Om ägande

DN startade en insidanserie om ägande idag. En politiker på vänsterkanten intervjuades om sin inställning till ägande och prylar. Om jag förstod henne rätt så var hon ganska kluven. Dels kunde hon känna stor tillfredställelse av att ha vissa prylar och att de var bara hennes. Dels kunde hon känna sig "fångad" av samma prylar; att de ställde krav på henne som hon ibland undrade om hon kunde leva upp till. Hon verkade även känna lite skuld för att hon tyckte om att äga eftersom hon var en vänsterpolitiker och som sådant kunde det vara fult att tycka om att äga.

Det ska bli intressant att se vad står i de kommande artiklarna. Att lycka och eller välmående inte nödvändigtvis är att ha mest, flest eller det senaste borde väl stå klart för de flesta som har funderat på ägande. Dock får man väl medge att ägande kan anses stå för någon form av trygghet i dagens samhälle. Om den tryggheten är reell och faktisk, eller en effekt av att alla andra äger och vill äga, och man därigenom tillhör majoriteten och känner trygghet i det kan man kanske fundera på.

Ägande som binder kapital ger ju en viss långsiktighet åtminstone. Och det i sig kan ju kanske vara trygghetsskapande.

Det här skulle kunna utvecklas till en diskussion om meningen med livet: lycka, välmående eller någon sorts maximering av något. Eller fortsätta vara en diskussion om ägande och havande. Egentligen tror jag att det vore bra för den senare diskussionen om den förra hade kommit fram till något svar. Då skulle man kunna diskutera ägande och havande som medel för att åstadkomma meningen med livet. Men eftersom meningen med livet fortfarande är utom räckhåll... ptja.. då tycker jag att det blir lite svårt att säga något meningsfullt om förhållandet till ägande.

Men jag vill ändå skissa upp en tanke som slog mig när jag läste artikeln. Den går ut på att det finns någon typ av mening eller målsättning med livet, t.ex. inre frid, utvecklande samlevnad med andra, hållbart företagande, barnuppfostran, att skapa en livsuppehållande situation eller något annat. För att nå det här målet har människor, samt djur (åtminstone i det sistnämnda fallet), traskat runt på jorden, käkat kottar, bark, pinnar, andra djur, bär, växter. Någon gång började man ta på sig djurhudar, tända eldar och bo i grottor. Dessa förändringar utgjorde medel för ett mer framgångsrikt upprätthålande av liv. Bor man i en grotta och kan värma sig med kläder och eld går det lättare att leva, man får mer krafter till att tugga i sig större kottar, man kan gå längre för att hämta pinnar eller hitta nyttigare bark, osv. Utvecklingen har sedan inneburit att vi har fått mer och fler medel för att uppnå meningen med livet, dvs. att upprätthålla en situation som innebär fortsatt liv. Under mänsklighetens tid här på jorden har utvecklingen rullat på och vi har kunnat lägga ytterligare medel för upprätthållandet av liv till den redan befintliga högen av saker och beteenden. Högen har blivit så stor att för de flesta av oss är det inga som helst problem att upprätthålla ett liv, vi bor i hus, vi köper mat i affären och så vidare. Att leva är helt enkelt inget problem längre. För någon. Överhuvudtaget. Kvar är i stället högen med medel för att upprätthålla livet. Någonstans på vägen tappade insikten skillnaderna mellan livet och prylarna, och började förknippa meningen med livet med prylarna. Man skulle kunna tänka sig att den här strävan efter prylar är ett slags darwinistisk överlevaregenskap och att den med mest prylar hade störst chans att överleva. Med en sådan tolkning har vi inte tappat någon insikt utan lever i så fall något slags naturliv... men eftersom en sån tolkning inte passar mina syften dömer jag ut den med argumentet att alla dessa prylar är onödiga eftersom ingen hotas till livet av brist på prylar längre. Det är väl snarast motsatsen som råder.

För att sammanfatta såhär långt. I beynnelsen fanns jaget, målet och medlet. I takt med att medlen utvecklades och målet blev uppfyllt, med råge till och med, bleknade målet bort och sakta men säkert började folk att identifiera medlet som målet, eftersom andra mål tycktes frånvarande. Ivrigt påhejjade av fulkapitalister och reklamare.

Lösningen tycks således enkel. Betrakta medlen som medel och försök hitta tillbaka till målet, och använd medlen för att komma dit.

Om målet är att uppnå en viss status i samhället och medlet är ägande då? - säger du. Well, då är målet felaktigt, säger jag, samt, se motivering ovan. Det är för övrigt här jag skulle behövt diskuterat mig fram till meningen med livet, och på så sätt kunna vifta bort den här typen av invändningar. Frånvaron av en mening med livet gör, som jag påpekade tidigare, att hela diskussionen om ägande och havande inte blir fullt så relevant som jag kan önska.

limbo kommer från skymningsland.

J är trött på att ha samma diskussioner år ut och år in utan att någonsin komma fram till något.. utan att kunna ta samtalet vidare.

Vi var inne på det vid något tidigare tillfälle, att det inte är människorna som utvecklas.. bara utanpåverket. Vad ska man göra med en sån tanke? Är det sann? Allmän rösträtt är hundra år gammalt... är det utanpåverk? Tänker vi större/häftigare/mognare tankar idag än på femtonhundratalet? Mycket har nog förändrats. Men mycket är nog snarlikt.

Appropå det så undrar Matthieu Ricard om det inte är lite märkligt att vi lägger tid och energi på träning åt våra kroppar men väldigt lite träning åt tanken. Det är svårt att argumentera emot.

Jag bläddrade i en tidning som hade ett reportage om att "down shifta", jajjemän, du läste rätt. Övriga kommentarer är överflödiga. Fast egentligen tycker jag att idén som sådan är attraktiv. M fick påökt och svarade med att gå ner i tid. Hail.

Linje lusta... trots varsam men ambitiös guidning ser jag inte storheten. Men jag har kommit att respektera den mer och mer under dagen. Det var någon i dagstidningen här om dagen som efterlyste en mer provokativ intelligentia. Som efterlyste fler framstötar i alla möjliga riktningar från de som har förmågan och privilegiet att få ägna sig åt idéer. Som menade att ja visst, det blir fel och tokigt på vägen, men med tiden trimmas de värsta kanterna ner och de grövsta avarterna försvinner. Kvar blir framsteget. Utvecklingen.
Det är inte för inte man säger att det är en hårfin gräns mellan ett geni och en dåre.