tisdag

Efter många långa om och med ska nu exjobbskursen äntligen registreras.. Även om någon del av mitt medvetande antog att det skulle bli så, förr eller senare, är det ändå en tämligen skön känsla av "Äntligen" tillsammans med en sten som trillat ut mitt bröst. Phew.. CSN, here I come.

Jag har börjat läsa The philosophy of friendship av Mark Vernon, som en del i mitt exjobb. Tanken var nog att jag mest skulle skumma igenom den och se om jag hittar något meningsfullt, men åtminstone de 48 första sidor som jag läst såhär långt har varit allt för spännande och insiktsfulla för att skumma sig igenom.

Jag hoppas kunna återkomma med en lite mer djuplodande kommentar framöver, det förtjänar den nämligen. Och detta för mig osökt in på det här med världens samlade verk och hur lite man har möjlighet att ta till sig.. Tänk vad mycket bra böcker man känner till men aldrig kommer att få läsa, vad mycket bra filmer man inte kommer se, och betänk att de filmer och böcker man inte känner till som är ännu bättre, sannolikt än så många fler... och därom är man helt omedveten.

Måndag.. med allt vad det innebär.

Jag lämnade blod idag. Jag svimmade inte.
Plus på karmakontot.

Vidare har det tagits några första steg mot att göra en återkoppling till programmet. Det känns meningsfullt, men vi får väl se hur det kommer att tas emot och, mot förmodan, implementeras.

Och när tusan blev klockan halv tolv?

Och när ska jag hinna sätta mig in i TrueCrypt?

Söndag 2.0

Det är märkligt vad mycket effektivare jag blir om jag innan jag gör saker, skriver ner dem på en papperslapp i listform. Då blir det plötstligt avsevärt mycket enklare att faktiskt göra dem, än om jag bara tänker att jag borde göra dem.
Jag skulle inte vilja kalla det för planering.. På sin höjd någon form av strukturering.. men så länge det gör tricket kanske det inte spelar så stor roll vad man kallar det.

Om någon har tips på ett litet och slimmat tema till Firefox 3 så tar jag tacksamt emot det. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå varför menyrader osv. ska behöva ta så stor plats. Och jo, visst kan man trycka F11 och visa i helskärm, och det kanske inte är så dumt egentligen, men då missar man ju de flikar man har igång, osv. Och visst, det finns säkert plug-ins som hanterar det också.. men det känns om att det blir lite krångligare än det borde behöva bli om man gör på det viset.

Sen jag installerade Ubuntu har jag tydligen återuppväckt en slumrande datornörd i mig. För första gången på flera år har jag börjat fundera på att uppgradera grafikkortet, skaffa en till skärm, lägga i lite mer ram-minne och kanske till och med byta ut processorn. Någon borde säga åt mig att sluta.
För övrigt har jag börjat snegla på netbooks också.. Vore det inte fräscht med en Dell Mini t.ex.?
Säg åt mig att sluta.

Är twitter något att överhuvudtaget? Efter att ha tittat på "Twitter in plain english" är jag långt ifrån övertygad. Stumble Upon, och alla de andra web 2.0 prylarna då? Kan nån fylla i mina luckor? Finns det en wiki för det här någonstans?

Som vanligt i framtiden har Google svaret inom en knapptryckning (Ctrl+k)
Här är en sida som listar några Web 2.0-tjänster.

peka-och-klicka

Beneath a Steel Sky

Under gårdagens sjukdomstillstånd tog jag mig friheten att utforska Ubuntus spelbibliotek. Där hittade jag bland mycket annat detta peka klicka-äventyr från -94. Spelet påstås ha ett slags steam-punk atmosfär och utspelar sig i en orwellsk framtid där det mesta i samhället är kontrollerat och övervakat, allt för produktionens bästa.

Staden centralstyrs av The Council, som fattar beslut om stort och smått. Invånarna är uppdelade i fyra klasser med olika frihetsgrader. D-klassen får i princip inte göra eller äga något, A-klassen har få om några inskränkningar i sina liv. Industrimagnater tillhör naturligtvis A-klassen.

Utanför staden finns The Gap, ett område där The Council inte har något inflytande och där laglöshet och barbari antas härja. Det är här äventyret tar sin början.

Efter att ett inledande föredrag av stamhövdingen avbryts av en helikopter med SecurityServices logga på tvingas Spelaren, Robert Foster, undervapenhop ombord på helikoptern och tas med till Staden. Stammen utplånas av en bomb på väg därifrån.
På väg till Staden minns Robert hur han kom till stammen från början, ironiskt nog på samma sätt, med en helikopter. Han var den enda överlevande i en helikopterkrash som bland annat tog hans mors liv. Det dröjde inte länge innan han hittades av stammen som hört krashen och kom för att titta. Robert togs snabbt upp upp i gruppen och behandlades som en av deras egna.
Inne i staden, påväg att landa, råkar helikoptern ut för svårigheter och krashar. Robert överlever återigen och tar chansen och flyr.

Spelet börjar.

Fast besluten om att ta reda på varför han har kidnappats och att lämna staden och ta sig ut i vildmarken igen slingrar sig äventyret fram och tillbaka genom staden, man möter och pratar med olika människor som ger sin syn på The Council, staden, den eviga produktionen med mera.
Få personer är hoppfulla, de flesta missnöjda eller försöker nöja sig med det lilla, att sköta sina rutinmässiga arbetsuppgifter med så få störningar som möjligt osv. Många verkar ensamma, kärlek och närhet har svårt att gro.
Plastikkirurgi är, lustigt nog, en lukrativ verksamhet och Dr. Burke är ganska samvetslös i sitt praktiserande. Juridiken är ett skämt, domarna ointresserade av juridiska teknikaliteter, utan ägnar sig istället åt att bjuda på en så bra show som möjligt, så även åklagare och försvarare. Skuld och rättvisa är hopplöst omodernt.
Världen är protektionistisk, de yttre fienderna många, de inre bara obetydligt färre.

Spelet visar upp en dystopisk framtid och ställer frågor om vad som är människovärde, vilken politik man bör föra och inte minst varför. Vetenskapens roll och syften ifrågasätts, vilka typer av tekniker vill vi ha, varför? Och är det upp till oss själva att bestämma eller finns det något oundvikligt i den tekno-vetenskapliga utvecklingen?

Foster fick sitt efternamn av två anledningar. Dels hittades han bredvid en burk Foster's öl, dels blev han fostrad av stammen under sin uppväxt. Detta får man veta i början av spelet. I slutet av spelet kommer en dator, en robot (förvisso programmerad av Robert själv) att ta över The Council och styrandet av staden.
Dessa två händelser tycker jag är lite märkliga i perspektiv till den berättelse resten av spelet berättar. Det finns onekligen, tycker jag, spår av anti-kapitalism, anti-konsumerism och ett starkt ifrågasättande av det tekniska framsteget. Som motvikt till detta har man Fosters stam ute i The Gap som lever en form av naturliv, renare, ärligare, verkligare än det liv som existerar i staden.
Ändå döper de sina ungar efter varumärken. Och trots framstegskritiken tar en robot över styrandet av staden, varpå ett mer humant styre vidtar, säkerheten lättas och andra världen överordnas produktionen, staden rensas upp och man börjar ta hänsyn till miljön. (Som skäl för vanstyret anges svagheten hos den mänskliga viljan, och den återkommande övertron på sig själv som kompetent nog att styra komplexa system, jmf. insättandet av kaniner i Australien (för övrigt ett av mina favoritexempel på männsklig hybris)).

Detta kan naturligtvis tillskrivas den konstnärliga friheten, vara små ironiska knorrar som ramar in historien, men jag tycker ändå att det är lite underligt.


Det var länge sedan peka-klicka-äventyr var kommersiellt gångbara, de som varit med ett tag minns kanske Sam n' Max, Day of the Tentacle med flera. Det kanske är minnet som förskönar men hade de inte en särskilt typ av humor, mer eller mindre skruvade problem och än mer skruvade lösningar.

Det var länge sedan jag spelade spel, det ska erkännas, men det var ännu längre sedan jag spelade ett spel som hade något att säga om tillståndet i världen och kanske ännu tydligare tillståndet i framtiden.
Det går ju uppenbarligen att göra spel som diskuterar den här typen av frågor, som vill något mer än att öva upp öga-handkoordination och reaktionshastighet. Det har gjorts senare försök, men jag har inte fått tillfälle att prova något av dem. Vilket är lite synd, det var ett par riktigt underhållande timmar igår.

Orakelnatten

Man skulle ju kunna tänka sig att jag borde varit bättre förberedd eftersom det i princip var exakt samma sak som hände förra gången.

Ändå kom det som en chock och gjorde att jag blev väldigt frustrerad, orolig i kropp och sinne och hade svårt att tänka på något annat under lång tid.

Jag är mycket nöjd.

mobilen som följeslagare

På min arbetsplats råder en form av kreativt kaos. Skrivborden är belamrade med prylar, det ligger verktyg här och där, demoprylar ligger i bokhyllorna, står på borden och klänger på datorskärmarna. Det är naturligtvis ett öppet kontorslandskap, datorintensivt. Många kör OS X, somliga varianter av Windows, några sitter med olika Linux-distributioner.

Klädseln är informell men proper. Inte så mycket skjorts och urtvättade t-shirts.

Det är synd att jag inte har någon kamera, det hade varit trevligt att få visa upp det för er.

Igår var jag på en föreläsning om pervasive-spelet Interference. Det var intressant.. och verkade roligt att spela.

Fortfarande har jag svårt att sätta fingret på vad jag ska göra men framför allt hur.

101

Nu går det mycket bättre igen.
Dessutom håller jag på att göra en gammal restuppgift från en av de första kurserna här i Uppsala..

It's the new me.

100 inlägg

Just nu går det inte alldeles utmärkt.
Men trots allt ganska bra, ty;
1. Jag ska flytta ihop med F
2. Jag har ett examensarbete att göra
3. Jag är frisk...

Listan på inte så bra saker...
kanske kommer någon annan gång..
vi får se.

Extra dryg.

Ibland kan jag bli full i skratt över mig själv..

Det brukar oftast hända när jag tycker att jag gör bra, eller kanske rättare "coola", saker. Som när jag var på biblioteket.. påväg ut med ett stort flin och vid gott mod började jag skratta åt mig själv och min larviga självgodhet. Jag var tvungen att hejda mig och säga till mig själv minst två gånger att jag inte är den enda personen som lånar böcker på bibliotek, kör Ubuntu och handlar kravmärkt.

Det förtar inte känslan av coolness, men jag hoppas att det gör mig lite mindre uppblåst och, be till valfri, lite mera ödmjuk.

Sen jag installerade Ubuntu, har jag vid nästan samtliga tillfällen då någon haft ett datorrelaterat bekymmer sagt "Det där skulle aaaaldrig hända på Ubuntu!"

Jag är dryg. Och det värsta av allt, är att jag tycker att jag är ganska festlig, while doing it.

Hjälp mig.

edgy

numera i Ubuntu