den gröna klänningen spökar än..

Falskt alarm.

När jag nu än en gång ska bli hemlös kommer tankarna så sakteliga. Som på beställning hade man kunnat säga. Men jag vet inte.

Fortfarande undrar jag varför man lever. Är det meningen att man ska lära sig något? Eller ska man bara bocka av ett antal erfarenheter så att man kan säga att man har gjort det där med att vara människa, och sen kan man hasta vidare till nästa liv? Det finns ju ett par grundläggande saker i den männskliga upplevelsen. Ständigt aktuella, med små variationer, återkommande teman.

Blir det något mera?
Når man någonsin någon djupare insikt? Kommer man någonsin förbi bruset?


Kvar är minnet av det liv som aldrig blev....

...hur försonas man med det?