Calamity physics

Den här självpåtagna späkningen är tråkig. Dessutom går det rätt bra med uppsatsen så jag tycker att jag gott och väl kan kosta på mig ett litet inlägg i mitt liv. Det var det ena, det andra jag tänkte säga är att Garreth van Meer är en synnerligen osympatisk stropp och att hans dotter Blue, inte alls är sexton som hon utger sig för att vara.. utan en Horace Engdahl figur in disguise.

Hasta luego!

Handledaren

Handledarmöte 13:30 idag.
"Du skriver bra, det finns ett driv och det är roligt att läsa."

I övrigt var det rätt illa ställt.

Återkommer när uppsatsen är klar.

Nytt år - Samma jag, uppenbarligen.

När jag i högstadiet beordrades att skriva noveller och berättelser men inte hade någon "inspiration" berättade min lärarinna om De Riktiga Författarna. De hade minsann inte heller alltid inspirationen nära till hands och tillgänglig när de behövde den. Men med skrivandet som yrke hade man inte alltid tid att vänta på ett sådant gudomligt, eller vad det må vara, ingripande. De fick helt enkelt dra tummarna ur röven och börja skriva ändå, inspiration eller ej. Efter den sedelärande lilla historien antar jag att tanken var att jag skulle börja skriva. Men då jag inte hade skrivandet som yrke utan var en simpel högstadieelev satt jag kvar på min stol, håglös, deprimerad och ensammast i världen. Var vi inte alla det?

Inte heller nu har jag skrivandet som yrke. Fortfarande är jag en simpel elev, dock vid universitetet numera. Fortfarande skriver jag på inspiration. Det har varit dåligt med sådant på sistone.

Men nu är jag här. Makligt puttrande av missnöje, funderingar, åsikter och idéer. Som den här till exempel, anta att jag skulle låta min uppsats växa fram här istället för i ett hemligt dokument på hårddisken. Hur skulle det tas emot vid en plagiatkontroll? Hemlig som jag är, sånär som för er som känner mig, kan man ju inte gärna veta vem jag är. Om jag sen lämnar in uppsatsen i färdigt skick och nån hittar hit i sitt sökande efter plagiat, ja, vad händer då? Hur ska jag uppe på institutionen kunna motivera att det är jag som har skrivit uppsatsen och inte den anonyme "InfiniDimm"? Hur kan man någonsin bevisa vem som skrivit vad och inte bara snott det någonstans ifrån.. bara för att man inte hittar "orginalet" betyder det ju inte att man inte har fuskat. Utan möjligen bara gjort det tillräckligt bra.

Eller den här: Jag pratade med L igår om att skriva en bok. L sa att det var en önskan som fanns, men att det verkade krångligt att knyta ihop alla idéer och teman som man vill skriva om till en sammanhängande och, inte minst, begriplig historia. Jag sa att det kanske var det som skiljde bra författare från inte så bra författare. L menade att en novellsamling kanske kunde erbjuda det berättarmässiga utrymme som skulle krävas. Och kanske är det så. Vad vet jag, jag har aldrig skrivit vare sig en roman eller en novell. Men jag har funderat på vad det skulle stå i min roman. När jag kommer så långt brukar jag tyvärr drabbas av svår prestationsångest och sviktande självförtroende. Jag antar att det beror på att sökta berättelser... kanske inte gör sig så himla bra. Att det blir bäst om jag får låta den växa fram automagiskt. L sa aldrig vilken berättelse som var hennes.

Ibland brukar jag tänka att det vore bra att ha ett kreativt utlopp som alternativ till det okreativa arbete jag utför i skolan. Jag tänkte mig saker som målning eller teckning, musicerande, modellbygge eller finsnickerier. Det blev aldrig så mycket med det... Visst, jag drog några streck med en blyertspenna i matteblocket, tog de tre ackord jag kan på Js gitarr men slutade alltid när mitt rymdskepp mest liknade hoptrasslad spindelväv och gitarren blev för högljud, med det kreativa utloppet fortfarande inom mig. Men alldeles nyss, när jag berättade om min skrivarlusta insåg jag att detta forum är min kreativa arena. Snopet.. mitt framför ögonen på mig.

Efter att ha varit på Systembolagets vinprovning i måndags infann sig naturligtvis frågan. Varför? F säger att det är bra, och räcker med, att vara medveten om sin omvärld och det man stoppar i sig. L sa något om att väcka beundran hos och möjligheten att imponera på sin omvärld med kunskaper som bara behöver vara lite lite djupare än just nämnda omvärld. Jag själv då..? Jag tror att det kommer att vara ett användbart verktyg för att hitta min smak. Ett påstående som kan tolkas som att jag vill ha en smak, eller bara inte har hittat den än. Jag tror att det, just nu iaf, är mer det förstnämnda än det sistnämnda. Ett försök att sno åt sig några vuxenpoäng kanske, att bli vad man identifiera sig med.

Trots att jag inser att det är ganska döfött och att naturen tycks ha sin egna obevekliga gång och att ödet redan är utstakat, vill tonårsrebellen inom mig ändå komma till tals då och då. Det gör den.. men det verkar inte som att jag lyssnar. Tonårsrebellen häcklar mig och säger att jag är en fåntratt som går på vinprovning för att "bli medveten", för att ha koll. Eller åtminstone ett mer modest "hum" om vin. Bara för att "man ska" ha det. På samma sätt som man borde ha en åsikt om feminism, dagsaktuell politik och de stora namnen inom filosofi, litteratur (klassisk såväl som modern), koll på vad som händer i världen, vilka tekniker som ska rädda oss från växthuseffekten och vilken som är säsongens färg. Och jag vill nog ge rebellen inom mig rätt. Det är lite fånigt.. men kanske framför allt ängsligt. Det är flera som lagt märke till liknande beteenden även hos andra än mig själv. Beskrivit det som ett samhälleligt fenomen.. en slags sjuka som sprider sig i Sverige. Det är en klen tröst.

I ett samtal om manlighet försökte jag mig på en definition i stil med "att vara trygg i sig själv". Läsaren får dra sina egna slutsatser om min manlighet.

Men samtidigt.
Vad är nyfikenhet? Vad är nyfikenhet till skillnad från intresse för att ha "tillräckligt bra koll"? Ska man luta sig tillbaks i sin soffa, ge fan i att darra på manchetten och säga, "jag kan vad jag kan, jag är inte intresserad av något som jag inte kan"? Filip och Fredrik berättade i sitt sommarprogram om en resa de gjort genom Amerika. Någonstans mitt i landet hade de träffat en gubbe som inte darrade på manchetten. Som visste hur det låg till och som tyckte att Nixon var den bästa president dom haft. Han var inte nyfiken. Min alldeles personliga åsikt är att han inte verkade särskilt sympatisk. Men jag har haft fel om folk förut.

Och dessutom.
Har jag inte tidigare berömt mitt velande, min obeslutsamhet och tvivel och sagt att det är det enda rimliga förhållningssättet till världen och vetandet. Att ett ständigt ifrågasättande och omprövande är av godo, en egenskap som borde värderas högre än sanning, t.o.m.?

Hur var det nu med det där gräset?



Tack T för en välbehövlig putt och stöd i största allmänhet.