irritation uppstod dock i och med att mina stickade vantar sög i sig alla barr dom kunde få tag på.
Senare i veckan fick jag låna Js pannlampa och gav mig ut på en kvällstur. Det var rätt fräsigt när el-ljusspåret slocknade vid tiotiden och allt blev mörkt. Nåväl, jag hade ju pannlampa och fortsatte min lilla jogg. Blev alldeles förtjust och kände mig superfräck när ljuskäglan spelade över skogen bara för att jag vred på huvudet. Såhär i efterhand känner jag mig lite fånig över den barnsliga glädje det gav mig.

Förutom att bli traillöpare har förra årets idé om en karriär som mtbförare återkommit. Kommer jag inte iväg på utbytet ökar definitivt chanserna till att mina pengar omvandlas till en hoj. Har hittat lite fräsiga hojjar men har som vanligt svårt att besinna mig. Vill ha många fräsiga specs men betala lite för det. När gjorde jag det köpet senast?

Vi får väl se hur det går, först lär jag ju ha ett besked om resan som sagt.

Anta att vi existerar i ögonen hos andra. Att vi är den andra människor tycker att vi är. Vem är man då?

Jag var på en skola idag. En skola där många är mer uppklädda än vad jag vanligtvis är. En skola där jag antar att utseende i högre grad definierar vem man är, än vad det gör på min vanliga skola.
Jag kan tänka mig ett antal förklaringar till att det är såhär.

1. På den här skolan har man insett att man inte kan sälja produkter enbart p.g.a. dess rikhaltiga innehåll.
Jag har hört att när Ericsson tillverkade mobiltelefoner en gång för länge sedan försökte man göra så bra, i betydelsen avancerade, telefoner som möjligt. De hade en massa fiffiga funktioner, god prestanda och var rejält byggda. Ingenjörsmässiga, kanske man skulle kunna säga. Tyvärr sålde dom inte så himla bra. Kunderna var inte intresserade i fiffiga funktioner, god prestanda och rejäla byggen. Kunderna ville ha kundvänliga telefoner.
På den här skolan har man alltså insett värdet av att börja arbeta även med förpackningen för att nå ut med sina tjänster och produkter.

2. På den här skolan konkurrerar man inte med rikhaltight innehåll, fiffiga funktioner, god prestanda och så vidare, helt enkelt därför att det som saluförs dels är ganska trivialt, i betydelsen lätt att lära sig, sätta sig in i och förstå. Dels därför att det finns många försäljare och helt enkelt har gått inflation i deras tjänst och produkt.
Det man har att konkurrera med blir helt och hållet förpackning.

Det finns säkert flera förklaringar man och jag kan tänka ut.
Med båda förklaringarna kommer man till att förpackningen är viktig. Skjorta o slips, portfölj och glänsande skor inger respekt och trovärdighet. En man med slips vet vad han talar om. En man med hästsvans och ring i örat är oseriös. Förmodligen även kriminell.

Premi'r

S[ h'r 'r den d[. och tydligen har mitt tangentbort g[tt bort sig, s[ det blir inte mycket mera text 'n s[ h'r.

p[ [terseende.