En bekant berättade om sin affär med någons äkta hälft.
Kanske är jag gammaldags.. eller naiv. Möjligen är jag själv inte så himla mycket bättre. Men det kändes himla dumt att höra det. Någonstans inne i mig var det något som sa att "så gör man inte". Bekantingen sade sig vara medveten om det moraliskt tvivelaktiga i det, men ville inte be om ursäkt för sitt agerande. Det tänker jag inte lägga mig i.
Däremot tycker jag synd om makarna, och blir samtidigt lite ledsen på mänskligheten.
Jag har iofs en annan bekant som också varit med någon annans hälft, har jag hört. Fast det var i dåtid och inget jag funderat så mycket på. Det här fick jag höra i dagarna och.. ptja.. nu plitar jag ner mina funderingar som en reaktion på detta.
Livscoach Peter Nilsson, känd från radion, tycker inte att det är så svårt. Några älskar varandra, resten intalar sig att dom älskar sin partner, men när kräfthatten åker på åker kuken likförbannat in i fel hål. Jag kan tycka att det borde vara ännu enklare, har man en partner och har ett till ytan monogamt förhållande, ja, då har man det på djupet också. Har man däremot något annat slags förhållande, ptja, då får man väl röra sig inom ramarna för vad som är ok där.
Men vad vet jag. Jag vet knappt något om någon av de två parternas situation. Döm inte någon innan du gått en massa mil i dennes skor heter det ju. Säkert ett klokt råd. Men man måste ju få tycka..? Man måste väl ändå kunna få känna att saker är rätt eller fel? Bra eller dåliga? Min syster sa att hon tyckte att Oprah Winfrey hade en god känsla för rätt och fel. Nu tittar jag inte så mycket på hennes program eller läser hennes tidningar, men jag har en liten aning om att hon inte aktivt tar ställning i de konflikter som tas upp i hennes program. Men är noga med att båda sidor i en tvist ska få komma till tals.. Kanske är jag helt ute och cyklar och det må väl så vara. Jag vet inte riktigt varför jag kommer in på det här med Oprah.. Men jag tror att poängen är att man får ha en uppfattning om rätt och fel i folks handlande, och samtidigt kan låta bli att döma och nöja sig med att man inte kommer att få alldeles klart för sig vad som motiverar folk och varför de väljer att göra som de gör.
Känslan för rätt och fel.. Uppfattningen att vissa handlingar och beteenden är acceptabla, kanske önskvärda, medan andra är inte är det och till och med oacceptabla. Jag misstänker min mor för att ligga bakom många av mina värderingar. Det är en kvinna med många principer. Somliga som jag tycker är bra och vettiga men även en hel del som jag inte delar med henne. Det ska bli intressant, men en aning skrämmande, att bli äldre och se hur många av dem som jag kommer att behålla och lära mina egna barn, samt att se om jag kommer att minnas hur jag tyckte att några av hennes var alldeles uppåt väggarna och göra på något annat sätt. Man får hoppas att en klok hustru (F?) står mig bi och kommer med tips och råd och bollar tankar med mig.
Kanske är jag gammaldags.. eller naiv. Möjligen är jag själv inte så himla mycket bättre. Men det kändes himla dumt att höra det. Någonstans inne i mig var det något som sa att "så gör man inte". Bekantingen sade sig vara medveten om det moraliskt tvivelaktiga i det, men ville inte be om ursäkt för sitt agerande. Det tänker jag inte lägga mig i.
Däremot tycker jag synd om makarna, och blir samtidigt lite ledsen på mänskligheten.
Jag har iofs en annan bekant som också varit med någon annans hälft, har jag hört. Fast det var i dåtid och inget jag funderat så mycket på. Det här fick jag höra i dagarna och.. ptja.. nu plitar jag ner mina funderingar som en reaktion på detta.
Livscoach Peter Nilsson, känd från radion, tycker inte att det är så svårt. Några älskar varandra, resten intalar sig att dom älskar sin partner, men när kräfthatten åker på åker kuken likförbannat in i fel hål. Jag kan tycka att det borde vara ännu enklare, har man en partner och har ett till ytan monogamt förhållande, ja, då har man det på djupet också. Har man däremot något annat slags förhållande, ptja, då får man väl röra sig inom ramarna för vad som är ok där.
Men vad vet jag. Jag vet knappt något om någon av de två parternas situation. Döm inte någon innan du gått en massa mil i dennes skor heter det ju. Säkert ett klokt råd. Men man måste ju få tycka..? Man måste väl ändå kunna få känna att saker är rätt eller fel? Bra eller dåliga? Min syster sa att hon tyckte att Oprah Winfrey hade en god känsla för rätt och fel. Nu tittar jag inte så mycket på hennes program eller läser hennes tidningar, men jag har en liten aning om att hon inte aktivt tar ställning i de konflikter som tas upp i hennes program. Men är noga med att båda sidor i en tvist ska få komma till tals.. Kanske är jag helt ute och cyklar och det må väl så vara. Jag vet inte riktigt varför jag kommer in på det här med Oprah.. Men jag tror att poängen är att man får ha en uppfattning om rätt och fel i folks handlande, och samtidigt kan låta bli att döma och nöja sig med att man inte kommer att få alldeles klart för sig vad som motiverar folk och varför de väljer att göra som de gör.
Känslan för rätt och fel.. Uppfattningen att vissa handlingar och beteenden är acceptabla, kanske önskvärda, medan andra är inte är det och till och med oacceptabla. Jag misstänker min mor för att ligga bakom många av mina värderingar. Det är en kvinna med många principer. Somliga som jag tycker är bra och vettiga men även en hel del som jag inte delar med henne. Det ska bli intressant, men en aning skrämmande, att bli äldre och se hur många av dem som jag kommer att behålla och lära mina egna barn, samt att se om jag kommer att minnas hur jag tyckte att några av hennes var alldeles uppåt väggarna och göra på något annat sätt. Man får hoppas att en klok hustru (F?) står mig bi och kommer med tips och råd och bollar tankar med mig.
