jag var aldrig snabb

Idag sa jag i ett samtal att jag existerar i relation till alla andra. På intet sätt någon särskilt revolutionerande eller orginell tanke. Men på sista tiden har relationen eller min syn på relationen kommit att omprövas en smula.

För en tid sedan tog sig någon tid att formulera ett par meningar om hur och varför jag är. I mig själv. Och i relation till hur andra är. Det var så pricksäkert och grundligt att det kom att kännas mera som ett erkännande och konstaterande, än som en värdering av min person. Som att själva handlingen, formulerandet av några av mina drag och sätt att fungera i fullständiga svenska meningar, frigjorde mig från ett diffust och självpåtaget tvivel. Somliga av mina handlingar blir mer begripliga på det sätt min person kom att förklaras. Mina handlingar beror på mig.. men.. framstår, för mig själv åtminstone, inte fullt så orimliga längre.

Men framför allt kanske, ger det ju en fingervisning om framtiden. En grov skiss om hur jag kan eller bör navigera sig fram i livet...

Hmm, det är tydligt att jag inte har formulerat färdigt den här tanken.

Jag ber att få återkomma.

den gröna klänningen spökar än..

Falskt alarm.

När jag nu än en gång ska bli hemlös kommer tankarna så sakteliga. Som på beställning hade man kunnat säga. Men jag vet inte.

Fortfarande undrar jag varför man lever. Är det meningen att man ska lära sig något? Eller ska man bara bocka av ett antal erfarenheter så att man kan säga att man har gjort det där med att vara människa, och sen kan man hasta vidare till nästa liv? Det finns ju ett par grundläggande saker i den männskliga upplevelsen. Ständigt aktuella, med små variationer, återkommande teman.

Blir det något mera?
Når man någonsin någon djupare insikt? Kommer man någonsin förbi bruset?


Kvar är minnet av det liv som aldrig blev....

...hur försonas man med det?

Är det såhär det börjar?

Sen jag började jobba har jag slutat fundera. Slutat tänka på saker.. slutat undra hur det kommer sig, om det kan vara på ett visst sätt eller om det skulle kunna vara på något annat. Istället lever jag mina dagar och gör mina sysslor utan reflektion...

och det är värdelöst. Det som jag tyckte mest och bäst om mig själv har utan att jag riktigt vet varför försvunnit. Och jag säger försvunnit och låter sådär hjälplös med flit. Det är klart att jag skulle kunna tvinga mig att tänka, fundera och undra.. för nog är det väl så att det föder sig själv om man bara matar det med en liten liten smula. Men där är jag nu inte.

Hur som helst. På väg från jobbet slog det mig här om dagen att det kanske är såhär det börjar. Eller som någon föreslog, fortsätter.

Från att tidigare inte ha pratat så ofantligt mycket men ändå tänkt en del. Har jag nu slutat tänka och börjat prata ännu mindre. Vilket påminner mig om någon. På ett dåligt sätt.

Nu är jag förstås inte där än. Men tanken som slog mig är att det kanske var såhär det var även den gången.. Att plötsligt en dag sinade brunnen, och vad fanns det då att prata om?

Ridå.

Det här förutsätter ju iofs att det pratades då.. något som såhär i efterhand åtminstone för min del ter sig rätt främmande. Men.. det där kan man ju inte så noga veta.

Vet jag att det beror på jobbet? Nej, förstås inte. Men det sammanfaller i tiden med att jag började jobba. Iofs hände det ju en massa saker under den tiden, boende, en del relationer som stuvades om och så vidare.. Det skulle ju även kunnat vara någon av de faktorerna som förändrat mig..

Det här kanske kräver lite noggrannare funderingar..

ännu ett år..

Tiden går..

det känns fortfarande konstigt.

O fortuna.

Vad finns kvar nu?

27 år

1 x Eviga riket t-shirt.

1 x Eviga riket bok.

2 x obZen t-shirt.

Grattis till mig!

Buhu

Aldrig verkar världen sakna mig lika mycket som jag saknar den.