Idag sa jag i ett samtal att jag existerar i relation till alla andra. På intet sätt någon särskilt revolutionerande eller orginell tanke. Men på sista tiden har relationen eller min syn på relationen kommit att omprövas en smula.
För en tid sedan tog sig någon tid att formulera ett par meningar om hur och varför jag är. I mig själv. Och i relation till hur andra är. Det var så pricksäkert och grundligt att det kom att kännas mera som ett erkännande och konstaterande, än som en värdering av min person. Som att själva handlingen, formulerandet av några av mina drag och sätt att fungera i fullständiga svenska meningar, frigjorde mig från ett diffust och självpåtaget tvivel. Somliga av mina handlingar blir mer begripliga på det sätt min person kom att förklaras. Mina handlingar beror på mig.. men.. framstår, för mig själv åtminstone, inte fullt så orimliga längre.
Men framför allt kanske, ger det ju en fingervisning om framtiden. En grov skiss om hur jag kan eller bör navigera sig fram i livet...
Hmm, det är tydligt att jag inte har formulerat färdigt den här tanken.
Jag ber att få återkomma.
