här är mitt liv

"Säg att du har gjort slut med uppsala, flyttat till sundbyberg och står redo att ta dig an nya utmaningar."

little did she know..

Ute. Möjligen även lite mitt emellan.

Sen jag börjat söka jobb mer aktivt har jag upplevt en hel massa intressanta saker. En av de mest skrämmande och fascinerande upplevelser jag haft var hos ett företag som gav mig ett test. Testet bestod av två delar och avsåg att predicera hur testpersonen uppför sig i olika situationer, främst jobbrelaterade situationer. Testet var till sin natur mycket enkelt. I den första delen ombands man att från en lista välja ut egenskaper som man tyckte att andra personer skulle uppfatta en själv. Egenskaperna var i stil med; pålitlig, proffesionell, pratglad, ambitiös, envis, egoistisk, lagspelare, givmild, rättvis, festens medelpunkt, blyg osv. I den andra delen ställdes en snarlik fråga, ungefär "hur upplever du dig själv?" Alternativen man hade att välja på var de samma som i första situationen.

När jag sedan gick igenom mina testresultat med företaget fick jag uppläst för mig vad mina olika val predicerade för egenskaper och hur de skulle uttrycka sig i olika situationer. Resultatet var, med tanke på testets skenbara enkelhet, fantastiskt träffsäkert. Jag började skratta när resultatet framställdes som en berättelse om mig själv och var något motvilligt tvungen att erkänna att jag i mångt och mycket kände igen mig i berättelsen om mig själv. Där och då blev jag mäkta imponerad, det är jag för all del fortfarande, men nu har en annan tanke och känsla tagit överhanden. Vet man bara hur kan man läsa mig som en öppen bok. Samt att jag har hyffsat god självkännedom.

Tidigare i min bloggkarriär ställde jag frågan om hur mycket man kan utläsa om mig baserat på de tankar jag formulerar här. Om jag minns rätt trodde jag att det var mer än jag var helt säker på att jag var bekväm med. Nu har jag dragit slutsatsen att man kan förstå mig så mycket man nu kan förstå en person. Dock är jag inte lika säker på att det gör mig obekväm längre.

Som ett barn av min tid grubblar även jag ibland på mitt värde som människa. Vissa egenskaper matchar inte alltid förväntningarna jag eller andra kan få för sig att lägga på mig och den här skillnaden i mål och resultat får det ibland att skorra i mig. Därför blir jag lättad och lite förvånad när jag vaknar upp och inser att andra människor, med mer, rikare och annorlunda erfarenheter, har samma egenskaper som mig själv, men tycks fullständigt obekymmrade, över att mål och resultat inte ligger i linje med varandra. Min slutsats blir naturligtvis att de inte anser att resultatet skiljer sig från målet, eller, kanske en mer harmonisk slutsats, att det där med mål för olika beteenden kommer att generera fler förlorare än vinnare och refuserar tanken på det helt och hållet. Jag känner att jag inte riktigt får fram vad jag menar, men det är kort och gått att problemet är ett icke-problem av en eller annan orsak. Dessa uppvaknanden skänker mig ett visst lugn, och dessa grubblerier bidrar säkert till formandet av mig själv. Men jag kan ibland önska att vi, som ett kollektiv, slapp sånna här funderingar helt och hållet.

Vid ett annat jobbsökarrelaterat tillfälle frågade man om jag hade författarambitioner. Jag hade fyllt i en blankett med frågor om personliga drivkrafter, ombetts att redogöra för erfarenheter och kunskaper inom olika områden och så vidare. Jag författade mitt svar efter bästa förmåga, gjorde en apdålig intervju och fick inte jobbet, men gick ändå därifrån rak i ryggen. Fortfarande har jag dock att komma på vad jag vill säga.

Under ett samtal i sommras rekommenderades jag Zen & the art of motorcycle maintenance av Robert M. Pirsig. För ett antal veckor sedan fick jag boken skickad till mig som ljudbok. Jag började lyssna igår och har nu kommit ungefär två tredjedelar in i boken. Det här är mitt andra försök med ljudböcker. I gymnasiet lånade jag Sagan om Ringen, tog på mig hörlurarna och satte mig till rätta i en fåtölj. Knappt hade förordet slutat innan jag somnat. När jag lämnade tillbaka boken hade jag kommit ännu kortare än jag gjorde när jag försökte läsa den ett antal år tidigare. Jag har fortfarande inte läst ut den. Denna gång har ljudboken gjort ett större intryck på mig. Säkert hjälpt av att jag tycker att boken är rätt häftig. Tyvärr, måste jag säga, har jag svårt att göra något vettig eller produktivt som kräver någon form av tankekraft när jag lyssnar, ty så fort jag formulerar en egen tanke tappar jag tråden fullständigt och måst gå tillbaka i lyssnandet. Däremot tycks Mahjong (men inte Minesweeper) och långa skogspromenader gå bra. Mer om innehållet kommer säkerligen att dyka upp i ett senare inlägg.

Appropå läsföreteelser som får en andra chans har jag nu börjat läsa Sofies Värld av Jostein Gaarder. Förra gången, som jag inte minns när det var, var jag tydligen för ung och otålig. Nu är jag uppenbarligen äldre, tycker att texten är fadd, men att den översiktliga filosofigenomgången är rätt trevlig. Och, slår det mig, en annan bok som ska få en andra chans är Män är från Mars och kvinnor är från Venus av John Gray. Förra gången det begav sig skulle jag bara ha något att bläddra i innan jag somnade och stoppade tillbaka boken i hyllan när jag vaknade upp dagen därpå. Vi får se om jag vaknar upp den här gången också. F är måttligt imponerad, menar att den är skriven av en man som är ute efter att friskriva korkade män och skyffla över ansvaret på kvinnor. Eller åtminstone mena att det inte enbart är männens fel.

Usch, nu blev det lite dystert igen.

Inne.

Det gångna året har jag suttit hemma. Jag har inte väntat. Inte letat eller funderat. Jag har suttit hemma och låtit tiden gå i hopp om att det skulle ta mig någonstans. Än kan jag inte avgöra om jag faktiskt har kommit någon vart, men jag lutar åt att jag inte har det.

Sakta men säkert börjar jag inse att det här viljelösa sittandet kan vara ohyggligt oattraktivt. Kanske är det symptomatiskt för den här typen av uppvaknanden, men det känns som att det skett bara lite lite för sent. När det tycks som att man har gått för långt på den inslagna vägen för att det ska vara meningsfullt att vända om. De här dagarna känns det som att jag har slösat bort ett helt år.

Men samtidigt, detta uppvaknande, både hoppfullt och olycksbådande. "Om det är menat kommer det att lösa sig". En del verkar lösa sig, det är mest en fråga om när. Den andra delen däremot... är en fråga om hur.

Under hela året har jag mer eller mindre gått och inväntat en sån brytpunkt, när saker och ting ställs på sin spets, olika alternativ ska vägas mot varandra, jämföras och diskuteras. Att den skulle komma var inte alls förvånande med tanke på omständligheterna. Ändå togs jag fullständigt på sängen. Vad hade jag föreställt mig? Vad trodde jag diskussionen skulle innehålla? Hur blev det såhär?