det här har någon annan redan tänkt

det är på sätt och vis olyckligt att man lever det mesta av sitt liv i framtid eller dåtid medan det händer precis här och nu om man bara hade vett nog att öppna sig för det.

för vem vet hur livet kommer att utveckla sig?

obZen

Nu mat.

Vi är vad vi äger.

Vi är vad vi gör.

Vi är vad vi tänker.

Vi är vad vi vill.

Vi är våra strävanden.

Vi är komplexa.

Vi är förenklingar.

Vi är vilse.

Vi är ägda.

Vi är inte i kontroll.

Vi är en illusion.

Vi är i underläge.

Vi är gisslan.

Vi är nötta.


Ja, visst, jag såg också dokument utifrån här om dagen. Reklam riktad till barn och effekterna därav. Och, kanske ger det extra poänger att berätta om utsatta barn, men jag tycker nog att huvuddragen även kan sägas gälla äldre människor.

Medan vi andra upplever förvirring och rotlöshet till följd av sanningarnas upplösning i en post-modern värld tog reklambranschen tillfället i akt att gå på knock och ge sin version av sanningen. Som grova drag kan sammansfattas med "Du är vad du äger. Äger du inte är du inte."

Kanske är det en slump, kanske inte, men jag tycker mig märka en sakta gryende trötthet rörande denna köphets. Kanske påeldad av en ekonomi på darriga ben, vad vet jag. Inför årets upplaga av julafton önskade jag mig Unicefs vattenkaraff, samt ett gäng kanyler, enligt resonemanget, jag vill inte ha en massa prylar och vill jag ha något har jag möjlighet att köpa det själv. Men eftersom det är julafton och folk vill se paket blir det strålande bra med en biståndsgåva.
För några år sedan infördes en begränsning i julklappsinköpen som i princip gick ut på att vi har en önskeliststombola där man får stoppa ner sin önskelista med prylar upp till 500 pix, snurra runt, och sen få upp någon annans. Det här har efterlevts ganska dåligt med motiv som, du är fortfarande minst, när du får en egen inkomst slutar vi med det här, ja men ni ungar ska få något extra.
Vidare hade DN här om dagen en artikel om samma biståndsgåve-grej som jag själv kommit på. Och väskdebatten som pågick under året diskuterade även den, bland annat, konsumtionens vara. Det finns flera exempel.

Att vara vad man äger har ju den ganska trista konsekvensen att man kan köpa sig till någon. Att det enda som krävs för att man ska bli en intressant människa är att man har möjlighet att betala för sig. Men, och nu är det bergis mina egna fördomar som talar, hur intressanta brukar dom vara som lever efter devisen pappa betalar? Titta bara på trailarna för Ambulansidioti: Gute som går på någon tv-kanal.. folket som står och jazzar på uteterrassen med en snittsig paraplydrink i handen, tajta stuprör på benen och en liten scarfs i halsen... ser dom inte fantastiskt andefattiga ut? "Höjden av kul är att göra av med någon annans pengar".. Jag menar.. va? Den som gör av med mest pengar är mest intressant... VA?!

Jamen vad är lösningen då? Jovisst.. den har jag också funderat på. Men först.. vad är en lösning? Jag har min egen idé om vad jag vill att världen ska vara. Det kommer den inte att bli inom rimlig tid, är det då en lösning att föreslå denna idé? Ja, kanske. Fast det löser ju inte problemet nu, så, kanske inte. Betyder det att en dåligt förslag, som ändrar lite grann nu, men som egentligen inte löser problemet, är lösningen? Ja, kanske.. fast.. om det inte är en lösning.. well.. det säger ju sig själv. Är min idé en utopi? Kanske det... en målsättning..? Tveksamt..

Lösningen, alltså, är naturligtvis att ha flera parallella måttstockar för att avgöra personers intressanthet. Vill man vara med på TV-program från Gotland, fine, kläm ur farsgubben lite stålars, köp ett par vita loafers, kamma frillan och spruta skumpa på dina vänner. Vill man däremot tänka spännande tankar, dra på dig en kofta, häll upp lite the eller lite vin, och prova idéer på varandra så länge ni orkar.

När ni sedan träffas, en av er med en paraplydrink och den andra med en tekopp/vinglas, skulle jag vilja skriva att ni ska sträcka ut en hand och mötas halvvägs.. men.. ptja. Respektera åtminstone varandra.

Hur vore det om vi definierades av vad vi gör och vad vi tänker? Bättre säger jag, utan att tänka. Och frågar sen mig själv, vore det? Skulle vi inte bara få en massa protesterande medborgare som kräver påhittade rättigheter och belastar staten med en massa utgifter? Kanske det, jag hörde någon säga att amerikanarna var ett av de mer belästa folken innan TV gjorde sitt intåg och lade sig som en tung filt över folks fortbildningsambitioner, underförstått att dom slutade tänka när dom kunde titta på TV istället.

Och vadå, är inte folk vad de tänker och gör redan? Jo, det är dom naturligtvis i någon utsträckning. Så vore inte min förändring en fråga om grad snarare än art? Kanske det. Men ändå till det bättre, utan tvivel.

Om människans främsta egenskap visavi djurvärlden är hennes förmåga att tänka, vore det väl att regregera till ett djurstadium att sluta tänka, att hänge sig åt ett flockbeteende, att gå på känsla.. snarare än förnuft.

Hold it.. vad är förnuft nudå? Okej, jag erkänner, det kanske inte är förnuftet vi ska gå efter... snarare tanken. Vi måste ju tänka. Det kan bara vara av godo, trots allt dåligt det för med sig...

Komplexiteten. Och förenklingen. För att förstå gör vi förenklingar, generaliseringar.. buntar ihop och sätter etiketter. Samtidigt.. går om miste, hoppar över, gör det enkelt.
Beroende på situation och kontext möts dessa två. Förnuftets boja, kanske...

Idén med modeller och förenklingar är att skapa en bild av något som är svårt. Ju bättre modellen är desto svårare och mer komplex blir den i allmänhet. En modell som till 100 % efterliknar ett system är ju identisk med systemet och, således, lika komplext som systemet självt och fyller således ingen (nåja) funktion.
Så för att en modell ska bli användbar blir den med nödvändighet mer eller mindre bra/dålig, beroende på hur välvilligt inställd man är. Här i ligger en paradox, en perfekt modell har inget värde, en bra modell är dålig. (återigen, nåja, för en utförligare förklaring läs ovan).

Kan man säga något överhuvudtaget? Jag blir mer och mer skeptisk.. men känner samtidigt att jag behöver säga mer och mer. Låta det pysa ut, bubbla fram.. räta ut mina egna tankar.. sätta ord på, formulera.

Tyvärr tillåter formatet ett allt för ostrukturerat skrivande.. jag får häva ur mig vad jag vill utan att någon kan säga något annat. Fan.

Nu mat.

konvertering till mp3

$ ffmpeg -b 192k -i file file.mp3

En tråkig sak med teoretiska utbildningar är ju den starka betoningen på teoretiska kunskaper. Praktisk erfarenhet ftw.

roundup.

Inte sällan går pajkastningens vågor höga på de forum som finns på Internet. Det finns otaliga varianter på uttryck som påstår att folks klokskap och sunda förnuft har svårt att förmedlas via fingertoppar, tangentbord och skärmar. Det antar jag ska läsas som ett erkännande av att det är lätt att missuppfattas i text, att folk har svårt att uttrycka sig i text samt att folk egentligen inte är så märkliga som de verkar, hade man bara fått träffa dem person till person.

Jag tycker att det är intressant. Jag läser några få forum, ett i stort sett omodererat forum utan uppdelning i kategorier, klasser och ämnen, samt några med tydliga riktlinjer för vad som får postas, var det ska postas, samt hur det ska postas på forumet.

Det "omodererade" forumt är livfullt och socialt, ofta glatt och intressant att läsa, där blandas högt och lågt, det finns trådar som har med det forumspecifika ämnet att göra, samt trådar om it-problem, symaskiner, belgisk öl, hur man löser visumfrågor i gamla sovjetstater med mera. De andra forumen fungerar uteslutande som kunskapskällor, ställer man en fråga får man ofta svar efter förmåga, men att påstå att stämningen är familjär vore en överdrift. Så upplever åtminstone jag det.

Hur som helst, inte sällan uppstår missförstånd på grund av fel- eller vantolkningar, något som leder till att diskussionen blir väldigt personlig och folk tycks bli mycket upprörda varpå argumentationen gärna lämnar frågan i sak och mer får karaktären av "Tänk innan du skriver", "Förstår du inte det själv tänker inte jag ödsla tid på att förklara för dig" och så vidare.

Spännande som sagt. I ett försök att överkomma dessa missar brukar folk anta att personer har menat på ett eller annat sätt. Något som, när den missförstådde åter får komma till tals, är alldeles uppenbart feltolkat varpå personen känner sig kränkt över att ha blivit tillskriven åsikter... och.. så påbörjas ett nytt varv i diskussionsrundan.

Jag brukar inte engagera mig i de här diskussionerna och blir därför sällan indragen i detta monumentala kliva-på-tårna som pågår. Men jag tittar gärna på. och eftersom jag inte deltar är jag kanske inte särskiltl väl lämpad till att uttala mig om hur det känns, men å andra sidan är det ju därför jag sitter här och spekulerar, eftersom jag inte deltar. Nåväl.

Detta att bli missförstådd, vilket ofta verkar ske beträffande nyanser och toner, snarare än sakfrågan i sig, måste vara frustrerande med tanke på den iver och frenesi varmed folk försvarar sig, snarare än förklarar sig. Vidare, de som missförstår nyanserna, och påpekar, frågar eller motargumenterar lägger ju också ner mycken energi på att... påpeka missar. Snarare än att försöka förstå resonemanget och andemeningen.

Överhuvudtaget råder det ofta en konfrontatorisk stämning där ute som inte gynnar blodtrycket ute i landet eller diskussionen på skärmen. Jag tycker det är spännande för jag förstår inte att folk orkar engagera sig i det.

Kopplat till det här, trots att kopplingen är osökt, är ett resonemang jag fört med mig själv de senaste dagarna om en av mina vänners inställning till vissa delar av dennes liv. Jag började fråga mig själv varför jag bryr mig, frågar och kommer med svar på frågor jag inte har fått. Allt utifrån hur jag själv lever, eller åtminstone tror mig leva, eller i sista hand önskar att jag levde, mitt liv.

Person A har problem med B och löser det genom att kombinera C, D och E på olika sätt. Samtidigt hänger sig A åt B på ett sätt som kanske inte är optimalt med hänsyn till C. Problemet, eller lösningen om man så vill, är hur det optimala C definieras.

Jag och A har nog olika syn på det optimala C. Eller, jag har nog misstolkat As syn på det optimala C. Eftersom A nu balanserar B, C och D mot varandra får man väl gissa att A anser situationen vara, åtminstone, tillräckligt bra.

Det som slog mig när jag funderade på detta var att jag vanligtvis har ganska lite till övers för folk som går upp fullständigt i sin strävan efter B, C, D eller vilken annan bokstav som helst. Jag förespråkar ofta ett balanserande på en lagom mittenväg, där man blandar och tar lite från alla möjliga bokstäver, i hopp om en mer sammansatt syn på livet och vad som är viktigt.

Men så inte i detta fall, tydligen. Min rekommendation har varit mer utav D, att bibehålla C-nivån och minska på B och E. Ett avsteg från min egen bokstavskompott, således. Och ganska låg lyhördhet för att man kan ha olika nivåer och sammansättningar av dessa bokstäver samt definitioner av optimalt.

Än en gång blir det uppenbart att jag lever i en hopplöst homogen värld där de flesta runt omkring mig har samma utbildning, lever i heterosexuella parförhållanden och det det mest exotiska ursprunget är att ha en förälder från Polen eller Ungern. Hur ska jag kunna bli en god medborgare under sånna förhållanden?!

Alltså, jag borde ge mig in i högljudda diskussioner med en lyhördhet och önskan om att mötas på den andres planhalva för att reda ut våra respektive positioner, träffa fler representanter för andra sätt att leva sina liv.

Ett nyårslöfte?

...

undvikande som problemlösningsmetod.

jag har nu börjat författa resultaten från min undersökning. jag har lite svårt att hitta på ett bra sätt att strukturera dem på. därför läser jag om fiffiga program till Ubuntu, olika artister som kommer till Sverige med mera.

Ibland kan jag tänka att det vore spännande att leva någon annans liv. För att få nya perspektiv liksom. Dels för att se hur andra tänker och gör med sig själva. Men även för att se hur jag själv uppfattas.

Att vi bedriver vetenskap, mäter och förklarar saker på det sätt vi gör, med teser och bevis och sånt... det börjar gå upp för mig att det är ett väldigt trubbigt sätt att hantera saker och ting. Att det är somliga saker vi inte ser för att de ligger bortom vår fattningsförmåga.. vilket kanske beror på andra saker än främst hur vi bedriver forskning. Men jag tycker att dom är närbesläktade.

Nu ska jag ut och springa.

roundup

Venusdeltat är nu avslutat.
Kanske drabbas läsupplevelsen av att den har lästs i sängen i väntan på att sömnen ska inträda... men den var inte särskilt medryckande. Gav inte upphov till nya tankar eller känslor.. osv. Man kanske inte ska ha superhöga förväntningar på en samling erotiska noveller. Om hela målet är det erotiska.. well.. då levererar den väl om den är erotisk? Kan man begära mer..? Kanske.. är det meningsfullt? kanske inte.

oh well... det gick inget vidare med något av skrivandet idag.

urgh 2.0

den här dagen verkar inte lyfta överhuvudtaget.

urgh...

jag har packat ner mina träningsbyxor. ett par svarta saker i prassligt tyg med svettransporterande mesh på insidan.. dom är för stora. Att ha packat ner dem vore inget problem om jag kunde minnas var och fiska upp dem när jag behövde dem. Dvs. igår. Efter att ha suttit i skolan hela, faktiskt, dagen, tyckte jag att jag var värd en joggingrunda. så i trettio minuter rotade jag igenom väskor, lådor, skåp och påsar innan jag gick ner till källaren och rotade fram ett par shorts ur en av lådorna där, sen var det bara att snöra på sig skorna och dra iväg ut i mörkret. Det var en festlig känsla.

Därefter hemmasnickrad mat följt av en på alla sätt och vis risig Transporter 3.

Saker som inte sägs.

Jag hade tänkt att bara skriva "Måndag morgon." dvs.




Måndag morgon.




Men fastnade innan jag hade kommit så långt. jag började fundera på vad det skulle innebära. Förutom en tidsangivelse är det kanske ännu mera ett state of mind, en känsla eller kanske till och med en livsstil.. på samma sätt som snowboard, fjortis.
Men förutom att jag har lite svårt att kommma igång med dagens uppgifter var det nog inte så mycket mer än en tidsangivelse.