Beröring

Här om dagen såg jag La Zona. Den var otäck. Idag såg jag Atonement. Den var otäck.

För någon vecka sedan såg jag The Mist. Den var småkul med ett snopet slut.

De två förstnämda rörde mig fantastiskt mycket mera än den senare vilket sannolikt har med likheten med världen utanför filmduken att göra.

Samtidigt sitter jag och tittar på foton på mig och Hon jag håller kär. Och kan inte låta bli att undra hur stabil eller snarare skör tillvaron är. Egentligen.

Givet att vi sköter oss, går det vår väg då? Eller kommer hennes tåg att spåra ur i morgon och välta ner i Mälaren och jag bli överkörd på cykeln inne i stan?

Ibland har man om folk inom sjukvården som inte går hemmifrån i vredesmod, eller utan att ha rett ut ett gräl. Eftersom folk blir påkörda, trillar omkull och så vidare.. och sen är det helt och fullt nya förutsättningar för tillvaron som gäller. På ett sätt som man inte alls kunde tänka sig när man blev griniga på varandra för att man inte kunde komma överens om vem som skulle handla hem mat.

Varför tycker jag att såna här filmer är bra när jag bara blir nedstämd av dem?