om valspråk och honnörsord, ett tillägg

Idag deklarerade F, med armarna i kors icke mindre, att det vore tråkigt att ha mig som kung eller president för ett land. Och, misstänker jag, detta utan anknytning till vad som försiggår på denna lilla bloggeliblogg. Eller så var det möjligen ett hörsammande av funderingarna kring vilsna unga män utan mothugg. Vad vet man.. lite lustigt var det iaf.

Tjillevippen

om valspråk och honnörsord

Kan man ha "Ambivalent, mot bättre vetande." som valspråk? En liten spetsfundighet som jag tar på mig äran för att ha kommit på och som jag är omåttligt nöjd över. Om jag blir kung ska jag nog ha det som valspråk på mynten i mitt konungarike. Detta givet att mynten finns kvar, förstås, och inte ersatts av kontokort och mobiltelefonbetalningar. Men, tills dess får det helt enkelt vara titeln på denna, min obskyra anslagstavla i rymden.

För några dagar sedan läste jag något om den blinda övertygelsen som en väg till undergång, död och förintelse. Sannolikt en rimlig slutsats, om man iakttar vad övertygelser har gjort med mänskligheten genom tiderna. Därför borde ambivalens, som ett uttryck för en hälsosam skepticism kunna vara ett rimligt förhållningssätt till livet. Det ger kanske inte så mycket vägledning eller några enkla svar, men det är å andra sidan en av poängerna med det. Enkla svar är väl på något sätt per definition felaktiga. Får man enkla svar ställer man fel frågor.. Tror jag. Eller adresserar frågan till fel respondent.

Likt somliga unga män som varit på glid före mig sitter jag nu på min kammare och funderar på livets stora och små frågor. Min räddning är kanske att jag är hemskt dålig på att komma på svar utan mest tycks gräva ner mig än mera i mina frågeställningar. Men det vore nog inte så dumt om jag blev emotsagd då och då. Tvingades att stå till svars för de tankeslott jag bygger, eller, kanske ännu hellre, kan riva ner dem och bygga en timmrad stuga i tankeskogen istället. Nu har jag iofs några personer runt omkring mig som jag ibland testar mina funderingar på.. tillräckligt många och tillräckligt ofta för att inte råka i fördärvet alldeles får man hoppas. Det vore ju synnerligen snopet om jag faktiskt skulle viga mig själv till kung och därefter fortsätta dela ut enkla svar till folket medan jag skickar dem i döden via en del tveksamma projekt, likt somliga unga män på glid för mig gjort. Inga andra jämförelser i övrigt.

En kritiker jag är bekant med, som förutom en hel del andra saker även, kallas cyniker, felaktigt kan man tycka. Han är snarare begåvad med en svart humor och ett till synes fatalistiskt förhållningssätt till världen och de olyckor eller bara händelser som vardagen, naturligtvis (får man lust att säga), för med sig. Kanske ingen hjälte i vanlig mening, eller ens någon, men väl begåvad med en angenäm inställning till livet. Kanske inte ambivalent ty mycket verkar han ha klart för sig, men nyktert skeptisk, trots den motsägelse det kan tyckas utgöra. Ibland kanske skeptisk överkant, men det är han förlåten.


För en hel massa år sedan beskrev någon mig som pragmatisk. Då visste jag knappt vad det betydde men slog så fort jag fick möjlighet upp det i en ordbok och blev inte så lite stolt när jag fick reda på betydelsen. Pragmatisk, det tyckte jag var en bra sak. Det tycker jag nog fortfarande.. självgod som jag är.. men har nog nyanserat bilden en aning. Nåja..

Ledtrådar och spår

Efter den senaste tidens skriverier om att Facebook äger din själ.. eller åtminstone allt du producerar och gör på siten börjar jag, såklart höll jag på att skriva, fundera.

Hur mycket är det värt? Visst kan det vara fint och bra med ultraskarpa reklamerbjudanden och att kunna ta betalt för reklamplatser. Men sen då? Det kommer iofs bli rätt intressant att se vad som händer med framtida kändisar som levde och verkade på Facebook eller godtyckligt annat community innan de blev kända. Skvallerpressen går en ljus framtid till mötes. Men tillbaka till frågan, sen då? Nu verkar det inte bara vara jag som brottas med betalningsmodeller för sociala siter utan betydligt fler och skarpare hjärnor som inte heller tycks ha kommit någon vart. Frågan är väl hur man automatiserar informationsbearbetningen och omvandlar den till att kunden ger mig pengar. Lunarstorm byggde ju ut en massa kringtjänster som de tog betalt för, samt för åtkomst till viss funktionalitet och vissa delar på siten om jag inte missminner mig. Under 2006 visade dom tydligen positivt kassaflöde, så något gör dem ju rätt. Men det är ju inte samma sak som att nyttja informationen om någon för att få denne att vilja betala för något.

Det jag egentligen är ute efter.. eller rättare sagt: hade tänkt komma till efter inledande kringsnack är följande. Om jag visar upp min blogg för en psykolog och ber denne analysera innehållet och ställa en diagnos, eller kanske göra upp en fantom-profil är mer rättvisande, vad skulle den då komma fram till? För att ha någon trovärdighet kvar efter "testet" måste ju svaret vara rätt nära mig själv, inte sant?

Och här kanske kopplingen till inledningen kommer, hur mycket måste man veta om någon för att kunna dra slutsatser om det man inte vet, och för att skapa en profil av personen? Säkert mindre än jag vill veta. Jag menar, helt oskyldiga saker som att jag är sladdbarn och har två äldre systrar? En vän drog slutsatsen att det var därifrån min, som hon påstod, respekt för kvinnor härstammade. Och då har jag inte ens börjat redogöra för mina tankar och funderingar.

Någon annan sa att handling talar starkare än ord. Kanske är det så. Men vad säger det om mig i så fall? Usch. Jag känner en lätt paranoia sprida sig upp längs ryggen.

Återkoppling. Jag läste en gång om en snubbe som inte fick ett jobb på grund av att hans flickvän hade uttrycks sig negativt till det i sin blog. Om jag minns rätt skulle killen vara tvungen att flytta till en annan ort för att kunna ta jobbet och det var den här flytten hon motsatte sig. Företaget hade läst bloggen och drog slutsatsen att han inte var deras toppkandidat längre. Trist för honom. Trist för tjejen. Trist för alla som skriver bloggar.
Någonstans måste ju ändå gränsen dras för vad som tillåts påverka beslut. Om någon skriver att hon svedde myror med förstoringsglas som ung, blir hon misstänkt för att ha seriemördartendenser då? Brukar dom inte ha gjort sånt, dom som blir seriemördare?

Å andra sidan. Under en period läste jag en blogg skriven av en kvinna som läste sista året på sin utbildning. Innehållet på bloggen hade koppling till hennes utbildning och blev omskriven i ett antal tidningar. Tyvärr lades bloggen ner när hon hade fått ett jobb som låg i linje med utbildningen. Fint arbetsprov, tänkte jag, och funderade på att starta en liknande blogg när det skulle bli dags. (Vilket för övrigt är ungefär nu)

Ja, säg det som kan brukas som inte kan missbrukas.

Det börjar bli dags att runda av.

• Facebook.. kom såg och segrade 2007. Undrar just vilken community det blir nästa år.
• Psykologer är otäcka. Vem vet vad de går runt och smider för ränker.
• Blog. Bra eller dåligt? Vem vet, det är iaf så få som läser här så det spelar nog ingen roll vad jag kräker ur mig. Än så länge.

Hej så länge!

Moviestar

När jag stegade mig upp för trappan till min lägenhet funderade jag på hur mitt liv skulle te sig på bioduken. Jag hade nämligen sett min spegelbild i reflektionen i ytterdörren och tyckte det såg sådär dressmanreklamigt ut att komma gående mot dörren. Men sen då..? Öppna dörren och ta trapporna upp till andra våningen, nyckeln i låset och så vrida om. Sopa undan breven innanför dörren med fötterna innan jag kliver in genom dörröppningen. Sen svängde jag av mig ryggsäcken, hängde av mig ytterkläderna och klev in i köket och la plånbok, nycklar och mp3-spelaren på köksbordet innan jag klev tillbaka till hallen och snörade av mig mina sneakers. Bam! jag var hemma. Men resoluta kliv gick jag till datorn och knäppte igång den, därefter förstärkaren och förvånades lite av musiken som började spelas, innan jag mindes att jag hade stängt ner datorn i viloläge och inte helt och hållet igår innan jag gick till träningen. Öppna en Internetanslutning, kolla mailen, lägga lite nya låtar i spellistan innan jag reste mig och gick tillbaka till hallen och hämtade upp posten från golvet. Ett stort vitt kuvert som föreföll innehålla någon slags katalog eller kraftigare trycksak. Utan avsändare och inget som jag kunde minnas att jag beställt. Tankfullt gick jag tillbaka till vardagsrummet medan jag öppnade kuveret och såg att det innehåll ett nummer av Neo. Märkligt, tänkte jag för mig själv medan jag började bläddra i tidningen.

Nu några timmar senare har jag kokat kaffe, börjat läsa en artikel till informationsutvinningskursen, avbrutit läsningen för att läsa Neo, avbrutit det för att käka ost o skinksmörgåsar som sväljs ner med kaffe allt emedan jag lustfyllt bläddrade i gårdagens Dilbert-albumfynd. Fyra smörgåsar blev det. Två koppar kaffe. Därefter tillbaka till vardagsrummet och läsningen, först Neo sen artikeln.

...inte mycket till handling i en film va? Näe, tur att man inte är med i någon.. förstå vilken prestationsångest man skulle behöva dras med..

Det är fan inte så dumt att vara en vanlig svennebanan. Vit, medelklass, man.
Kanske inte så jävla hett heller, om man tänker efter lite.. självgod och utan perspektiv på tillvaron.

Är det inte en evig strid så säg.
Ambivalent.. var det så?