Ignatius J. Reilly

På samma sätt som Ignatius när han lämnar New Orleans upplever att dimman lättar och huvudvärken skingras var det idag efter bara några minuter i friska luften.

Musik och Natur. Det är galet vad det kan göra.

Vadan detta behov av att uttrycka mig för offentligheten?

Sökandet...

Sökandet efter en mening är väl vad som gör oss mänskliga?

Morbror igen..

jaha.. full ful och nybliven morbror åt en liten tös alltså. Det är allt en förunderlig värld man har förmånen att leva i. Ena dagen funderar man på meningen med livet, universum och allting.. och nästa dag pratar man med en nybliven farsa som låter så lycklig så lycklig som man aldrig har hört honom. Det är allt härligt..

Fan vad glad jag är för dem.

att sätta punkt.

Kan det vara så att jag är i stort sett klar med uppsatsen? Jag hoppas det. Det vore skönt. Det vore på tiden.

Coheed & Cambria

Coheed & Cambria spelar i Stockholm om nån vecka eller två. Vill du med mig gå?

Jag hoppas att denna nödrimspoesi gör det stört omöjligt att stå emot denna invit och att du vill göra mig sällskap. För jag vill gå. Och de tråkmånsar jag har frågat hittills har inte förstått storheten med bandet eller tjusningen med att gå på konsert.

Så, ska vi slå följe?

Jag mig och mitt. Resten av världen är vit.

På förekommen anledning, som vanligt, började jag fundera på det begränsade liv vi lever. Det är egentligen inte så märkligt att jag lever och tolkar mitt liv utifrån de referenser jag har i mitt liv. Det är väl på sätt och vis det enda sättet man kan leva på.

Men ibland kan jag tycka att det hade varit lärorikt att leva flera andra liv. Med andra upplevelser och andra förutsättningar. Hade jag inte blivit klokare då? Hade jag inte haft en större medkänsla och förståelse för andra människor, deras strävanden och lyckoämnen i livet? Jag vill åtminstone tro att det hade varit på det viset.

För ibland kommer jag på mig själv med att tolka, eller bli tolkad, på ett oavsiktligt sätt. Till stor del beroende på de olika förutsättningarna för tolkningen. Inte heller konstigt, märkligt eller ovanligt får jag anta.. men det får en att stanna upp och inse hur lite man vet om det som händer utanför det egna livet.

Man tror att man vet. Man generaliserar och fyller igen luckor med antaganden om hur det borde vara, brukar vara, "måste" vara. Men vad vet man?
Hur brukar det formuleras "Döm ingen förrän du har gått tio mil i dennes skor." eller något liknande. Det är inte så dumt sagt.

På egna ben.

Min oförmåga att tänka egna tankar irriterar mig.
Men jag kan nog påstå att jag åtminstone försöker tänka själv.
Och det kanske tillräckligt bra?

Att vara på fest

1. Varför reducerar man sig själv till ett stereotypt skämt om vem man är baserat på sitt ursprung?
2. Och varför är man som grupp genuint ointresserad av de personer som finns utanför gruppen?

1. Jag träffade J ikväll. Jag fick ingen riktig kontakt med honom. Det var lite trist, men jag uppfattade det som att han höll folk på avstånd med en självironiserande humor som jag inte alls tyckte var rolig (egentligen var det kanske bara mig han höll på avstånd). I vilket fall som helst hade jag tämligen svårt att ta honom på allvar eller finna honom intressant som person. Som fenomen var han däremot spännande.

J hade ett svenskklingande namn men ett utseende som lät en ana att han hade sitt ursprung utanför Europa. Jag uppfattade aldrig vad han gjorde om dagarna men några av hans skämt gick ut på att göra pizza och kebab med sina 97 kusiner.

Till saken hör kanske att jag träffade J på en födelsedagsfest fylld av akademiker. Vita sådana. Sånär som på J och ytterligare två personer, men som verkade tillhöra majoritetsgruppen och alltså redan vara accepterade. J var där i egenskap av pojkvän till en av de akademiska minoriteterna, men en av födelsedagsbarnets bästa vänner.

Som jag tolkade det hade J något slags mindrevärdeskomplex. Men jag kan ha haft fel, han kanske var trist på riktigt, även om jag har svårt att tro det. Nåväl, jag känner honom inte alls och kan ha missuppfattat allting. Även om han gav upphov till några förbryllande funderingar.

2. En annan sak som dök upp under är hur det kommer sig att majoritetsgruppen är så fullständigt ointresserad av någon annan än sig själv. Och i ärlighetens namn måste jag ju säga att jag var i minoritet och kanske är en lika god kålsupare som de när jag själv är i majoritet, fast jag då inte märker det. Men med det sagt: Mina vänner är trevliga prickar och lustiga att ha och göra med, jag känner dem, de känner mig och vi är oss själva. Vi har trevligt när vi umgås. Dock har vi hängt en massa med varandra. Så jag tror och hoppas, och det här är på fullaste allvar, att om vi är tjugo stycken och det dyker upp tio nya ansikten så kommer de tio nya att vara mer intressanta än de tjugo gamla.

Så icke fallet ikväll. Det är inte första gången jag det händer med samma personer. Det är lite märkligt och inte så lite lustigt. Om jag ska se till mig själv så är ju inte mina vänner så überintressanta att jag måste vara med, och prata med dem hela tiden. Utan kan nog gärna prova runt lite bland nykomlingarna och se om de är något att ha, för att naturligtvis återkomma till mina egna då och då...
äsch, ni fattar säkert vad jag menar.

Nåväl, spännande beteenden båda två. Eller kanske mer intressanta än spännande.

För att ge någon rättvisa till kvällen lär jag väl säga något om mitt eget uppträdande.
Själv var jag väl inte heller värsta partydjuret. Eller som J sa, "Jag kände en kille en gång. Han var alltid seriös. Han dog. Tänk på det." Det vore fel att kalla mig särskilt social.. Många verkar till och med ha svårt att veta vad de ska göra av mig, missförstår mina skämt och tycker att jag är svår att ha och göra med. Något dom gärna får göra.. alla är ju inte för alla.

Så jag hängde också med de jag kände sedan tidigare, log i mjugg och sippade på mina öl. Sedär.. ytterligare en i mängden.