Vems behov fyller det här?

Det senaste i bokväg är alltså Vems islam av Mohammad Fazlhashemi från förra året. Än så länge har jag bara kommit igenom tre kapitel, islams framväxt, det muslimska arvet samt genusjihad, men det gör ingenting. Jag är redan trollbunden.

Det hela är lite pinsamt egentligen. Min syn på Islam och muslimer har hittills till stor del härstammat från vad man kan se i media, uppblandat med en generell skepsis mot troende. Men här får jag alltså chansen att konfrontera mig själv guidad med varsam hand av Fazlhashemi. Inte sällan tycker jag att han skriver lite väl inbjudande. Men det kanske är resterna av min okunskap som talar. Uppblandat med det uttalade syftet att nyansera bilden av Islam och påpeka att det finns fler utövare än de fundamentalister som figurerar i medierna. Nåväl, gärna för mig.

Jag tänkte redan när boken kom ut att jag skulle ta och läsa den. Så skedde inte, tanken föll ur minnet och boken lästes aldrig. Men som jag beskrev här om dagen har vi nu alltså förenats. Ett år senare.

Mats Svegfors diskuterade bloggar i SRP3 under lunchen idag. Det var någon som var affilierad med Aftonbladet som ifrågasatte Svegfors åsikter om att många bloggar är av insändarkaraktär, snarare än journalistiska. Som argument hade hon två oberoende bloggare som hade granskat sakförhållandena i något fall hon beskrev. Jag blev matt. Det är väl nästan övermåttan generöst att påstå att bloggar är av insändarkaraktär? Kitty förundrades här om veckan över omsvängningen som ägt rum från när hon var liten när dagboken och dess innehåll var det mest hemliga som fanns och beskrev inte lustfyllt hur hon skulle dö om någon på skolan hade läst det, inte så att jag hörde det åtminstone (trots att jag mycket väl kunde föreställa mig hur det skulle låtit). Jag är mer inne på hennes linje.. Dvs. att en blogg är ett klotterplank för... personer med ett, verkligt eller ej, kommunikationsbehov.

För övrigt kan jag även hålla med om det något besynnerliga i att fläka ut sitt liv på internet, för vem som helst att ta del av. Vem skulle vara intressrad, och vad tjänar jag på det?
Jag har tidigare varit inne på att det skulle kunna fungera som ett testlabb för mina tankar och idéer. Att under överinseende få utveckla tankegångar åt lite olika håll och förhoppningsvis få lite respons om jag håller på att tappa kontrollen/balansen/fattningen/förståndet.

Jag sökte ännu ett jobb idag. På uppmaningen "skriv några rader om hur du ser och tänker på framtiden, så lovar jag att vi snart hör av oss" la jag ut texten om mina idéer om den roll IT ska spela i framtiden. Samtidigt som jag försökte problematisera den devis företaget i fråga har. Jag är själv ganska nöjd med min lilla kreation, väl medveten om att den kanske inte ser ut som standardformen i såna här sammanhang. Vi får se om dom nappar. Då skulle jag bli imponerad av dem.

Efter att Stuff white people like påpekade det orimliga i att ha en Moleskin med samma funktion men lägre hipstervärde än vilken annan anteckningsbok som helst, har jag nu fått bekräftat att jag tänkte rätt när jag tänkte om. De få gånger jag har försökt föra dagbok med penna och papper brukar jag ledsna efter det första inlägget. Det tar ju sån fantastiskt lång tid att skriva för hand?! Ibland brukar jag tänka att det kanske är bra.. Att man får tid att väga sina ord, att man hinner formulera sina meningar i förväg. De bökiga redigeringsmöjligheterna bidrar ju även till att man lär "ta ut en riktning" och strukturera upp sin text redan innan man börjar skriva. Något som sannorlikt inte lär inverka menligt på den typ av texter jag vanligen skriver, nämligen sånt som nån annan ska läsa och bedöma. Men med dagboksskrivande så är förhållandena något förändrade. Kanske kan man hävda att det finns en poäng med att skriva som det kommer. Att låta orden flöda ner på skärmen samtidigt som man tänker dem? Finns det inte till och med sådana som hävdar att man kan fatta en penna, varpå den börjar skriva automagiskt utan att man tänker så mycket på det om man t.ex. har varit med om något traumatiskt? Eller så blandar jag ihop verklighet och hollywoodproduktion nu.. Nåväl, det gör det samma.

Det är dags att runda av, och vad passar väl bättre som avrundning än följande:

Mats Svegfors - Aftonbladetkvinnan
2 - 0

tanketombola

Under nittonhundratalet har USA växt till att bli en av de största kulturexportörerna i väst. Allting tycks komma därifrån film, musik, tv-serier och en uppsjö av trender; att äta skräpmat och bli tjock, att svälta sig och bli size zero, tankar och idéer om innehållet i det goda livet. Exemplen skulle kunna fortsätta i oändlighet.

Förr i tiden, på sjuttiotalet kanske, diskuterades kulturimperialism. Jag vet inte om det bara är jag, men jag tycker nog att det har en negativ klang. Och jag tror att man i debatten även ville hävda värdet av de inhemska kulturuttrycken samt det hälsosamma i att låta sig influeras av flera kulturer. Men det kan alltså vara min egen okunnighet, och vilja eller kanske förhoppning, om vad kulturimperialismdebatten handlade om.

Hur som helst. Under en tid nu har Kinas och Indiens kommande inträdde bland superekonomierna i världen diskuterats. Det verkar inte vara en fråga om om, så mycket som en fråga om när, om jag har uppfattat saken korrekt. Med ekonomiskt inflytande verkar det ofrånkomligt att vi kommer att se ett större kulturellt utbyte även med dessa ekonomier, på samma sätt som vi gjorde med Amerika efter andra världskriget.

Det kanske är symptomatiskt för det jag håller på att säga, men jag vet inte så mycket om dessa kulturer så att jag skulle kunna våga mig på att spekulera om vilka seder och bruk vi skulle kunna tänkas importera från dessa länder. För närvarande känns det avlägset, men det kan nog ändras snabbt. Se bara hur folk pluggar kinesiska och what nog på skolorna här hemma, allt för att möta framtiden. Nåväl.

Para den här möjligheten med chanserna för att USAs inflytande i världen minskar på grund av interna konflikter, ekonomiska svåriheter, protektionism, trötthet med mera.

Nu har jag gått tankarna något i förväg, inser jag, eftersom jag hade tänkt fråga vilka eller vad vad som skulle fylla det kulturella tomrummet.. men.. Ja, sånt är väl livet ibland. Poängerna kommer inte alltid ut som man tänkt.

Äh, va fan, lång historia kort: Vore det inte fint om alla kunde bli lite mera sansade i sitt omfamnande av allt som är dåligt? Och vore det inte fint om företag och företagare blev lite mindre giriga och lite bättre människor?

Är det lättare att vara sansad om man har flera alternativ? Är dom bättre människor i Asien?
Jag gissar på Ja, respektive Nej. Dom är säkert av samma skrot och korn som alla oss andra. För övrigt vore det trist om Kina blev exportörer av politiska idéer... dom verkar inte heller särskilt sansade.


Efter att Making Money tog slut när jag rullade in i Stockholm här om dagen plockade jag upp Vems Islam på vägen hem. En bok som åtminstone i första kapitlet beskriver det strålande kulturutbyte som funnits mellan muslimska samhällen och icke-muslimska genom historien. Det verkar bli spännande och intressant läsning.


Att vara sansad, det kanske är det det kokar ner till?

För övrigt hittade jag två affischer på stan här om dagen. De plockades ner och togs med hem. Jippihej.