"Det är komplext."

Motstridiga känslor.

Inte sällan ser man i filmer "Rätt" och "Skönt/kul/fränt" sitta på var sin axel hos en rådvill person och ge sina åsikter på hur denne bör handla i en given situation. Liknelsen är inte så dum.. fast jag tycker alltid att det saknas axlar för de små liven att sitta på.. för väldigt sällan är det bara två känslor eller ännu oftare alternativ som talar till mig i olika situationer.

Det känns ibland som att jag befinner mig i en boxningsring och har en massa lasson runt midjan och de olika Viljorna (i brist på bättre) drar åt varsitt håll medan en massa åhörare står i en ring runt omkring och skränar och härjar medan jag stapplar fram och tillbaka mellan de Viljor som drar hårdast för stunden.

Märkligt nog brukar det hela sluta med att jag sansar mig, tar tag i, och drar in viljorna och avväpnar dem, en efter en innan jag sen går åt det håll som Jag bestämmer. Kalla det rådvill.. om du vill. Det är det väl i någon mån.. för all del. Men snarare är det kanske en lurkig, klockan är efter midnatt-representation av att väga för- och nackdelar mot varandra, ställa alternativ bredvid varandra och jämföra deras olika förväntade utfall och välja det alternativ som, enligt något sätt att räkna, leder till störst nytta. Vad nu det är (!).

Jag läste någonstans att en erfaren civilingenjör på frågan vad två plus två är svarade "ungefär fyra". Utan särskilt mycket erfarenhet, och med hänsyn taget till att jag fortfarande är en teknolog, vill jag ändå påstå att jag börjar ana hur lite jag har insett att det nog är sant.

Fast ännu mera börjar jag misstänka att jag inte alls har förstått vidden av hur svårfångat och undanglidande "bäst" eller kanske "rätt" är. Jag börjar mer och mer luta åt att något sådant helt enkelt överhuvudtaget inte existerar annat än som en djup och innerlig önskan hos människan. Det kanske inte är särskilt förvånande att det samma kan sägas gälla för "fel" och "sämst", men det är å andra sidan minre intressant av lätt insedda skäl.

Efter ett eller ett par tankehopp hamnar jag i att frågan om rätt, bäst och riktigt trots objektiva (?) argument för de olika alternativen i slutändan kommer att avgöras av moralen. Inte heller det någon revolutionerande insikt kanske... (varför känns det alltid som att jag är tvåa på bollen?). Men det ställer ju frågan att givet att jag nu vill göra det som är bäst, eftersom det är rätt, bör ha en god moral och... hur får man det? Kan man öva upp sin moral.. eller räcker det att vara medveten om den...? Det har jag svårt att tro. Det är en dålig liknelse, men bara för att man vet att man har en kondition, och för all del en dålig sådan, blir den ju inte bättre. Även om det, även i det här fallet ändå utgör någon slags grogrund för att förbättra den. Är jag omedveten om den helt och hållet blir det ju ännu svårare att göra något åt den. Så om man i jakten på bättre kondis ger sig ut i löparspåret gör man vad i jakten på en god och livskraftig moral........?

Hjälper tanter över vägen?
Minskar sitt koldioxidanvändande?
Protesterar mot dödsstraff?
Protesterar mot aborter....?

Den etik jag grundar mina förhoppningar om framtida moral-handlingar kommer från... vadå? Att jag är en man som är född i Sverige och är uppfostrad av Mina föräldrar och ingen annans? Att jag går min utbildning, har mina vänner och mina intressen..?

Knivigt.
Det är kanske att gå för långt att säga att det var först när lätt slutade existera som det blev intressant.. Men det är nog inte så våldsamt långt ifrån sanningen. :)

Och jag som trodde att jag inte hade något att skriva om ikväll.

natten till söndag

hej på er..

nu sitter jag här och är lite bitter efter skvadern.. inte så att jag upplevde en massa oförätter, blev trampad på tårna eller hade en dålig dag.. inte alls. jag blev nog bara lite för cynisk och onykter.

jag satt i en fåtölj och tittade på människorna runt omkring mig.. pack och patrask överallt. en nedslående känsla.. det hade varit imponerade om jag hade kunnat sitta där förundrad och imponerad av mina medmänniskors kvalifikationer, finess och elegans. Imponerande och tankeväckande på ett angenämnt sätt. Nu satt jag istället och tittade på en idiot som inte förstod varför jag hade en Allram Eest t-shirt på mig i skolan. Han satt i skjorta. Jag insåg det inte då.. och kanske inte nu heller (jag skriver ju trots allt i affektion) men naturligtvis hade jag en åsikt, en idé och en tanke som inte var att passa in och vara en drönare, utan något slags ambition.. en egenformulerad (med reservation för att det är en docka från TV) tanke om vad som är bra kultur. Idioten i fråga, som säkert är en reko kille om man bara försöker, satt och limmade på nån brutta med stjärnor på ryggen.

Ja ni hör ju själva.. Bitter var det.

Coheed & Cambria var finemangs.. jag kände ett stråk av ungdomsromantik när jag stog och puttade tillbaka ynglingarna som kastade sig in i varandra i takt till musiken och mindes min egen rock n' roll uppväxt (ja jag vet, jag var ganska lugn och timid) och hur jag brukade publiksurfa när tillfälle gavs och så vidare. Lite mindre romantiskt var det när någon av dem kom intrillandes i min näsa, varpå jag råkade skalla nån stackare som stod bakom mig. Fortfarande ömmar det lite... men hey, jag höll också på sådär som pojk. Bra musik var det iallafall... länge sedan jag var på en så medryckande konsert.. Kenta senast var ju rätt trötta, och Way out west led av lite halvkeft väder och osköna lokaler.. Näe.. det var glatt att komma iväg igen.

imorrn är det söndag. nu regnar det. blir det regn imorrn. fasen också.