Plötsligt händer det

I ett ögonblick av klarhet påväg hem från mataffären slog det mig. Svaret på frågan om meningen med livet, universum och allting är enligt Adams 42, en inte så tokig approximation. Och frågan, som tämligen naturligt följer, och som även Adams ställer sig är, vad betyder frågan. Där lämnar han inget direkt svar. Vilket är lite synd, kan jag tycka. Som litterärt drag är det naturligtvis alldeles utmärkt, det lämnar ju läsaren frågande. Undrande.. något som ger anledning att återkomma till serien i både tid och otid.

Fast jag undrar om det är så enkelt ändå. Det svar man kan skönja mellan sidorna är inte så olikt det jag själv insåg påväg hem. Fast egentligen har jag vänt på resonemanget. Jag inser att det var det Adams menade och att det fanns där hela tiden, nu när jag har insett vad jag ska titta efter.

Insikten finns även i någon av de ostasiatiska mytologierna. Jag tror att det är buddismen, men jag kan ha fel. Den jag tänker på är den som räknar med karma och som strävar efter att minimera karmat. 0 karma när man slutar vinner. Insikten, nirvanat, gör att man slipper ur ekorrhjulet och fortsätter till nästa nivå, i någon annan form. T får gärna rätta mig om jag har blandat ihop begreppen.

Jaha, så varför är inte jag påväg till nästa nivå då, frågar man sig. Jag har ju både svaret, 42, och påstår mig ha insett meningen med frågan. It's a done deal, I'd say.. or is it?

Givet att karma-jakten är väsentlig så har jag ju gjort bort mig fullständigt. Jag får ju bra och dålig karma hela tiden.

Dessutom är nog svaret inte så enkelt som Adams sammanfattade det. En god approximation, det kan jag ge honom. Men det vore "skosnöre", "respit" och "hoppa" också. Svaret, kan nog approximeras som i stort sett vad som helst.

Så vad är det jag kommit på? Well.. med risk för att ha haft en hemlighetsfull och stämningsbyggande inledning som inte alls motsvarar det som följer.. here it goes.

Meningen med att vi går omkring här.. lever och håller på.. är helt enkelt att det ska upplevas. Gärna med någon insikt framåt slutet. Det ska upplevas, och man ska dö med en större förståelse för hur livet bör levas. En insikt om hur vi bör behandla varandra, med en förmåga till empati. Eller vad det nu må vara. Mitt ögonblick av klarhet tog slut ungefär här.. så jag kom aldrig riktigt fram till vilka insikter som räknas.

Men kort sagt, livet är till för att levas. Och tolka nu inte det som att man ska prova allting och vad som helst som att bedra varandra för spänningens skull, döda någon för att känna hur det käns eller nått annat korkat, det är inte så jag menar. Jag menar att man ska prova på. Undersöka, testa.. göra världen lite bättre, för att använda ett slitet uttryck.

Jag kom dessutom på att det är en aning fåfängt att känna mig nedstämd vid 24 års ålder för att jag inte förstått meningen. Eftersom jag numera kan räkna med en livslängd uppemot 75 år har jag redan, undermedvetet, avsatt tid för att uppleva, lära, förstå världen i ytterligare 50 år innan jag börjar summera mina fynd och eventuellt försöker mig på att sammanfatta min visdom. Innan jag kan börja sätta ord, som förvisso inte kommer att betyda något för någon annan, eftersom det inte kommer att gå att relatera till då jag är jag och du är du och alla andra någon annan. Mitt liv, är ju, per definition, mitt eget. Nåväl, det finns ju inga garantier för att jag kommer på meningen när jag är 75 heller. Men jag kan åtminstone luta mig tillbaka, trygg om att veta och förstå mera om mig själv och min omvärld då jämfört med nu. Och det är väl alltid något, inte sant?