Plötsligt händer det

I ett ögonblick av klarhet påväg hem från mataffären slog det mig. Svaret på frågan om meningen med livet, universum och allting är enligt Adams 42, en inte så tokig approximation. Och frågan, som tämligen naturligt följer, och som även Adams ställer sig är, vad betyder frågan. Där lämnar han inget direkt svar. Vilket är lite synd, kan jag tycka. Som litterärt drag är det naturligtvis alldeles utmärkt, det lämnar ju läsaren frågande. Undrande.. något som ger anledning att återkomma till serien i både tid och otid.

Fast jag undrar om det är så enkelt ändå. Det svar man kan skönja mellan sidorna är inte så olikt det jag själv insåg påväg hem. Fast egentligen har jag vänt på resonemanget. Jag inser att det var det Adams menade och att det fanns där hela tiden, nu när jag har insett vad jag ska titta efter.

Insikten finns även i någon av de ostasiatiska mytologierna. Jag tror att det är buddismen, men jag kan ha fel. Den jag tänker på är den som räknar med karma och som strävar efter att minimera karmat. 0 karma när man slutar vinner. Insikten, nirvanat, gör att man slipper ur ekorrhjulet och fortsätter till nästa nivå, i någon annan form. T får gärna rätta mig om jag har blandat ihop begreppen.

Jaha, så varför är inte jag påväg till nästa nivå då, frågar man sig. Jag har ju både svaret, 42, och påstår mig ha insett meningen med frågan. It's a done deal, I'd say.. or is it?

Givet att karma-jakten är väsentlig så har jag ju gjort bort mig fullständigt. Jag får ju bra och dålig karma hela tiden.

Dessutom är nog svaret inte så enkelt som Adams sammanfattade det. En god approximation, det kan jag ge honom. Men det vore "skosnöre", "respit" och "hoppa" också. Svaret, kan nog approximeras som i stort sett vad som helst.

Så vad är det jag kommit på? Well.. med risk för att ha haft en hemlighetsfull och stämningsbyggande inledning som inte alls motsvarar det som följer.. here it goes.

Meningen med att vi går omkring här.. lever och håller på.. är helt enkelt att det ska upplevas. Gärna med någon insikt framåt slutet. Det ska upplevas, och man ska dö med en större förståelse för hur livet bör levas. En insikt om hur vi bör behandla varandra, med en förmåga till empati. Eller vad det nu må vara. Mitt ögonblick av klarhet tog slut ungefär här.. så jag kom aldrig riktigt fram till vilka insikter som räknas.

Men kort sagt, livet är till för att levas. Och tolka nu inte det som att man ska prova allting och vad som helst som att bedra varandra för spänningens skull, döda någon för att känna hur det käns eller nått annat korkat, det är inte så jag menar. Jag menar att man ska prova på. Undersöka, testa.. göra världen lite bättre, för att använda ett slitet uttryck.

Jag kom dessutom på att det är en aning fåfängt att känna mig nedstämd vid 24 års ålder för att jag inte förstått meningen. Eftersom jag numera kan räkna med en livslängd uppemot 75 år har jag redan, undermedvetet, avsatt tid för att uppleva, lära, förstå världen i ytterligare 50 år innan jag börjar summera mina fynd och eventuellt försöker mig på att sammanfatta min visdom. Innan jag kan börja sätta ord, som förvisso inte kommer att betyda något för någon annan, eftersom det inte kommer att gå att relatera till då jag är jag och du är du och alla andra någon annan. Mitt liv, är ju, per definition, mitt eget. Nåväl, det finns ju inga garantier för att jag kommer på meningen när jag är 75 heller. Men jag kan åtminstone luta mig tillbaka, trygg om att veta och förstå mera om mig själv och min omvärld då jämfört med nu. Och det är väl alltid något, inte sant?

Personkult

Den här "personkulten" jag håller på att odla kring mig själv i och med detta bloggande kommer kanske att anta barrocka proportioner och en vacker dag komma att bita mig i stjärten.

Efter att ha läst kommentarer till DNs artikel om elever på lärarhögskolan i Stockholm (och för all del artikeln själv) börjar jag misstänka att chansen är överhängande. Utan att egentligen ha några andra belägg än en magkänsla tror jag att det är dags att damma av den gamla varningen om att inte ta sig själv på allt för stort allvar.

Javars.. nu ska jag till affärn och köpa ihop en fruktsallad. Därefter: frossa.

Cirkus

Man kanske skulle blivit cirkusgymnast istället..

Mening.

Ett av de återkommande teman jag har när jag skriver eller åtminstone tänker tycks vara alltings relativa varande. Sällan har väl världen varit så full av gråskalor som nu för tiden? Ingenting är rätt. Ingenting är fel. Allt är en fråga om motiv, lokal perceptionsförmåga och vinklingar. Trots allt det positiva detta relativiserande medför kan det ändå bli lite tröttsamt i längden.

Eller som J formulerade det. För att kunna ta beslut lär man väl ha en bestämd uppfattning att vila på som utgör referensramen för de beslut man står i begrepp att fatta? Om allt är relativt det vill säga ickefixt eller till och med osäkert, ja då saknas ju den referensram som beslutet grundar sig på. Följdaktligen blir det svårt att ta beslut. Man blir nästan handlingsförlamad. Så illa är det förstås inte, men det tydliggör principen.

Vidare, har det resonerats, får detta konstanta tvivlande på sanning, sammanhang och orsaker även oönskade effekter på oss själva. Inte så att vi blir emo allihopa och börjar skära oss själva, men det är kanske som Beth säger, vi kan mer än vi tror. Och när vi inte tror det, tror vi istället att vi är okunniga, oönskade etc. En tämligen deprimerande och framför allt påfrestande tanke.

En utmärkt grogrund för en tro tyckte J som gick så långt som att "Jag kommer inte bli förvånad om fler STSare än snittet blir religiösa på gamla dar". Kanske är det så.. allt relativiserande, ifrågasättande och frånvaron av tydliga, klara referensramar gör att vi till sist kapitulerar inför våra tvivel och söker svaren någon annanstans. Ett alternativ som på sätt och vis känns mer och mera närliggande. I betydelsen, jag håller på att få en ökad förståelse för folk som "väljer" att bli troende.

För ingen kan väl tvivla på att teknik, vetenskap och kunnande inte alls tar oss närmare en acceptabel förklaring av vad vi gör här, vilka vi är och vad meningen med det hela är. Det är väl snarast tvärt om, eller som någon sa "ju mer jag vet, desto mindre vet jag att jag vet".


J påminner i tid och otid om att vi egentligen bara är djur. Jag är benägen att hålla med, vilket väl i så fall implicerar att vi inte har något högre syfte. Det finns ingen storslagen plan eller anledning till att vi traskar omkring här. På samma sätt som djuren verkar det räcka med att äta, föröka sig och sedan dö. Ändå har ju det svaret förkastats av så många avsevärt mycket mera begåvade tänkare än jag själv. Man får ju trots allt misstänka att det har blivit grundligt utrett både en och två gånger!

Låt mig prova en idé. Första gången någon funderade på vad vi gör här, vad meningen med allt är, tog vi inte då ett gigantiskt kliv bort från våra bröder aporna och blev något annat än djur? Det andra, är väl vad som brukar kallas människor, antar jag. Hur som helst, en del av att vara mänsklig är, tydligen (för jag vet inte om det är något slags naturlag), att ingå i samhällen som så småningom utvecklas till civilisationer. Ett sätt att hålla ihop dessa civilisationer, att få alla att dra åt samma håll, har varit att ge svar på liknande frågor. Dock med en oklar sanningshalt, ty det verkar alltid ha funnits tvivlare.

Skulle man då svara att vi människor inte är något annat än djur, finns det väl egentligen ingen anledning för människorna att vara något annat än djur. Kaos och kalabalik och så gick civilisationen i graven. Alltså, att människor är djur är inte ett möjligt svar. Dels för att det hotar det civiliserade samhället, dels för att någon en gång i tiden ställde frågan, och det i sig själv är tillräckligt för att bli något annat än djur. (Och ja, jag vet att det kriteriet är påhittat av mig själv och tämligen godtyckligt, men det passar mitt resonemang så det får vara kvar)

Usch, det här är förvirrande.

Nåväl, vad det kokar ner till, åter igen får jag lust att säga, är vad gör vi här? Vad är meningen med allt? Eller för bara del bara livet?

Och en till sak, funderar barnen i Afrika på sånt här? De som lever i en hydda av halm och lera och äter en halv deciliter ris och ett barkbröd om dagen. De som gång efter annan slår västerlänningar på fingrarna i undersökningar om lycka och nöjdhet. Vet dom något som inte vi vet? De har ju, rimligtvis, en annan referensram än en annan. Är det där skillnaden ligger?

Har vi tappat greppet om rötterna? - Mycket troligt.
Vore vi gladare om vi hittade tillbaka dit? - Kanske.
Kräver det att vi flyttar ut i skogen och bygger bo i en jordgrop? - Jag vet inte.
Skulle man då ha tid att fundera på sånna här frågor? - Förmodligen inte.
Skulle bekymret försvinna om man inte tänker på det? - Vem vet.

Är det någon som vet något överhuvudtaget?

En allmänt regelvidrig och överrumplande handling

En gigantisk reklamkupp är rubriken på DN.se till en artikel om ett samarbete mellan Volvo och Ahlgrens bilar.

En rubriksättning på bästa kvällstidningsmanér. För vad är det som är kuppartat egentligen? Nationalencyklopedin ne.se säger att en kupp är en "allmänt regelvidrig eller mot vedertagen praxis stridande och överrumplande handling." Nu vet jag förvisso hemskt lite om vedertagen praxis inom reklambranchen, eller om det är godis- eller biltillverkningsbranchen som avses, men det är väl inte första gången skiljda branscher, produkter och företeelser blir ihopgifta med hjälp av reklam? Det går ju att sälja cigaretter med hjälp av biltävlingar t.ex. Så något brott mot vedertagen praxis vet jag inte heller om det kvalificerar sig som.

Kalla mig gärna konservativ, men jag vill att dagstidningar ska vara dagstidningar och kvällstidningar kvällstidningar. Så man vet vad man får. Vilket iofs leder till den tämligen intressanta diskussionen om huruvida man inte bör tillåta sig att utsätta sig för saker man inte valt själv lite då och då helt enkelt för att omväxling förnöjer, eller kanske för att få tillfälle att pröva sina uppfattningar och saker och ting. Något som väl i alla lägen är att betrakta som önskvärt?

Nåväl, nu har jag fått pröva mina uppfattningar. Jag tycker, fortfarande inte, att kvällstidningsartade rubriker gör sig bra i Dagens Nyheter. Rubriken är korkad.