Beröring

Här om dagen såg jag La Zona. Den var otäck. Idag såg jag Atonement. Den var otäck.

För någon vecka sedan såg jag The Mist. Den var småkul med ett snopet slut.

De två förstnämda rörde mig fantastiskt mycket mera än den senare vilket sannolikt har med likheten med världen utanför filmduken att göra.

Samtidigt sitter jag och tittar på foton på mig och Hon jag håller kär. Och kan inte låta bli att undra hur stabil eller snarare skör tillvaron är. Egentligen.

Givet att vi sköter oss, går det vår väg då? Eller kommer hennes tåg att spåra ur i morgon och välta ner i Mälaren och jag bli överkörd på cykeln inne i stan?

Ibland har man om folk inom sjukvården som inte går hemmifrån i vredesmod, eller utan att ha rett ut ett gräl. Eftersom folk blir påkörda, trillar omkull och så vidare.. och sen är det helt och fullt nya förutsättningar för tillvaron som gäller. På ett sätt som man inte alls kunde tänka sig när man blev griniga på varandra för att man inte kunde komma överens om vem som skulle handla hem mat.

Varför tycker jag att såna här filmer är bra när jag bara blir nedstämd av dem?

Kunst

Banksy min banksy..

det är festligt och framför allt fantasieggande med hemlighetsfulla personer. till saken hör väl tyvärr att folk kommer att försöka demaskera..

Jag hoppas du lyckas hålla dig kvar på fötterna.. och att du kan fortsätta, om det nu är dig de har hittat, trots allt.


För övrigt finns det en hel del talangfulla människor på Grafiskt Forum. Jag önskar jag hade lite mer sånt i mig.

70

Vad ofantligt tråkigt och förenat med hög starttröskel det är att tvätta kläder.

Om feminism.

Vad är en människa?
Hur är en människa?

Somliga är större än andra

http://happymtb.org/forum/read.php/1/499338

hur många xp för att bli vuxen?

Som barn fick jag frågan "vad ska du bli när du bli vuxen?" jag misstänker att jag svarade något fyndigt som "äldre". Nu när jag är lite äldre brukar jag svara att jag hoppas på att bli nöjd och belåten, samt en bra pappa. Men det är inte om det jag skriver ikväll. Jag tänkte istället fästa tankarna vid en av frågans implikationer. Nämligen att man blir vuxen. Det är ju liksom en förutsättning för att ställa frågan.

Och det får man väl säga är en tämligen välgrundad förutsättning. De flesta personer är vuxna och är dom de inte så blir dom det så småningom.

Men trots sin synbara enkelhet har jag lyckats smyga in en missuppfattning i hela den här problematiken. Jag har uppfattat vuxen som en nivå, en mer eller mindre tydlig gräns som skiljer ungdomen och vuxenheten åt. Inte helt olik de olika nivåer TV-spelskaraktärer genomgår under sin resa mot eftertexterna. Att "vuxen" på samma sätt som level 18 automagiskt ger en tillgång till ett antal färdigheter, karaktärsdanande poäng också skulle ge en nya eller utökade perspektiv, åtaganden och annat som jag förknippat med att vara "vuxen". Att det faktiskt finns en gräns då man kan säga, nyss var jag inte vuxen, men nu är jag det.

Sakta håller det på att gå upp för mig att det inte sker på det viset. Mina första, fundersamma, föraningar om sakernas tillstånd kom någon gång på gymnasiet då jag fann mig själv spela en del datorspel. Inte bara en del utan ibland ganska mycket, vem minns inte den minnesvärda rundan på Dust då jag förblindade hela motståndarlaget samt mig själv med en flashbang, sköt vilt med min Deagle och förmodligen knäppte en eller två innan de tog sig samman och övermannade mig? En klassiker från gymnasieåren. Hur som helst. Jag hade antagit att jag skulle slutat spela TV och datorspel vid den tiden. Det hade jag inte så jag fick skruva upp sluttiden ett par år. Definitivt inte efter tjugo, då skulle man ju vara vuxen..?! Tji fick jag, eftersom jag fortfarande tycker att det är larvigt kul att åka hem till Lasse och gå loss på/med hans xbox.

Nu kan man i och för sig hävda att TV-spelsintresse inte är den ultimata vuxen-markören. Men vad är det i så fall? Svaret är naturligtvis, som man kanske anar, att den ultimata vuxenmarkören inte finns. Det finns ju en del tester som delar ut vuxenpoäng och därefter bedömer hur vuxen någon är. Dessa tar hänsyn till en rad faktorer och leverar inte sällan sina svar med hedern i behåll. Att bli vuxen är inte att plötsligt vakna upp och se världen med nya ögon, känna att den dimma har lättat från ens huvud och tankar och att man är redo att ta sig an nya ansvarsområden. Att bli vuxen har kommit att bli, eller har alltid varit, en gradvis, glidande process som väl påbörjades när man föddes.. och kanske tog ytterligare fart i pubertet och tonår för att avslutas.. närdå?

När är man vuxen?

Som jag påpekat förr känns det som att många lösa trådar håller på att knytas ihop i och med att tiden här vid universitetet håller på att ta slut. Många tankar och idéer som inte riktigt har kunnat formuleras under ett antal år trillar nu förvånansvärt lätt ut som självklarheter. Det är angenämnt. Det känns som jag har värsta flowet.

Häpp

----------------
Now playing: Queens Of The Stone Age - Go With The Flow
via FoxyTunes